The Hobbit: En oväntad resa

Regi: Peter Jackson

Sextio år innan Sagan om ringen är Bilbo Baggins (Martin Freeman) en ung hobbit som motvilligt följer med Gandalf (Ian McKellen) och ett gäng dvärgar på ett äventyr med slutdestination Ensamma Berget där de ska återta sitt forna hem från en drake vid namn Smaug. På vägen blir det en massa spring, flertalet bataljer och möten med olika färgstarka personligheter, däribland en ful typ som väser i en grotta om sin precious.

 

Det finns naturligtvis olika publiker för den här filmen. Det finns Tolkien-fans som kommer älska den och Tolkien-fans som kommer ha invändningar, och jag är övertygad om att dom diskussionerna är intressanta att lyssna på. Sedan finns det de folk i min ålder som blev fans av Peter Jacksons Sagan om ringen-trilogi för ganska exakt tio år sedan. Det finns två läger där också. Antingen kan man vara besviken på att The Hobbit inte är ”lika bra” som dom filmerna. Eller så kan man poängtera att den är annorlunda än dom filmerna, eftersom boken Bilbo var annorlunda.

All’s well bland tomtar och troll. Men, och ursäkta uttrycket här, om man bara vill se en schysst rulle då? Om ens intresse för Tolkien är rätt vagt och om man inte sett Sagan om konungens återkomst sedan den kom på förlängd DVD-version (2004 tror jag det var) och om man faktiskt fortfarande är rätt trött på dom filmerna? Alltså, de var ju bra, men de var ju så långa och det var ju så mycket. Orka se igen, liksom.

Personligen blev jag överraskad av The Hobbit. Jag hade nämligen aldrig kunnat föreställa mig att den skulle vara så jämrans tråkig. Här har vi en film på tre timmar, utan större handling, som hela tiden släpar benen efter sig fastän alla karaktärer springer igenom den så fort de kan.

Den är välgjord, visst. Den är påkostad, ohyggligt. Den är filmad i fler bildrutor per sekund än 24, jorå. Ian McKellen är bra som Gandalf… ja, det vet väl alla. Men det The Hobbit faller på är manuset av Jackson och hans dynamiska duo Fran Walsh och Philippa Boyens. Intrigen, och sättet på vilket den utvecklar sig på, är bara så otroligt trist. Nästan varje dialog är klyschig och överdrivet bekant. Nästan varenda spänningssituation är gammal. Till och med konflikten är karaktärslöst liknandes vilken annan fantasy- eller äventyrsfilm som helst. En hjälte som tror att hans fiende är död. I själva verket lever fienden. Oh ah… En birollsfigur som vet att något dåligt kommer hända. Ingen tror honom. Hm hm… Hjälten vill inte följa med, sen vill han, sen vill han inte igen, sen gör han vad han måste. Mhmh. Killen som inte gillar honom lär sig älska honom bromance-style – men inte förrän han håller ett sånt där tal där man ska tro att de fortfarande är ovänner. Oh well. Vad har vi mer? Roliga dvärgar? Ja, det har vi verkligen inte sett förut.

Allt är bara så otroligt stereotypt berättat. Det gör att vi aldrig kan få någon känsla för karaktärerna eller för äventyret de beger sig ut på. Det är illa nog att vi har ett dussin dvärgar att hålla koll på – och alla heter saker som Odin, Dodin, Dudin, Bubba och Ugga-bugga-Bork – vi måste först och främst förstå vad för en liten hobbit den unge Bilbo (Martin Freeman) är. Men han har inte mycket till personlighet, vilket är något av en let-down eftersom Ian Holm var så fin i rollen som Bilbo den äldre. Bilbo den yngre är liksom… tja, rätt brittisk. Gillar ordning och reda, antar jag. I övrigt har han ingen karaktär utan är en sån där vakans, en tom-hjälte-som-publiken-följer eller ingen-personlighet-då-kan-alla-känna-igen-sig. Ungefär som Frodo i den första filmen.

