Gangster Squad

Regi: Ruben Fleischer

Los Angeles 1949. Gangstern Mickey Cochen (Sean Penn) styr stan. Polischefen ger hårda krimaren John O’Mara (Josh Brolin) i uppdrag att sammanställa ett gäng som kan ta ner hans välde. That’s it.

Ibland kan man verkligen tala om skramlande burkar utan innehåll. Det finns ingenting inuti den metalliska behållare som heter Gangster Squad. Den har en etikett som ser lyxig ut – jag höll på att säga färgglad men det vore inte sant eftersom filmen till största del är visuellt mörk och grumlig – men när jag säger att den innehåller ingenting så menar jag det verkligen. Det är en film som bevisar tre saker. Ett: En film kan inte bara vara sin stil. Två: Högt produktionsvärde är inte detsamma som en välgjord film. Tre: Gamla varor kan alltid paketeras om för nya publiker som inte vet bättre.

Vad menar jag med punkt nummer tre? Förmodligen föreställer jag mig den indirekta målgruppen för Gangster Squad: Killar i fjorton-femtonårsåldern (mentalt eller tekniskt) som tycker om att se våld utfört av för tillfället kända skådespelare inramade i serietidningsartade bilder med en digital look som förefaller ”modern”. De har ännu inte insett hur fruktansvärt förutsägbar och gammal intrigen är. De har inte sett de gamla film noir-klassikerna från 40- och 50-talet som Gangster Squad är en pastisch på och de har heller inte sett Brian DePalmas De omutbara (1987) som har praktiskt taget exakt samma story. Den filmen var också en pastisch, även om den lyckades hålla en slags seriositet vid liv som gjorde filmen spännande. För en ännu mer överdriven pastisch, se Dick Tracy (1990), där Al Pacino gör en skurkroll som enligt manuset är exakt samma som Sean Penn gör i Gangster Squad. Bara att Pacino spelar över i en fånigare film – som förstås fungerar bättre eftersom den valt att vara fånig.

Gangster Squad är en film som inte väljer vad den vill göra. Den velar med tonläget och tycks medveten om hur ”klassisk” alla dess inslag är utan att det blir speciellt finurligt. Samtidigt vill den att man ska ta det man ser på något slags allvar, vilket inte heller går. Eftersom manuset är så fruktansvärt stereotypt och färglöst hade det varit en idé att göra något speciellt av den rutinmässiga intrigen. Nu är den som en fisljummen öl serverat i en kaffemugg istället för ett ölglas. Platt och fel, liksom. Det är som att filmen helt och hållet bygger på sin pastisch-artade stil, även i karaktärerna, men den förstår inte att det gör all seriös dramatik omöjlig. Under ytan av stilen fyller den sina muskler med trötta, färglösa dialoger man hört tusen gånger förut och allt skoj går ut ur filmen.

Jag ska erkänna att jag hade kul med filmen i tio-femton minuter. Under denna kvart hinner filmen med att kapa en karaktärs hand och en annans midja. Josh Brolin entrar scenen som en antihjälte som vet vart skåpet ska stå, struntar i chefens regler, går rakt in i skurkarnas näste och spöar upp dom. Det är dumt men roligt. En gammal hederlig gangster-våldsfilm, kan man tänka. Hur dumt kan det bli?

Filmen placerar därefter ut sina brickor följsamt och igenkännbart: Sean Penn är vår sinnesberövade Al Capone-skurk som vill ta över inte bara Los Angeles utan hela världen (typ). Ryan Gosling är den våghalsiga ynglingen som har ett alkoholproblem (en av filmhistoriens många reinkarnationer av Dean Martin i Rio Bravo). Emma Stone röker en cigarett i en lyxrestaurang och tycks ha extra rött hår (och Bechdel-test är bara att glömma). Nick Nolte spelar polischef. Enough said.

Och för all del, går det att tänka. En film behöver ju inte vara nyskapande för att vara bra. En stund känns Gangster Squad som en kul film – men det är en kort stund. Efter att ha bjudit in till ett gnistrande filmlandskap av ett fejk-flärdigt Los Angeles anno 1949 och satt upp sina serietidningsartade karaktärer ramlar filmen huvudstupa in i sitt stora problem: Inget i filmen går att ta på allvar och inget i filmen går att skratta åt.

