Regi: Laurent Cantet
Filmatisering av Joyce Carol Oates bok om upproriska tjejer som på 50-talet slår ihop sig till ett militant feministiskt ungdomsgäng. Upproret börjar med en brinnande passion som falnar med åren då motsättningarna i gruppen blir större och deras brott allt allvarligare.
Eftersom jag är en filmmänniska så är jag partisk till filmmediet. Många är inte med mig i det här, men bland det tråkigaste jag vet är när filmer byggda på romaner är ”trogna” sina förlagor. Ju mer noggrann en film är på denna front, desto mindre spännande blir den som film. Medierna är skilda i grunden och medan en roman har större utrymme på nästan alla plan måste en film, oftast, förlita sig på sina bilder och stämningar för att fungera. När den måste ta hänsyn till väldigt mycket stoff blir det ofta rörigt, lite osammanhängande, onödigt ytligt och gärna alldeles för långdraget.
Ett bra exempel är Foxfire, byggd på Joyce Carol Oates bok med samma namn om ett par tjejer på 50-talet som, likt alla manliga counterparts som filmhistoriens mytologi kryllar av, känner sig utanför samhället och bildar ett gäng i tonåren. Det är en bra film som hade kunnat vara så mycket bättre om den struntat i att följa förlagan så noga. Jag rekommenderar den, antar jag, på grund av berättelsens nymodighet. Det må låta politiskt korrekt, men det är inte ofta man ser ett drama om ett gäng tjejer där allt bygger på deras individualitet och valen de själva gör. Det skadar heller inte att praktiskt taget alla skådespelare är nybörjare som till stor del alla imponerar. Det gör att filmen skapar en känsla av närvaro som gör att inget som händer i filmen känns långsökt eller orealistiskt och framförallt blir filmen gripande i sina bästa stunder.
Och det är, trots allt, en bra berättelse. Det är bara det att jag är övertygad om att det som är bra i berättelsen kommer från boken – och filmen har ingen egen funktion, annat än som en menlös förlängning. Om man, som jag, inte läst den så kan man i filmen ana den mellan raderna, så att säga; någonstans i bakhuvudet föreställer man sig hur boken är att läsa och eftersom filmen betar av den så troget så lämnas inget sug efter att ta sig an den.
Men jag ska börja med det positiva. Filmen är regisserad av Laurent Cantet, vars förra film Mellan väggarna (2008) vann Guldpalmen i Cannes. Han iscensätter här ett 50-tal som känns extremt genuint utan några som helst överdrifter. När Legs (Raven Adamson) kryper in i fönstret hemma hos Maddy (Katie Coseni), alldeles i början av filmen när de ännu är nästan barn, beter de sig som om de verkligen tillhör en tid då ironi och postmodernistisk cynicism inte uppfunnits. Det band de delar känns trovärdigt, och hela filmens första tredjedel är stabil.
Raven Adamson är det starkaste kortet i hela leken. Hon gestaltar sin karaktär – Legs – som en rakryggad och deterministisk superpersonlighet som döljer alla sina tvivel och all sin förvirring med ett jävlaranamma som gör henne till gängets självklara ledargestalt. Dessutom har hon ju rätt. Gänget hon leder, kallat Foxfire, slår ihop sig för att anonymt spraya ner skyltfönster till klädesaffärer och attackera män som våldför sig på kvinnor. Det är svårt att klandra dom. Exakt varför de gör som de gör behöver ingen säga – liksom så många andra av 50-talets unga rebeller reagerar de på instinkt, de möter motstånd dagligen och en dag lär de sig att slå tillbaka. Deras tonårsmilitanta, feministiska agenda antar jag fungerar mer sakligt i boken (om jag känner Oates rätt) men det uttalas aldrig i filmen rent ut. Franz Ung skriver i sin recension på Kulturbloggen: ”De [karaktärerna] har två val: Antingen accepterar de samhället så som det är uppbyggt och gifter sig med någon av de perversa, kvinnohatande männen som vi presenteras för i filmen eller så går de sin egen väg och betalar priset att ha hela samhället emot sig.”
Och, ja, så kanske det man kan tolka det, men det är ingen som uttrycker sig så i filmen och filmen (och än mer boken, antar jag) är mycket mer av en karaktärsstudie än en politisk allegori. På samma sätt säger John Crowley i The New York Times i sin recension av romanen att Firefox-gänget inte bara är generellt rastlösa och är anti-allt, som exempelvis Marlon Brando i Vild ungdom, utan: ”’Foxfire’ knows more clearly: the enemy is men.” Återigen har jag inte läst boken, men denna automatiska läsning (Foxfire-gänget har en feministisk agenda = Foxfire-gänget måste vara hjältar) går inte helt ihop med vad filmen faktiskt innehåller.
