Regi: Joachim Rønning, Espen Sandberg
På 50-talet seglade norska marinbiologen Thor Heyerdahl i hundraen dagar över Söderhavet till Sydamerika på en flotte han döpt till Kon-Tiki. Detta på grund av hans övertygelse om att Polynesien befolkats från Sydamerika och inte Asien. Han hade fel, typ, men fram kom han på sin flotte. Detta är Kon-Tiki – The Movie.
Det är förstås inte omöjligt att Thor Heyerdahls färd med flotten Kon-Tiki gick till precis så här. Kanske var han precis som tagen ur Peter Jacksons King Kong. Kanske pratade han precis som en klyschig filmkaraktär och kanske blev han avbruten av andra klyschiga vetenskapsmän som inte lät honom prata till punkt. Kanske var färden just sådär perfekt balanserad mellan det dramatiska och livshotande och det mysiga och putslustiga. Kanske hann dom med alla små samtal under stjärnorna samtidigt som de fick syn på en och annan val, samtidigt som de kämpade mot stormar. Kanske var allt precis som en Hollywood-film. Fast norskt, liksom.
Det finns flera centrala problem med Kon-Tiki. Man har – tyvärr – ansträngt sig oerhört mycket för att filmen ska se bra ut. Visuellt ska det vara klanderfritt episkt och grandiost. Musiken också, den består av stråkar och så vidare. Skådespelarna är tagna ur Leonardo DiCaprios ”I’m the king of the world”-skola, där man bland annat får lära sig att alla måste ha en stereotyp á la de sju dvärgarna. Hjälten Thor (Pål Sverre Hagen), Starke Herman (Anders Baasmo Christiansen), Eko-nörden Bengt (Gustaf Skarsgård), loser-Erik (Erik Hesselberg) och mystiske Torstein (Jakob Oftebro). Vem har jag glömt? Ah, just ja, Liv Heyerdahl (Agnes Kittelsen) som väntar med barnen på land. Hon är så mycket Thankless Female att hon liksom inte ens stannar kvar i filmen utan ger sig av mot en annan som ser ut att vara mycket bättre.
Vad säger då de sex dvärgarna i filmflotten över Hollywood-oceanen? Jo de levererar repliker till varandra som kommer ifrån ett hundraprocentigt klichémanus där majoriteten av replikerna är obligatoriska och onaturliga. ”Jag har en liten dotter själv där hemma” ”Var vi sådär vackra i början?” (om självlysande organismer i vattnet), ”Jag tänker inte ge upp!” ”Detta är ett självmordsuppdrag!”. Det skiljer sig inte ifrån klyschorna du hörde inte bara i Titanic utan även i Pearl Harbor och Armageddon. Det är taget från ”Dåliga Storfilmsklyschor för Nybörjare”. För säkerhets skull har vi en episod med en hajbur som känns hämtad direkt, jo faktiskt, klipp för klipp, från Spielbergs Hajen.
Storheten i berättelsen om Thor Heyerdahl ligger naturligtvis på verkligheten. Att Heyerdahl seglade på en flotte till Sydamerika på riktigt. Det gör att man måste fråga: Hur skulle du känna om det var du på Kon-tikin? Skulle du ha överlevt? Man säger: Tänk att det var möjligt att göra.
Men i Kon-Tiki är all spänning skildrad utan insats. Även om man nu av någon anledning inte vet att Heyerdal klarade sin färd så fattar man det när man ser filmen eftersom den är så oavbrutet sentimental inför hans ”heroism”. Men då blir grejen: Varför? Varför ens skildra detta som en äventyrsfilm med Heyerdahl som ihålig Tintin-hjälte eller t.om Indiana Jones och hans manskap som frejdiga figurer – med en papegoja för säkerhets skull – utan större psykologi? Heyerdahls idé är absurd, det är ett självmordsuppdrag. Men det verkar aldrig särskilt konstigt i filmen för man vet liksom på förhand att han har ”rätt”. Så, då är det väl bara för honom att segla på den där sablarns flotten och komma fram så filmen kan ta slut. Faran blir aldrig verklig. Heyerdahl är så säker på sin sak att man inte får anledning att misstro honom – snarare tvärtom, han är vår hjälte. Vi vet slutet. Därmed finns ingen spänning.
Roy Andersson sågade den här filmen när den invigde Göteborgs Filmfestival: ”Den var totalt talanglös. Tråkig och gjord utan poesi. Den var dålig på alla plan – klipp, rytm, skådespeleri, allting…” Oomphf. Naturligtvis är det inte lätt att stå under Judge Roys pickadoll – hur många filmer kan ens närma sig jämförelser med hans? – men jag tror jag förstår vad han menar. Kärnan i hans uttalande är, nog, att filmen är anti-originell och helt stereotypt gjord. Och vissa anser, med viss rätt, att det är de mediokra filmerna som är de sämsta. De som knappt försöker. Kon-Tiki är en film som man nog får säga försöker. Den försöker vara en klassisk storfilm. Men den blir bara ohyggligt medioker. Jag rekommenderar den inte till någon särskild. Men eftersom mitt mål är att vara rättvis så kan jag ju berömma vågorna för att de är riktigt stora, vattnet för att det är riktigt blått och hajarna för att de är riktigt hungriga.
Ett svar på ”Kon-Tiki”