Förutsägbarheten existerar in i minsta cell av den här filmen. Man vet exakt vilka karaktärer som kommer att överleva och exakt vilka som kommer att dö. Man vet exakt hur skiftet mellan pepp och depp kommer ske. Man vet exakt när filmens handling ska övergå till montage och man vet exakt när och hur den sista uppgörelsen kommer ske. Detta är helt enkelt en fruktansvärt förutsägbar film. Inte för att skryta, men jag tappade till slut räkningen på alla repliker jag förutspådde: ”I swear to God” – ”Swear to me”, ”I just wanna take you to bed”, ”He will kill you if he finds out”, ”If we stop now he’d have died for nothing”, ”The war is over!”, ”This is a war!”, ”You think you can handle it?”, ”Kill them all! Kill their wifes, kill their children, kill their dogs, kill their cats [etc]”, ”Let’s finish this”. Jag slutar innan stycket blir för långt.

Filmens förutsägbarhet hade ju förstås inte behövt vara något fel om den hade varit lite rolig eller på något sätt underhållande. Gangster Squad är dessutom så överdrivet stilistisk att man automatiskt föreställer sig en lattjo, Tarantino-aktig meta-film. Varför annars göra en så stereotyp film? Istället använder sig Gangster Squad av sina karaktärer för att försöka få oss att bry oss. På allvar bry oss, om den hårda snuten med sin snälla gravida fru. Om den unga farliga killen som har ihop det med gangsterns troféfru. Om gangsterkungen som är koko i bollen och har storhetsvansinne. Om den nördiga killen som hjälper gänget med teknisk expertis och är den som har familj. Men serietidningsstämningen är så påtaglig att man aldrig tror man ser på något som liknar verkligheten – och det är också avsikten. Det är som att filmen försöker vara trams och tung på samma gång.

Så när filmen inte vill vara lattjo med sina karaktärer vill den att vi tar dem på allvar. Men jag hade ingen aning om vad som var så speciellt med dessa karaktärer annat än att de var med i en film som hette Gangster Squad. Eventuellt antyds det, någon gång, att hjältegängets robusta framfart på något sätt skulle vara ett hinder för att lyckas knäcka Mickey Cohen (Penns karaktär) och hans gangsterimperium. Men det verkar heller aldrig vara ett problem. Alla intrigvändningar kommer dessutom på posten – Goslings karaktär drar sig ut men kommer naturligtvis tillbaka, Penns gangster hotar förutsägbart Emma Stones donna som flyr fältet förutsägbart, den korrupta staden tar bort hjältarnas licens men naturligtvis måste en konfrontation ske ändå. Allt är bara et cetera, et cetera. Och försöker man ta det på allvar blir man bara förvirrad. Av någon anledning har Brolin till exempel en berättarröst i början och slutet av filmen, som om det vi ser på något sett spelar roll. En slags pampig stämning finns i musiken, men innehållet i filmen är bara ytligt fluff. Och man vill hela tiden att den ska vara lattjo, för den tar inte sig själv på allvar. Ändå håller den sig fast vid melodramatik som om dessa karaktärer var värda att bry sig om. Varenda inslag i filmen krockar. Kvar blir flertalet krockade bilar, alla snygga medan de var hela.

Det är svårt att förklara exakt vilken bedövad, menlös film Gangster Squad är. Den har energi men den svingar ingen punch. Den har en viss humor men inga riktiga skämt. Den har våld men ingen smärta. Den har ett rappt tempo men är aldrig underhållande. Den har klyschiga karaktärer som inte ens får vara klyschiga på ett ordentligt sätt och seriösa ambitioner som aldrig går att varken skratta åt eller bry sig om. Den har förstklassiga skådespelare och en opjåkig regissör (Ruben Fleischer; Zombieland, 30 Minutes or Less) vilket gör att den i slutändan framstår som exakt vad den är: Ett snyggt ihopsnickrat luftslott. Det finns ingen anledning att se den om man sett De omutbara, och har man inte sett De omutbara bör man se den – det vill säga, det finns ingen anledning att se Gangster Squad.