Filmen utvecklar sig nämligen som en i alla avseenden ganska klassisk typ av ungdomsberättelse. När de alla fortfarande är unga tycks inget omöjligt och den rebelliska elden är påtaglig och avsmittande, till och med för åskådaren. När saker oundvikligen spårar ut – för sådana här saker spårar ju alltid ut – sitter man och är lika medlidsam som ångestladdad. Därefter kommer samhället in och förstör och även när de ska försöka ha sitt kollektiv intakt slocknar det gradvis – i interna konflikter, i folk som inte kan hålla sig till reglerna, i det att folk bara börjar störa sig på varandra – ända tills vi är kvar i den där vemodiga platsen då livet skalat av våra världar och lämnat oss kvar i vår framtid. Och av dåtiden finns bara nostalgin kvar.
Nu råkar det bara vara så att just Foxfire – till skillnad från The Outsiders, Stand by Me, Ung rebell osv – handlar om ett gäng arga feministtjejer instängda i ett normativt 50-tal. Det är snarare det som är tjusningen med filmen – att karaktärerna inte blir stereotyper eller definieras utefter sin agenda. Det är fortfarande en allmängiltig berättelse. Dessutom blir det mer och mer tydligt efterhand att filmen kanske mest av allt handlar om Legs, och inte alls så mycket de övriga tjejerna. Hon är inte bara ute efter att skapa en front mot män och andra kvinnofientliga orättvisor. Hon har en strävan som är djupt personlig och hon blir mer och mer angelägen om att inte låta någon någonstans på något sätt ”bestämma” över hennes liv (vilket ju kan bli svårt). Hennes identitet övergår mer och mer till det av en anarkist, vars verklighetsuppfattning blir tunnare ju mer aggressiva handlingarna blir. Vid ett tillfälle bestämmer hon sig för att köpa en pistol, för att säkra tjejernas säkerhet. ”But we could feel that something else was going on. More than ever, Legs was like a shooting star in perpetual movement, and we were like cosmic dust twirling in the comet’s wake. Only she knew where she was headed. And we followed. But the truth was, none of us knew what was brewing in her head”
Berättarrösten tillhör Maddy, som gestaltas av Katie Coseni i filmens andra, centrala roll. Det är via Maddy vi lär känna Legs och (vissa av) de andra medlemmarna i gruppen och hon är även klassiskt placerad som den avgränsande karaktär som alla åskådare till någon mån kan relatera till. Hon är med i gruppen men samtidigt den mest ansvarstagande och självständiga. Och medan de andra i gruppen är stolta över gruppen i sig, och har en fallenhet för att tjafsa, verkar Maddy hela tiden ha fötterna på jorden. Man kan se redan från början att hon har alla förutsättningar för att göra något vettigt av sitt liv och att hon förr eller senare kommer inse det också.
Det här är en bra film som tyngs ner av sina mindre bra delar. Det är en sån där film som frustrerar åtminstone mig när jag tänker på att den hade kunnat vara ännu bättre. Den visar alla symtom för ”adaptation-itus”; istället för att ha en treaktsstruktur där vi kan lära känna karaktärerna så mycket som möjligt har filmen en lång och svävande intrig (som i en roman) där saker händer utan att det verkar spela någon större roll; flertalet scener tar upp plats och filmens mittendel är ett bra exempel. Gänget skiljs åt temporärt, jag ska inte spoila mer än så, och situationen som uppstår ger upphov till fantastiska möjligheter i psykologin som filmen vidrör men helt enkelt inte tar upp. Det är för mycket den ska hinna med. Den är typiskt överlång, 143 minuter, och då är den fortfarande proppad till bredden bara av sin egen intrig. Som borde vara underlaget för det som händer, inte bara det som händer i sig. Man kan också jämföra med biopic-filmer som brukar lida av det här problemet: Vi ser skådespelare gestalta karaktärer, de gör diverse saker och det hela är till någon mån En Nobel Berättelse men i slutändan har inte sådär jättemycket egentligen hänt fastän filmen pågått hur länge som helst. Mest av allt tyngs filmen av den nämnda mittendelen, där den tappar koll på vad den vill berätta och istället ramlar in i 45 minuter, eller så, av utfyllnadsmaterial istället för att bara enkelt och koncist, på ett filmmässigt perfekt sätt, säga FEM MÅNADER SENARE och på ett så enkelt sätt som möjligt förklara att solskenssagan helt enkelt måste mörkna nu.
Men det är en sympatisk film. I slutändan måste man fråga sig om berättelsen berör. Det gör den, tack vare begåvade unga skådespelare och skicklig regi. Att det finns en publik för den råder inget tvivel och tycker du att det låter som en intressant film bör du se den, för jag har en känsla av att du kommer gilla den ännu mer än vad jag gjorde. Själv önskar jag bara att någon hade tagit Oates bok och hackat upp den, tagit bort all litterär utfyllnad, gjort om alla de centrala idéerna till visuella nyckelscener, och kommit på hur man gör en verkligt fantastisk film. Man kan ana att berättelsen är fantastisk, för bokens kvalitéer spökar i filmen, som anstränger sig hårt för att göra den rättvisa. Det gör den filmiska helheten ojämn och formlös även om många enskilda partier stannar kvar i minnet. Man kan lika gärna säga att filmen till största delen är bra – det är bara det mindre bra i den som är mindre bra. Men ibland är det tanken som räknas. Boken var alldeles säkert bättre, men så brukar det ju tyvärr vara.