Videosöndag – Badvänlig kritik för finsmakare.
Bra filmer
Pieta, Kim Ki-Duks senaste film är en skoningslös film om de allra mest desperata mänskliga känslorna – enligt veckans gästskribent Joon Svedelius Lindström.
Omar dödade mig, den verkliga historien om hur den marockanska trädgårdsmästaren Omar Raddad blev dömd till 18 års fängelse för ett mord alla bevis pekade på att han inte bara var oskyldig till utan ditsatt för. Dras ner lite av sitt konventionella utförande, men det är en bra film ändå; Sami Bouajila är i synnerhet minnesvärd i huvudrollen.
Godkända filmer
The Last Stand, Arnold Schwarzeneggers återkomst till duken (läs skärmen) är en rutinmässig actionfilm med intrig på direkt-på-video-nivå – Men! Om man vill se Arnold tillbaka i sadeln är det onekligen skamlöst underhållande emellanåt.
Hitchcock, en av årets stora besvikelser; en röra av osammanhängande drömlika trådar som inte har något att göra med vare sig inspelningen av Pscyho eller Alfred Hitchcock eller Alma Reville, kvinnan bakom mannen. Habilt gjord dock, och kanske sevärd för den som bara vill se en puttrig feel-good. Själv hade jag bara problem med denna film (OBS, Psycho är en av mina absoluta favoritfilmer).
Nu går Videosöndag in i sommarsäsong. Detta innebär färre recensioner av nya filmer (det släpps färre filmer på sommaren, nämligen) och desto fler recensioner av gamla klassiker. Från och med denna vecka recenseras förutom nya filmer 1-2 sevärda eller oumbärliga filmer med sommartema, bland annat Att angöra en brygga, En kärlekshistoria, David Leans Summertime, Spike Lees Do The Right Thing och så många sommarfilmer som jag hinner rekommendera under de följande tre månaderna.
Under tiden kan jag reprisera recensioner av 2012 års Oscars-filmer som släppts, eller som släpps i dagarna, eller som släpps inom någon vecka, på DVD och BluRay:
Django Unchained – Tarantinos sedvanligt barrocka och ultravåldsamma Westernsplotation, ett snäpp ner i hans katalog men fortfarande ett skickligt stycke meta-underhållning.
Lés Misérables – en film man antingen älskar eller hatar. Jag tillhör camp 2.
Beasts of the Southern Wild – fjolårets indie-älskling. Andra tyckte om den mer än vad jag gjorde, men den är inte utan kvalitéer.
Lincoln – Spielbergs allvarligt straighta biopic är inget för den som somnar av gubbar som pratar, men den är intressant om man är med på noterna.
The Master – Förra årets bästa film, om man frågar mig.
Lore – en ovanligt bra film om övergivna tyska barn som flyr ut på luffen efter att Hitler dött, en film som vågar och lyckas vara visuellt fängslande. Alltmer sällsynt idag.
Flight – Denzel Washington som alkoholiserad pilot i ett melodramatiskt men sevärt drama.
*
Och kom ihåg…
… Det finns alltid björnar i skogen!
Man’s Favorite Sport (Howard Hawks, 1964)