En manusförfattare vid namn Marty (Colin Farrell) blir av en slump inblandad i hans kompis (Sam Rockwell) knäppa skumraskaffärer. Det är nämligen så att han till vardags kidnappar hundar och snor åt sig hittelönen – nu har han snott fel shih tzu, nämligen den tillhörandes psykopatiska gangstern Charlie (Woody Harrelson). Under tiden försöker Marty få inspiration till sin filmidé om sju olika psykopater, vilket leder till att de drar på sig diverse färgstarka galningar.
Det finns de som anser att Quentin Tarantino gjorde tre bra filmer – Reservoir Dogs, Pulp Fiction och Jackie Brown – innan han försvann in i någon slags pubertal fantasivärld som enbart handlade om våld och estetik. Låt säga att Tarantino inte gått den vägen, utan fortsatt göra filmer om gangsters som snackade snitsigt med varandra medan de utförde diverse våldsdåd (en stor skillnad, tydligen) då skulle hans senaste film kanske vara Seven Psychopaths. Det är en snyggt gjord film om våldsamma människor, och fastän den är våldsam är det en komedi. Filmens största problem är att den är så välbekant att dess inslag inte kan hålla upp något skimmer, ingen riktig berättarglädje. En trött Tarantino, som hållit sig till sitt ursprungliga kort, skulle i en parallellvärld ha gjort den här filmen.
Nu heter regissören och manusförfattaren Martin McDonagh. Han är inte pjåkig han heller. Hans senaste film In Bruges (2008) var en ganska märklig film som fick många beundrare. Den handlade – också – om gangsters som hade ihjäl varandra medan de höll långa dialoger med varandra, och den präglades av en slags balansgång av meningslös existensialism á la bröderna Coen och någon slags humanistisk dröm om essentialism. Kort sagt växlade den mellan att vara deppig och sentimental. Jag var inte en lika stor beundrare av den som många andra, men det var en bra film.
Jag har lite samma problem med Seven Psychopaths, men den här gången har jag större fog. En sak jag tyckte var påtaglig med In Bruges var att McDonagh – en pjäsförfattare i grunden – verkligen hade förmågan att sätta upp genomtänkta karaktärer och placera dom i en välfungerande situation. Men så förlorade han greppet i tredje akten och berättelsen tycktes slinka honom ur händerna och sista tredjedelen var mest ett försök att dryga ut tiden eftersom allt bara mynnade ut i ett sånt där typiskt blodbad ändå.
Det var längesedan jag såg en filmskapare så tydligt, liksom patologiskt, göra om samma misstag igen. Fastän Seven Psychopaths är välbekant – de dryga karaktärerna, det sardoniska våldet, den svepande klippningen och det festliga användandet av musik – så finns det länge så pass mycket i den som är så pass kul att man är med på noterna ändå. Skådespelare som Sam Rockwell, Christopher Walken och Woody Harrelson känns som klassiska personligheter i sammanhanget och de har en förmåga att dyka upp i vilken film som helst och förgylla den. I synnerhet om deras enda uppgift är att vara knasiga psykopater. Lägg till Harry Dean Stanton och Tom Waits så är upplägget finfint.
Inte minst eftersom McDonagh vet hur man rör om i grytan på en sån här intrig. Det som börjar som en bagatell-artad stöld av en pudel leder till en röra av våldsamheter som alla bär på en festlig komisk poäng – eftersom alla karaktärer är psykopater kan ingen riktigt reagera emotionellt på varandras hot och våldsutövningar. Gangsterkungen Charlie (Harrelson) som vill ha tillbaka sin pudel är djupt sentimentala känslor för sin lilla racka, men ser förlusten av hans flickvän som mer av en småtråkig olycka.
Colin Farrell är också, tycker jag, en någorlunda underskattad skådespelare. Jag gillar hur han hanterat sin karriär. Han blev aldrig den där stora stjärnan det var tanken att han skulle bli, så istället har han valt mindre och mer skräpiga filmer där han ofta haft fånigare roller. Han gav visserligen ett psykologiskt trovärdigt porträtt av en melankolisk lönnmördare i In Bruges. Men av någon anleding ser jag bara hans korkade hunk/slusk-vampyr i Fright Night när jag tänker på honom nuförtiden.
De här skådespelarna gör så att intrigen i Seven Psychopaths blir en rätt skön upplevelse ganska länge. Allt som händer är rätt meningslöst, men mycket av dialogerna är kul och emellanåt finns nyanser av melankoli i svärta. Ett mord i synnerhet innefattar ett uppvisande i ”old school-kristet” beteende som är minnesvärt. Men McDonagh når en punkt då han inte längre vet vad han ska göra av sina karaktärer. De får soppatorsk och blir strandsatta ute i öknen – bokstavligt talat – som om deras skapare övergivit dom. Och där ute i öknen finns bara en uppgörelse kvar som drar ut på tiden och får en att känna att vi lärt känna dessa festliga karaktärer i onödan. Deja-vú-In-Bruges.
En annan sak som McDonagh försöker förgylla filmen med är ett (eller möjligen flera) meta-perspektiv. Eftersom Farrells karaktär är manusförfattare – han försöker skriva ett filmmanus till en rulle vid namn Seven Psychopaths som handlar om, jo, sju psykopater – så klipper filmen då och då till iscensättningar av hans brainstormande. Det är ofta rätt hysteriska scenarion som tycks göra parodi på den här typen av film på ett ofta avväpnande sätt: En hypotetisk shoot-out i en kyrkogård där bland annat en hämnande viet cong-präst anländer Rambo-style med sina AK-45:or tillhör det allra mest festliga.
Men man kan också ana en slags ängslan. Det är som att McDonagh vill håna denna genre fastän han sysslar med den själv. Genom att förlöjliga karaktärerna, som redan är ganska löjliga till att börja med, gör han det svårare att tycka något om dom. Och en knepig dualism mellan det kristna och det hedniska, precis som i In Bruges, finns även här: Walkens karaktär är en Gandhi-predikande gammal präst, för övrigt underbart fångad av Walken som talar med det långsamma och sakliga tonfall som tillhör den äldre herre som helt missat att man uppfunnit begreppet ironi. Mot slutet försöker McDonagh ge prästen det sista ordet – för fastän detta är en våldsam film så är våld inte okej ”egentligen”? Jag försökte för mitt liv förstå vad hela den där tematiken ens gjorde i filmen men jag kom ingenstans.
Det är ett close-call men jag ger en marginell icke-rekommendation till Seven Psychopaths. Det var längesedan jag hade så trevligt i början av en film och kände mig så otillfredsställd i slutet av den. Ibland når jag mina beslut enligt samma resonemang som Val Kilmers Bruce Wayne i Batman Forever (inte för att det är någon bra film, men ändå): ”It just raises too many questions”. Seven Psychopaths är en film som borde kännas enkel att tycka om, men istället är det svårt att helhjärtat omfamna den. Jag vet inte, kanske andra har mer okomplicerat kul med den (förslagsvis om man är ett okritisk fan av sådana här filmer). Jag utgår ifrån att en läsare utifrån den här recensionen, och kanske filmens trailer, kan bilda en någorlunda uppfattning om filmen är sevärd för en eller inte. På ett basalt plan levererar den: Filmen innehåller verkligen sju psykopater. Jag antar att jag önskade antingen något mer eller något mindre.
Ett svar på ”Seven Psychopaths”