Regi: Jonathan Dayton, Valerie Faris
Calvin är en ung författare berömd för sin enda roman. Efter en lång period av skrivkramp blir han kär i sin egen karaktär, drömflickan Ruby Sparks. En morgon står hon i hans kök och är en livs levande människa – ett ovanligt, och samtidigt rätt allmängiltigt, parförhållande uppstår.
Fastän Ruby Sparks är gjord med ett ganska lättsamt humör, och passerar ungefär som en feel-good medan den pågår, så tyckte jag det var en ganska sorglig och creepy film. Det finns något djupt sadistiskt i premissen: En begåvad ung författare – läs: en något oerfaren och emotionellt omogen nörd – skapar sig en flickvän utefter fantasin: Hon är av kött och blod men samtidigt fiktiv, och hon vet inte om det. Hennes enda uppgift är att vara hans flickvän. Alla illusioner om en egen identitet är bara illusioner. Hon bara tror att hon är en riktig människa. Egentligen styr han henne som en första klassens pleasure-cyborg, det slutgiltiga och förevigt tillfredsställande kvinno-objektet: Ruby Sparks.
Ruby spelas av Zoe Kazan som skrivit manus, och det tror jag är en viktig ledtråd om man vill läsa filmen. Ruby framstår som en satirisk kommentar på the Manic Pixie Dream Girl, klysch-karaktären formulerad av kritikern Nathan Rabin; Den superflickiga, smågalna tjejen i indie-filmer som Elizabethtown och Garden State vars brister är hennes fördelar och som inte har något annat syfte i filmen än att vara pling-plong-söt och bidra med ny vitalitet till de stagnerade manliga huvudpersonerna. Fastän Kazan i en intervju sa sig ogilla termen – eftersom den antyder att en sprallig tjej måste vara dum – så går det inte att komma ifrån att Ruby från början är den mest maniska älvdrömflickan som man kan tänka sig: Hon skapas nämligen av en indie-författare, vid namn Calvin (Paul Dano), utifrån hans drömmar och fantasier.
Först är det bara en kärleksberättelse på pappren brevid Calvins skrivmaskin. Hans bror (Chris Messina) läser några sidor och försöker förklara för honom att relationer inte fungerar som han tror: ”Quirky, messy women whose problems only make them endearing are not real”. Men Calvin har blivit förälskad i Ruby, fastän hon inte finns, och vägrar acceptera något annat än drömidealet. Och dagen efter har Ruby herself materialiserat sig i hans kök. Hon står och lagar äggröra i ett förkläde och ler sött: ”I thought you might be hungry”.
Här går filmen över till en nivå varifrån andra filmer av samma slag faller. Man börjar ställa sig frågor som denna film faktiskt besvarar. Vi har att göra med en meta-film, en film som på någon nivå vet att den är en film eller en film som är vad den är eftersom det är en film. I fallet Ruby Sparks har vi en film som löser sina problem: Vi har en livs levande Ruby. Vart kom hon ifrån? Från Calvins fantasi. Hur materaliserades honom? Magi? Ödet? Kosmisk intervention? Vem vet, det är en film. Det låter som en cop-out-förklaring men det fina med Ruby Sparks är att det inte spelar roll – Det är en (slags) kärlekshistoria, och den tappar aldrig fokuset från sin kärlekshistoria. Att Ruby är ”fiktiv” och Calvin ”verklig” råkar bara vara inramningen. Formen tar inte över innehållet: Formen ramar bara in innehållet. Det är vad filmer som till exempel The Words inte förstod; en film som hade kunnat vara bra, om den inte var så besatt av sin egen gimmick. I Ruby Sparks behandlas meta-perspektivet inte som en gimmick utan som en naturlag som aldrig förklaras. Ungefär som i Woody Allens Kairos röda ros, för den som minns den fina lilla filmen där Mia Farrow blev kär i en filmkaraktär som till slut klev ut ur bioduken för att vara med henne. Could happen! I en film, i ala fall.
Filmen är strukturerad så att den börjar lättviktigt för att sedan bli mer och mer allvarlig, i takt med att Calvins relation till Ruby går från dröm närmare mardröm. I början är allt fint men i takt med att hon tröttnar på honom, och i takt med att vardagen börjar göra sig påmind, känner sig Calvin manad att gå till skrivmaskinen och ändra Ruby. Om Calvin blir svartsjuk kan han göra Ruby mer, eller helt, beroende av honom. Om Ruby blir för beroende av honom kan han göra henne gladare. Överhuvudtaget kan Ruby göra vad Calvin än skriver – prata franska, hoppa på ett ben, kräla på alla fyra som en hund och… ja, ni vet. Mot slutet finns en manisk scen som iscensätter den här galenskapen kusligt bra.
Men jag vet inte, jag tyckte filmen var ganska obehaglig redan från början. Kanske är det bara jag, men fantasin som Ruby Sparks handlar om (att kunna kontrollera andra och spela dom efter sin egen vilja) är egentligen en ganska förvriden och ondskefull sådan. Väljer man att se filmen som en studie i kreativitet, och skillnaden mellan fantasi och verklighet, är det lättare. I vilket fall som helst känns Ruby Sparks som en indie-film som säljs åt Wes Anderson/(500) Days of Summer-publiken. Och fastän den har popmusik och många ljusa färger i färgschemat, samt ett lyckligt slut, så tyckte jag den främsta stämningen i Ruby Sparks kom från den mörka skuggsidan.
Kazan är ganska oförglömlig i rollen som den mänskliga spratteldockan Ruby och hon lyckas skapa känslan av en karaktär (i ordets rätta bemärkelse!) som man verkligen ömmar för. Mer, skulle jag säga, än vad man gör för Calvin som spelas habilt av Paul Dano; en ung shootingstar som inte alltid övertygat mig, men som fungerar här. Regin är skicklig av makarna Jonathan Dayton och Valerie Faris (Little Miss Sunshine) och de lyckas med konststycket att göra filmen balanserad och jämn vilket, återigen, filmer av det här slaget ofta misslyckas med; det vittnar om deras talang att filmen fungerar överhuvudtaget. Biroller (mer eller mindre ”komiska”) kommer från Annette Bening, Antonio Banderas, Steve Coogan och Elliot Gould: De spelar karaktärer som inte direkt behövs för intrigen, men det är inte en sån film där det spelar roll. Det är även skådespelare som är professionella nog att veta att de inte har huvudrollen. De förgyller sina scener och hjälper samtidigt till att lyfta fram Dano och Kazan i filmens rampljus och centrum, och överlag bidrar dom till att Ruby Sparks känns ytterligare lite mer genuin och godhjärtad.
Jag har funderat på att se om den här filmen, och det är alltid ett bra tecken. Här har vi en film lanserad som en romantisk indie-komedi och i själva verket skiftar den ganska bryskt mellan olika sinnesstämningar: Resultatet är lite omtumlande. Liksom för stackars Ruby är upplevelsen nära besläktad med schizofreni. Men eftersom den är så skickligt gjord så blir det aldrig ett problem; snarare blir schizofrenin själva grejen. Ruby Sparks kan vara en sån där pandoras ask-liknande film: En film som är liten och oansenlig, men som rymmer överraskande mycket där inne. Jag tyckte om den när jag såg den, men ju mer jag tänker på den nu desto mer växer känslan. Det kanske är en riktigt bra film, det här.
Ett svar på ”Ruby Sparks”