Regi: Josh Radnor
Jesse är en New York-akademiker i trettioårsåldern som får ny inspiration i livet när han bjuds tillbaka till sitt gamla college för att hedra en av hans gamla lärare. Han träffar diverse människor som gör så att han börjar fundera på sitt liv, däribland den sexton år yngre Lizzie (Elizabeth Olsen) som han kanske utvecklar vissa olämpliga känslor för.
Det här är vad man skulle kunna kalla en trevlig film. Det är inget storslaget mästerverk, och den försöker inte vara djup även om den skulle kunna försöka om den ville. Det är en anspråkslös film gjord av en filmskapare (Josh Radnor) som bara gjort en film förut. Den är enkelt gjord på alla sätt och vis och den fungerar bäst, skulle jag tro, som en eftermiddagsfilm, något man ser på en söndag. Men det är inte en förutsägbar romantisk komedi och det är inte en pretentiös indiefilm med popmusik istället för en intrig. Den handlar om människorna som är i filmen och den är gjord för att Josh Radnor verkligen velat göra den. Sånt märker man av. Manuset känns angeläget, skådespelarna är engagerade, filmen söker ödmjukt men febrilt efter en publik att nå ut till.
Josh Radnor har skrivit manus, regisserat och har huvudrollen. Han är annars mest känd från TV-sitcomen How I Met Your Mother. Den här filmen har vissa marginellt liknande drag, med den centrala skillnaden att filmen inte desperat försöker plantera ett skämt i varje dialogmening. Det humanistiska draget i serien som alltid balanserar mellan det såsiga och det insiktsfulla, och som brukar komma i slutet av varje avsnitt ungefär, är vad som genomsyrar och driver hela Liberal Arts framåt. Det är en film som handlar om människor och människors känsla av att vara fast någonstans och längta någon annanstans. Det låter lite banalt, och det kanske är det, men filmen präglas av en blygsam självinsikt. Det är en film som handlar om klyschor eftersom den vet att klyschor innehåller sanning om man går till botten av dom – litteraturhistoriens klassiker, som dyker upp här och var i filmen, är bra exempel.
Huvudpersonen Jesse (Radnor) är i trettioårsåldern och har precis börjat vantrivas med att sköta antagningen på ett college i New York City. Han inser när han återvänder till sina gamla campus-marker att det han så intensivt saknar i sitt liv är det levande samtalet, de riktiga mötena med andra människor och känslan av en lite mer kravlös tillvaro, ett liv utan dessa kvävande rutiner.
Men filmens största styrka är att den inte bara handlar om honom. Det är som att Radnor känner på sig att ingen längre vill se en till film om en ung man på jakt efter sig själv så han släpper fram birollerna så att även de blir del av filmen på ett ärligt sätt. Det gör att den också blir en film som handlar om ålder, vad för problem man har vid vissa skeenden i sitt liv: Filmens affisch gör att man får känslan av att filmen går ut på hans romans med Lizzie (Elizabeth Olsen), en smart student som är sexton år yngre än honom. Jag undrar om det är en spoiler att säga att deras relation är mest platonisk, för i verkligheten ju något annat svårt att föreställa sig. Detta är inte en film om en äldre kille som finner vitaliteten i en yngre tjej – eller jo, men han inser (liksom vi andra) att det bara är en illusion och ett förhållande dom emellan vore bara dåligt omdöme. De attraheras främst av varandras respektive tillvaro. Medan Jesse längtar tillbaka till samtalets värld, den som Lizzie lever i, så har Lizzie behovet av att se sig själv som mycket äldre än hon är. ”Jag vet inte om det är du som är brådmogen eller jag som är omogen” säger Jesse vid ett tillfälle – Sanningen är förstås både och.
Det är inte obekanta karaktärer Jesse möter i övrigt. Vi har hans gamla lärare (Richard Jenkins) som nu ska pensionera sig – det visar sig att han har svårt att acceptera att han blivit sextio och desperat försöker han få sitt jobb tillbaka. Han möter sin gamla engelsklärare (Allison Janney) som utstrålar den kyliga attraktionen hos en intellektuell dominatrix – och hon visar sig senare anse att livet blir sämre ju äldre man blir men det är bara att bita ihop och hålla sig cynisk. Det finns en slags hippie (Zac Efron) som han först inte tar på allvar men som senare visar sig ha en del visheter, om än så banala, som faktiskt påverkar honom. Och han träffar en ung kille med författardrömmar (John Magaro) vars depressiva läggning går folk över huvudet, och kan komma att leda till tragedi som vore så onödig.
Eftersom Radnor undviker de typiska intrigstrukturerna – det här är en sån där ”inget händer, alla bara går omkring och pratar med varandra”-film – får Liberal Arts en rätt flanerande känsla. Vi möter dessa karaktärer här och var, då och då; de blir som självändamål. Det fungerar av den enkla anledningen att skådespelarna är så bra – Radnor själv är sympatisk, Jenkins och Janney är veteraner och Elizabeth Olsen är fortfarande en av sin generations allra mest begåvade amerikanska skådespelare. Hon spelar alltid lillgamla karaktärer, men de känns alltid ohyggligt närvarande och hon är som gjord för en bioskärm.
Medan den pågår överraskar Liberal Arts med sin lyhördhet. Den låter karaktärerna prata om sina problem och vi får aldrig något sedeslärande budskap eller någon överhängande ”mening” i alltihop. På något sätt är det som att den säger: Här är vi allihop och vi gör så gott vi kan. Ändå når vi alla en punkt då vi upplever att gräset är grönare på andra sidan. Men livet, levandet, är att gå igenom faser och göra sitt bästa av de erfarenheter man lär sig på vägen.
Det enda jag funderade lite över var slutet. Jag är inte säker på om det har en slags dubbel mening. Jesse tycks finna en slags ro, just för tillfället, och vi får en hint om att han önskar leva livet ut och bli gammal tillsammans med någon i traditionell tvåsamhet. Jag är yngre än vad Radnor är, men jag tror det inte är naivitet som föreslår att trettio inte är någon ålder för visa beslut. Jesse har nog fler problem att möta i sitt liv. Jag undrar om Radnor vet det eller inte.