Trouble with the Curve

Regi: Robert Lorenz

Gus (Clint Eastwood) är en 82-årig baseball-scout som själlösa typer tycker är för gammal för att vara kvar i branschen, i synnerhet när han dissar deras nya stjärnspelare som en bluff – han håller förvisso på att bli blind, och tror att Internet heter ”intra-web”, men det är väl en världslig sak. Hans dotter (Amy Adams) kommer på besök för att motvilligt försöka inspirera honom till lite familjär, faderskaplig quality time på hans ålders höst.

Den här filmen känns ”spök-regisserad” av Clint Eastwood. Officiellt sett står Robert Lorenz för regin. Han har aldrig regisserat en långfilm förut, men han har varit Eastwoods regi-assistent sedan Broarna i Madison County (1995). Manuset är skrivet av Randy Brown och han har inga tidigare referenser i filmindustrin överhuvudtaget (önskar jag också kunde få en film utgiven helt utan tidigare referenser!). Det jag tror har hänt här är att Eastwood på ett eller annat sätt fått upp ögonen för det här manuset, tänkt att det här väl kan bli en trevlig liten film och sen som en schysst grej gett jobbet till Lorenz. Jag kan nästan se inspelningen framför mig. Lorenz står vid kameran och ser lite fundersam ut. Clint går fram och säger: ”You know, this is just a suggestion. But you might wanna do it like this…”

I övrigt bär filmen alla Eastwoods kännetecken som regissör: Varje detalj är genomtänkt, filmen täcker alla sina egna hörn, överhuvudtaget är den gjord på ett sådant sätt att det inte finns något att klaga på. Det i filmen som är mindre bra – som en totalt formulaisk intrig och vissa amatörmässiga klyschor i manuset – framförs av skådespelare som är så pass bra att man går med på det ändå.

Det här är ingen stor film. Den är så pass liten att jag inte har så mycket att säga om den. Intrigen är milt sagt förutsägbar och den som ser den kommer inte komma ihåg något av den en vecka senare. Men medan den pågår är den ganska behaglig. Medan en genremässigt jämförbar film som The Magic of Belle Isle bara är såsigt skräp (medan jag skrev detta behövde jag kolla upp vad den hette för jag har redan glömt det) så är Trouble With the Curve en mycket trevligare upplevelse. I grund och botten är det samma typ av amerikanska ”livet är ganska trevligt när allt kommer omkring, bara man gör det rätta och kommer ihåg att familjen är viktigast”-film. Bara det att allt i den här filmen är bra, medan allt i den andra är dåligt.

Clint Eastwood är 82 år. Ingen passar bättre att spela en gammal gubbe som fortfarande vill vara med i spelet. Som i hans senare filmer (till exempel Gran Torino, den senaste filmen han var med i själv) är han en surmulen typ som tvingas bli lite mer insiktsfull mot slutet, samtidigt som han har rätt i allt han gör ändå. Amy Adams är en av de bästa skådespelarna i sin generation, eftersom hon alltid lyckas skapa en närvaro som är väldigt påtaglig; närvaro är ett av mina favoritord vad gäller skådespelare. Vad gäller en sån här roll blir det tydligare vad jag menar: Om karaktären är en dotter som känner sig missunnad av sin barndom, och hon vill ha kontakt med sin pappa, och hon slits mellan storstadens karriäristiska liv och sin hembygds gamla goa baseball-och-barhängs-hakuna-matata-liv… ja, då låter det ju som en rätt klyschig karaktär som är svår att göra trovärdig. Men Amy Adams har ett sätt att stirra på, ett sätt att leverera repliker som om hon precis är på väg att bryta ihop samtidigt som hon är helt säker på sin sak och ett sätt att göra alla hennes karaktärer till människor man verkligen skulle kunna träffa i livet, att hon skapar illusionen av att karaktären finns på riktigt, närvaron av karaktären. Det är det som skådespeleri handlar om överhuvudtaget.

Justin Timberlake har aldrig varit mer än en duktig amatör, men han har också varit smart nog att aldrig välja roller utöver sin räckvidd. Också här är han en schysst kille som försöker göra något med sitt liv. Han råkar bli kär i Amy Adams, och så är det med det. En enkel roll. Han är sympatisk. Jag gillar Justins utstrålning. En dag, hoppas jag, kommer han att få rollen han är född att spela och då kommer han göra något riktigt fantastiskt. Då kommer jag börja kalla honom för Timberlake.

Därutöver finns en lyxig uppsättning biroller från John Goodman – som spelar ”John Goodman-karaktären” – samt Bob Gunton (ett surkart du känner igen på en gång) som chef för företaget Adams karaktär stretar i. Baseball-cheferna som tvivlar på att Clintan hänger med spelas av Robert Patrick och Mathew Lillard. Lillard är det främsta rötägget, och utgången för honom är väldigt uppenbar. ”If I’m wrong – fire me!” säger han till sin högre chef. Wow, undrar vad som kommer hända…

Filmen har en hel del moralkakor som känns tätt konstruerade utefter Clintans politiska karta. Det finns två typer av människor: Egoister och team-players. De som bara vill tjäna pengar och de som gör vad de älskar på grund av sitt hjärta. De som tänker i varumärken och marknadsekonomi och de som tänker utifrån vad de ser med sina egna ögon och den erfarenhet dom har. Den gamla skolan och den nya. De som använder datorer och de som använder kraften.

Filmen bjuder på en fin, eller rättare sagt tapper, dröm om att vi inte är en del av en neo-kapitalistisk struktur och att vi kan leva våra egna liv vid sidan av karriärism och storföretagens inflytande om vi bara vill tillräckligt mycket. Det övertygar inte riktigt, och problemet med Trouble With The Curve är att den aldrig riktigt övertygar med anant än sitt goodwill. Men what the hell, som Clintan skulle säga, it made my day.