Shadow Dancer

Regi: James Marsh

Året är 1993. IRA-medlemmen Colette (Andrea Riseborough) blir ertappad med att plantera en bomb på en tunnelbana i London och tvingas av säkerhetspolismannen Mac (Clive Owen) infiltrera hennes egna bröder åt MI6. Hon åtar sig uppgiften, men vart hon har sin lojalitet är aldrig säkert.

Sedan jag startade den här bloggen – med agendan att helt enkelt recensera dom filmer som släpps på video, without prejudice – måste jag ha sett hur många sådana här filmer som helst. Shadow Dancer är en sådan typisk film som kommer och går utan att den lämnar några bestående intryck efter sig. Skådespelarna rör sig  fram och tillbaka som i en långsam trance, de pratar om saker i entoniga monologer, något slags monotont muller tycks ligga över ljudspåret från början till slut och till och med färgschemat är murrigt, stålgrått och mulet.

Det tråkiga med just Shadow Dancer är att den inte är så pjåkig egentligen. Det är en sån där film som nästan är bra. Regin från James Marsh – som tidigare gjort de uppmärksammade dokumentärerna Man on a Wire och Project Nim – är stabil och det går inte att klaga på manuset av Tom Bradby, baserat på hans bok. Framför allt är skådespelarna bra. Clive Owen går aldrig att klaga på men främst är det Andrea Riseborough som gör ett fantastiskt jobb i rollen som den unga kvinnan vars lojalitet aldrig går att vara säker på eftersom man aldrig får tillgång till hennes tankar.

Det som saknas är motivation. Filmen bryr sig inte om att bjuda in sin åskådare. Den är så low-key att den aldrig leder till något. Det är inte så att seriösa, långsamma, liksom ”vuxna” filmer måste vara tråkiga; och Shadow Dancer hade verkligen inte blivit bättre av action-shootouts eller någon våldsam biljakt. Men bara för att den undviker det mest banala så betyder det inte att den automatiskt blivit djupare eller mer värdig ens uppmärksamhet.

Den börjar bra. I scenen där Mac (Owen) förklarar för Colette (Riseborough) att hon måste börja jobba undercover eller hamna i finkan så känns det som ett spännande anslag. Sen går hon till sin familj och intrigen som följer därefter är liksom… ospännande. Filmen vill att vi a) undrar över vem Colette är och om hon kommer hålla sitt avtal eller inte, b) om IRA-skurken Kevin (David Wilmot) ska inse att Colette är murvel och c) om Colette och Mac eventuellt ska inleda en romantisk relation (det händer något långt under ytan, långt under ytan, rentav under filmens tunga, massiva och jämntjocka lager).

Jag funderade, något förundrad, över varför Shadow Dancer inte grep tag. Den är egentligen gjord enligt konstens alla regler. Jag kom fram till att jag anser att den hoppat över vad som borde vara en första akt. Vi vet inte vad Colette gjort under sin livslånga IRA-tid. Vi vet att hon varit med om att mörda människor, men i filmen tycks hon vara illa berörd av tanken. Vi vet att hon varit medlem i IRA hela sitt liv men förutom att hennes lillebror blev mördad när hon var liten finns ingen motivation utöver det. Hade vi fått en uppbyggnad, en story om IRA-Colette, så hade det blivit mer spännande att spekulera i huruvida hon skulle svika sin familj eller inte.

Istället ger sig filmen på misstaget att försöka snajda till intrigen då och då med diverse överraskande upptäckter men eftersom grundproblemet kvarstår – vi bryr oss ändå inte om karaktärerna till att börja med – så blir det bara frustrerande och otillfredsställande. Ett bra exempel är slutet, som är ganska deppigt. Ändå är man som åskådare tämligen likgiltig och det finns ingenting av intresse ens i den sista bildrutan, som är ett slags poetiskt frågetecken. Som sagt, det är snyggt gjort, men det är också ett praktexempel på en film som i slutet själv tydliggör att den inte har kommit någonstans.

En av dom där snåriga intrigtwistarna jag nämnde innefattar Macs chef Kate. Det är möjligt att hon inte går att lita på, nämligen. Av en händelse spelas hon av Gillian Anderson. Senast jag såg henne var i Johnny English Reborn och detta gjorde mig nyfiken. Nu inser jag att hennes konstiga brittiska accent, som jag nämnde i den recensionen, har att göra med att hon faktiskt växte upp med engelska och irländska föräldrar och hon pratar brittiska eller amerikanska beroende på om hon är i USA eller Storbritannien. Som väl dokumenterad Scully-fan (väl dokumenterad i mina konfidentiella arkiv, that is) måste jag säga att det var den enda riktigt intressanta kuriosan som Shadow Dancer gav mig. I övrigt är den vad den är. Inte direkt dålig, inte helt ointressant, då och då fängslande, helt klart snyggt gjord och välspelad. Men inget jag rekommenderar.