Vilket leder mig till den andra anledningen till varför The Hobbit är en sådan besvikelse. Dess nyvunna fans har ofta påpekat att den ska vara annorlunda än den förra trilogin – eftersom Tolkiens bok var lättviktigare, mer av en barn- och ungdomsbok – och antytt att mer okunniga fans bara blir besvikna ”by default” eftersom alla förväntningar är som kamikaze-uppdrag. Så kan det vara. Men den verkligt stora besvikelsen, för mig, är hur otroligt lik The Hobbit är den första filmen, The Fellowship of the Ring (2001).

Jag var redan skeptisk mot idén att göra detta till två filmer, för att inte tala om tre, men slutresultatet var nog värre, eller rättare sagt mer beklämmande, än jag räknat med. Om boken (och nej, jag vet faktiskt inte om jag har läst den, det var otroligt längesedan i så fall) skulle ge uppslag för en mer lättsam och elegant, barnslig och naiv berättelse – kontra Ringens mer allvarliga sturm und drang-feeling, dess gravallvarliga folksagomuskler och all lerig orch-slakt – så vore det utmärkt med en (1) film, max två.

Varför en till trilogi, som tydligen bara har i uppdrag att vara en sämre kopia på den förra? I synnerhet om man börjar undersöka förlagorna och jämföra för att se vad Jackson/Walsh/Boyens lagt till och tagit ifrån blir det väldigt uppenbart att främst en ny filmtrilogi, inte en Bilbo-filmatisering, varit avsikten.

I The Hobbit är Bilbo den nya Frodo. Istället för ett fellowship of the ring har vi ett fellowship of dwarfs. Istället för Aragon har vi Thorin. Istället för den där fula orch-jätten (vet att släktet heter något annat, kommer inte på nu… Häägen-Daahs?) så har vi en ny ful orch-jätte (minus en arm, som Thorin huggit av á la Peter Pan och kapten Krok). Vid ungefär samma punkt i de båda filmerna gör vi ett besök i Vattnadal för att slänga in Galadriel (Cate Blanchett) och Elron (Hugo Weaving) vilket inte var med i Bilbo-boken. Gandalf vittrar Sauron vilket han även gör i Fellowship bara med bättre odds. I båda filmerna springs det i snarlika gruvor på hängbroar. Istället för en ring har vi flertalet andra objekt som får karaktärerna att dra sig i skäggen, bland annat en klinga ur Saurons grav hämtad från en sån där spökkrigare man såg i slutet av Konungens återkomst. Plus ringen då förstås, i Gollums grotta. Båda filmerna har flertalet slag och en utdragen final och båda slutar med en deus ex machina som lämnar karaktärerna stirrandes mot horisonten som att det är så himla långt kvar nu. Skillnaden är att i Fellowship var man sugen på mer och i The Hobbit mår man illa av ballongmage.

Det är en styltig, krånglig, meckigt strukturerad produktion, det här. Jackson har tagit en (1) roman och i strukturen bänt upp den för tre (3) filmer, för att om det så är det sista han gör tvinga in berättelsen i hans ”LOTR”-franchise. Det är faktiskt ganska själlöst. Och fastän The Hobbit naturligtvis inte är utan sina förtjänster – läs: saker ser fina ut – så är det konturerna av produkten under ytan som känns mest påtaglig.

En scen är dock riktigt bra: Det är den med Gollum. En central scen för hela denna mytologi, där Bilbo möter detta, numera popkulturellt ihjälkramade, kreatur och de för en duell i gåtor mot varandra, innan han snor ”Gollums” ring. Det är filmens enda riktigt originella stund. Den enda stunden i filmen då det känns som att den lever ett eget liv och att den är driven av bra manus, bra karaktärer, bra skådespelare, riktig spänning och inte bara standard-artade spänningssituationer byggt på klyschor.

Så finns det naturligtvis också vad jag kallar ”nörd-bröd”. Jag tänker på när man kastar brödsmulor till alltid lika tacksamma änder. I The Hobbit får vi nördbrödsmulor kastade till oss i form av en Saruman (Christopher Lee) innan han var ond och ett onödigt gästspel av den vimsiga eko-trollkarlen Ragadast den brune, som (för den som bryr sig) inte heller var med i boken. Under omständigheterna är det märkligt att filmen inte innehöll någon Tom Bombadill. Jag undrar, jag… Blir det en trilogi om Tom Bombadill också, månne…? Nej, jag skämtar förstås. Hoppas jag.