Syster

Regi: Ursula Meier

I de schweiziska alperna turistar den rika medelklassen men i skymundan stjäl tolvåriga Simon saker att sälja för att försörja honom själv och hans oansvariga storasyster Louise.

 

Jag ville verkligen tycka om den här filmen, men i slutändan kunde jag inte lura mig själv. Visst finns det något som automatiskt berör med utsatta barn, ensamma i en kall och likgiltig värld, och visst är det lätt att tycka om en film som är snyggt fotad. Jag misstänker att det är vad som ligger bakom den här filmens oväntat positiva kritiska bemötande. Det ”känns” som en bra film.

För min del höll den inte hela vägen, dock. Syster är en sådan där film som ska vara en avskalad och socialrealistisk film om hur världen ser ut och hur människor beter sig – men egentligen är det en fantasyfilm. Storyn är som en dröm utan konturer och allt som händer i intrigen saknar på ett väldigt bekvämt sätt bakgrund eller omständigheter.

Ta tolvåriga Simon och hans femton-ish år äldre syster Louise. Filmen handlar endast och enbart om dessa två karaktärer, så varför inte syna dem lite i kanterna. Varför befinner de sig i alperna? Hur har de hamnat där? Vem betalar hyran till det stora höghuset de bor i? Simon är tolv; hur såg hans liv ut när han var sju? Tre? Föddes han ens på BB? Har han någonsin gått i skolan? Hur har han lärt sig läsa och skriva? Hur har det blitt såhär för vår stackars duo? Vågar man fråga vart myndigheterna är? Fattigdom och utanförskap existerar naturligtvis i samhället, men den tystlåtna, självsäkra och mer eller mindre helt psykologiskt stabila Simon påminner mer om en idealiserad Oliver Twist än ett föräldralöst barn i vår tid.

Och det behöver förstås inte vara något dåligt, om en sådan skildring är vad fransk-schweiziska manusförfattaren, skådespelaren och regissören Ursula Meier är ute efter. Men jag tror inte det varit det. Detta är Meiers andra långfilm efter Home (2008) med Isabelle Huppert, som också fick mycket beröm; Syster vann i sin tur specialpriset (motsvarande ungefär ”bronsbjörnen”) på filmfestivalen i Berlin. Hon skrev manuset tillsammans med den schweiziske sociologen Antoine Jaccoud och jag kan se tanken framför mig: I periferin av de schweiziska alperna springer ett barn utanför samhället omkring, stjäl saker och säljer dem för att kunna försörja sig själv och sin äldre syster, som i sin tur har problem såväl med sin egen egoism som sin skuld i det att hon låter honom göra det, samt inte kan försörja honom (vilket förstås är hur det borde se ut).

Tekniskt sett ser filmen också bra ut. Med sin fotograf Agnès Godard placerar Meier sin kamera exakt på ett sådant sätt att de alpinska miljöerna gestaltar en ograciös och kall miljö där människorna är som färglösa, obetydliga statister. Därutöver är Kacey Mottet Klein, som spelar Simon, och Léa Seydoux i rollen som Louise, nästintill helt perfekta i sina roller. Två biroller existerar i filmen för att ge intrigen något slags driv och Meier har snillrikt valt två skådespelare med en lagom igenkännbar karisma; köksarbetaren Mike (Martin Compston) som köper grejer av Simon trots att han vet bättre, och semestrande mamman Kristin (Gillian Anderson) som noterar Simon skeptiskt, som om hon misstänker att något är fel, men väljer att inte göra något.

Problemet med filmen ligger i manuset. Meier är tekniskt sett skicklig men filmens story resulterar inte i mycket mer än en förlängd kortfilm; en slags passiv-aggressiv strategi vanlig för nya regissörer där de har ena foten i det medium de fortfarande behärskar, och inte riktigt tar steget ut i det andra. Syster hade mått oerhört bra av scener där Simon och Louises relation och bakgrund blir tydligare, i synnerhet eftersom filmen är relativt kort (93 minuter) och ändå låter många scener pågå för länge utan att något händer, som om Meier förlitar sig på att en arthouse-publik inte har något emot saker går långsamt för sakens skull.

Det är många luckor man som åskådare förväntas fylla i, vad gäller Simon och Louises relation. Men de är själva så oengagerade över sina liv att det är svårt. Inte heller finns minsta tillstymmelse till mystik att göra oss nyfikna – och inget som Simon och Louise säger till varandra är speciellt talande heller. De är frostiga mot varandra, samtidigt som de håller ihop eftersom de är de enda de har i hela världen. Visst. Men det framgår egentligen aldrig speciellt tydligt i filmen. Deras scener ihop är snarare upprepningar av samma scen flera gånger; de pratar tafatt, tjaffsar och börjar därefter slåss, antingen på bus eller på allvar beroende på vad de tafatt pratat om och om de blivit ledsna eller arga eller lite småglada (deras enda tre karaktärsdrag). Halvvägs in i filmen kommer en överraskning angående deras relation som jag antar att det vore en gigantisk spoiler att avslöja – Själv trodde jag ett ögonblick att filmen skulle vändas upp och ner som en pannkaka men märkligt nog förändrade det inte mycket i filmen alls.

Jag tror Meier hoppas på att åskådaren ska fixeras på det viktiga i filmen – budskapet att vissa barn mår dåligt och att det är tråkigt, typ – om hon ignorerar alla omständigheter och all bakgrund i karaktärerna. Men filmen är så lågmält berättad att man nästan oundvikligen börjar ställa frågor om det man ser och när man väl gör det är det svårt att sluta. Det blir svårt att förhålla sig till Simon och Louise när vi får dem presenterade som rännstensungar fastän vi samtidigt inte får veta någonting alls om deras situation. De är karaktärer som fungerar hypotetiskt, som i en existeintiell pjäs på en teaterscen, men i en film som har sociologi och realism på agendan blir det en svår brist.

Trogna läsare vet att jag försöker ta filmer för vad de är och hålla mig så objektiv som möjligt. Här kan jag poängtera att jag råkat på en film där mina invändningar kanske är helt subjektiva. Många gillar den här filmen, men det centrala problemet jag hade med den (att karaktärerna, och deras omständigheter, aldrig förklaras ordentligt, trots att filmen ska vara realistisk) är samma jag haft i en rad hypade indie-filmer. Jag kallar det för filmer som lider av Kevin-syndromet (efter Vi måste tala om Kevin) och jag adderar nu även Syster på den listan.

Det rör sig om filmer som Dogtooth, Beasts of the Southern Wild, Sleeping Beauty, Martha Marcy May Marlene och nämnda Vi måste tala om Kevin: Filmer som vill skaka om sin åskådare men som bara gör det om åskådaren inte ifrågasätter historien och logiken bakom det som sker. Jag undrar om detta ska föreställa vår tids socialrealism? Egentligen skiljer de sig inte från vilka kommersiella skräckfilmer som helst – de går ut på att få åskådaren att må dåligt, genom fantasifulla scenarion som återspeglar ens rädslor men inte direkt verkligheten. De ser bara mer realistiska och angelägna ut. Men jag är, i vilket fall som helst, i en relativ minoritet, och man bör klargöra när så är fallet. Tyckte du om de filmerna så kan du nog tycka om Syster också. Och gör du det får du gärna höra av dig om du vet vad det är jag missat.

 

FREDRIK FYHR