Regi: David Koepp
Wilee är ett dödsföraktande cykelbud som dagligen riskerar livet på New Yorks trafikerade gator. När han ska leverera ett kuvert till chinatown finner han sig dock jagad av en korrupt polis som är beredd att göra vad som helst för att lägga vantarna på det.
Joseph Gordon-Levitt verkar vara en sympatisk kille. Vi lever i sådana tider att jag kan säga att jag gillar hans YouTube-kanal lite grann och vi lever även i en sådan tid då en film som Premium Rush kan dansa en sommar för att sedan försvinna. Jag tror inte att någon kommer minnas den här filmen om fem år. Om någon gör det kommer man kanske säga: ”Jo, vänta, det var den där cykelfilmen. Det var lite som Speed fast Tredje klotet från solen-killen på en cykel. Han hade en röd tröja på sig!”
Därmed inte sagt att Premium Rush är dålig film. Det är tvärtom något av en positiv överraskning: En ovanligt lyckad sommarfilm som gör vad den ska – underhåller för stunden – sedan försvinner den. När jag säger ”underhåller” menar jag inte nödvändigtvis att man är passiv som åskådare: I Premium Rush går saker undan och man är hela tiden mitt i händelsernas centrum. Det skadar inte att grabba tag i något, om man är den typen som gärna lever sig in i en film.
Om man varit i New York så vet man att den sista plats man vill vara på som fotgängare är de trafikerade gatorna. (Jo, jag vet att det gäller för vilken stad som helst, men det här är trots allt beep beep-you-ASS-HOLE!-förarnas stad). Den här filmen placerar oss rakt i smeten och kameran tycks ofta vara placerad i fronten på Gordon-Levitts cykel och han är typen som trampar på ordentligt utan att bromsa. Det är en film som har koll på hur man filmar saker så att farten verkligen blir påtaglig. Ofta finns svindlande helbilder som avslöjar att jo, det är Joseph Gordon-Levitt själv, som faktiskt cyklar mellan bilarna New York på riktigt, och filmen är aldrig klippt sådär inramat, klaustrofobiskt så att vi aldrig ser vad som händer utanför bild (eftersom skådespelare på fordon i film oftast dras fram i en sele bakom en jeep). Här är det the real deal från början till slut. Och det märks – den som beundrar våghalsighet kommer gilla den här filmen.
Vad gäller filmens story… well, vad ska man säga. Det är en sån där sympatisk film som man blir ganska glad av, så därför förlåter man mycket. Egentligen bygger Premium Rush på ”the idiot plot” (intrigen hade inte fungerat om karaktärerna var lika intelligenta som riktiga människor) och den blir mindre angelägen ju längre filmen pågår. Men det är, å andra sidan, bara naturligt. Det är först och främst en jaktfilm. Intrigen i en jaktfilm är liksom som en sockerklubba som ska räcka i 90 minuter. Filmen suger – no pun intended – på sin intrig tills det bara är en vit plastbit kvar. Förhoppningsvis har detta skett lagom till eftertexterna. Och Premium Rush fungerar ungefär så.
Intrigen ser hela tiden till så att alla karaktärerna är i rörelse. Vi står aldrig stilla. Grunden till detta är hämtad ur de gamla Hitchcock-reglerna. Vi har en McGuffin – ett godtyckligt föremål som driver allt framåt: I det här fallet ett kuvert som innehåller en ”biljett”. Wilee, som ”JGL” spelar, ska leverera den från en punkt till en annan. Problemet är att den korrupta polisen Bobby Monday (Michael Shannon) också vill ha den där biljetten och han kommer inte ge sig. Resultatet blir en hel del cykel-mayhem, och på vägen plockar filmen upp en rolig sidokaraktär á la gubben-i-Sunes sommar i form av en cykelpolis (Christopher Place) som är fast besluten att haffa Wilee. Så när Wilee inte jagas av sin huvudfiende jagas han av den något fånige cykelkonstapeln. Och när Wilee börjar känna att det inte är okej att riskera sitt liv för en ”biljett” så blandar sig hans kollegor in i leken – Vanessa (Dania Ramirez) och Marco (Sean Kennedy). Scenariot blir snart ”ding, ding, ding, ding”-aktigt och som en annan komisk biroll säger: ”What is it with this envelope? People love it, they hate it, they gotta have it, they gotta get rid of it. It’s like cigarettes or Democrats!”
Och vad är ”biljetten” för något? Det finns en förklaring i slutändan. Den är fin och så, men inte så viktig på det stora hela. Det biljetten främst av allt är är förutsättningen för jakt. Och jakten pågår, i vad som känns som 90 minuter i realtid (med vissa andningspauser för exposition). Som alla bra filmer som bara har i uppdrag att vara underhållande har Premium Rush gjorts med enkla och anspråkslösa kvalitéer. Ett okomplicerat manus som aldrig tappar fokus på känslan av liv och rörelse, en välgjord iscensättning från regissören David Koepp som gör att filmen aldrig tappar känslan av liv och rörelse, och ett par bra skådespelare som – återigen – gör att filmen aldrig tappar känslan av liv och rörelse. Gordon-Levitt och hans kompisar är sympatiska och Michael Shannon – som var så dynamisk i Take Shelter – gör en skurk som är lika fjantig som ihärdig. Shannon är en skådespelare som är så bra att han inte kan låta bli att göra sina karaktärer mångfasetterade. I Premium Rush är han bara en korrupt lowlife-polis, men på nåt sätt tycker man lite synd om honom ändå. Det är talande för filmen att han som filmens skurk bidrar med de flesta av filmens humoristiska inslag. Han utgör filmens hotbild och den hotbilden är ganska fånig. Det är för att Premium Rush är en lättsam film. Den är också väldigt välgjord och underhållande och går att rekommendera till alla som vill se på lite fart och fläkt i 90 minuter. Jag nämnde att man inte kommer komma ihåg filmen om fem år, men det är inte för att den är dålig. Det är för att den svischar förbi så fort.
2 svar på ”Premium Rush”