Regi: Bart Layton
En lurig dokumentär om en familj i Texas vars blonda, trettonåriga pojke försvann och tre år senare blev de övertygade av en 23-årig fransman som utgav sig för att vara honom.
Många anser felaktigt att dokumentärer måste ha med verkligheten att göra. The Imposter är det ultimata motargumentet. Det är en klassisk typ av ”Oh ah!”-dokumentär som från början dryper av sensationalism, som en filmatisering av någon dåligt skriven artikel i ett sjaskigt tro’t om du vill-magasin. Samtidigt finns det något i den som gör en hjälplöst fängslad som åskådare, i synnerhet mot sista tredjedelen av filmen då den tar en vändning och börjar leka med sin publik. Vänta nu, säger man, vad är det vi har suttit och tittat på egentligen?
Motorn i alltihop är huvudpersonen Frédéric Bourdin, som lyckas övertyga en familj i Texas om att han är deras son Nicholas Gibson, som försvunnit några år tidigare. Vid tidpunkten Nicholas försvann var han tretton. Detta är tre år senare, varpå Nicholas skulle vara sexton. Boulin är tjugotre. Han har brunt hår, Nicholas var blond. Han har bruna ögon, Nicholas var blåögd. Han har en vuxen mans svarta skäggstubb där Nicholas på sin höjd skulle ha vita fjun och han pratar med en fransk brytning. Vad händer? Familjen tar hem honom med öppna armar och han blir amerikansk medborgare. Inte ens FBI ser någon anledning att tvivla.
Det är när man börjar tvivla som filmen börjar arbeta på sin åskådare. Filmen ställer två hypoteser: Antingen är Bourdin en psykopat som kan övertyga vem som helst om vad som helst. Eller så är familjen Gibson så lättlurade, och villiga att ta emot Bourdin som deras son, att det nästan är suspekt. Och dessa två saker behöver inte nödvändigtvis ta ut varandra.
Redan från början är man, om man är mer kritiskt lagd, högst skeptisk mot allt som händer i filmen. Visuellt sett är det som en snyggare version av ett avsnitt av Efterlyst, där familjemedlemmarna och andra inblandade pratar om händelsen samtidigt som vi får mystiskt fotade iscensättningar av det hela med skådespelare. Jag insåg omedelbart att jag inte ens kunde avgöra om de som pratade var de verkliga människorna eller om de också var skådespelare och jag beslutade mig själv för att inte ta reda på det på förhand utan låta filmen bara verka på mig. Jag har tagit reda på det efteråt, men jag vet inte vad för skillnad det gör.
Det står i alla fall klart att ju mindre man vet om det här fallet desto bättre fungerar filmen. Den som får hålla mest låda är Bourdin själv som pratar in i kameran och berättar om sitt liv och sättet han manipulerat sin omgivning: Han pratar med en sällsam ”charm”, sådär som grova och patologiska mytomaner gör – det väna tonfallet låter som ett vänt tonfall ska göra, men blicken är lite för tom och kroppspråket lite för passivt för att man ska tro på vad han säger (och fallet Thomas Quick känns inte speciellt långt borta).
Filmen blir bättre ju längre den pågår, vilket man får betrakta som en komplimang då de flesta filmer (även dokumentärer) fungerar tvärtom. The Imposter visar att dokumentärfilmer har nästan allt gemensamt med konventionellt ”fiktiva” filmer i att de fungerar så länge de har en spännande berättelse. Den här filmen har en lömsk makt på åskådaren: Först är du skeptisk, sen dras du med i den, sen börjar du inse att du inte kan hitta ut ur den.
Det hör till svårigheterna med att skriva en recension på filmen att man inte får avslöja överraskningarna i den, men jag kan säga så här: Om stora delen av filmen består av att en mytoman, känd för att kunna övertyga sina lyssnare om vad som helst, stirrar in i kameran och pratar – vem kommer du tro på i slutet?
Det är en lurig film. Jag vet inte om den är intelligent eller billig, eller om den gör någon så mycket klokare. Men den är spännande och den är fängslande och den är rekommenderad om man vill se en dokumentär som gör att man verkligen ifrågasätter allt i den. Personligen gav den mig en lite besk eftersmak i det att den var så självupptagen i sin vilja att imponera och manipulera sin åskådare. The Imposter hade kunnat vara en spelfilm, en riktigt spännande thriller, men jag vet inte vilken filmskapare i dag som skulle vara tillräckligt bra för att få en sådan thriller att lyfta. Det lämnade mig med den lite tråkiga insikten att det i dag finns färre begåvade filmskapare som kan göra god fiktion än vad det finns folk med kameror som kan klippa ihop något ambitiöst men samtidigt lite substanslöst. Istället för att göra en bra thriller har man gjort en halvfiktiv dokumentär där spänningen – att det är ”på riktigt” – kommer av sig självt, i det att riktiga människor förklarar allt som händer utan att några subtiliteter blir möjliga. Det är vad jag tidigare kallat post (Christopher) Nolan-syndromet men som kanske enklare bör kallas pusselfilmer (David Bordwell droppade termen nu senast när han skrev en bra text om dokumentären Room 237). Filmer som gäckar en med storyns detaljer utan att dessa detaljer egentligen är intressanta i sig själva. Inte heller bildar de någon meningsfull helhet.
Det är en välgjord och fängslande film. Det har jag redan sagt. Men samtidigt finns det en glädje i berättandet som någonstans blir lite provocerande eller åtminstone problematiskt. The Imposter är en film som tar en verklig och tragisk händelse – på något sätt en trettonårig pojke har försvunnit – och genom att fokusera på en bisarr historia – Bourdins femton minuter av berömmelse – gör den om denna verklighet till ett pussel man som åskådare blir fascinerad av medan det pågår. Man sitter där och blir underhållen. Pojken är förmodligen död, dock.