Lore

Regi: Cate Shortland

En flicka vid namn Lore, lämnad av sina föräldrar, måste färdas med sina syskon genom den nedslagna tyska landsbygden dagarna efter Hitlers död.

 

Detta är en stark film inte främst för vad den handlar om, utan för hur den är gjord. Som i alla riktigt bra filmer går dom sakerna ihop i den. Det är en mörk, suggestiv, kraftfull berättelse om karaktärer som befinner sig på en fruktansvärd plats – och denna plats är deras värld, deras hem, och det mörker de upplever är det mörker som är del av deras egna hjärtan. De är nazister, men de vet inte om det. De är nämligen bara barn.

Fast kanske inte Lore. Hon är i de tidiga tonåren, och är gammal nog att ha en identitet. Hennes föräldrar har lärt henne den rätta läran; hon är sträng mot sina syskon och ”vet”, till exempel, att judarna är lägre stående parasiter. Varför? Därför att Führern sagt så. Då måste det ju stämma.

Men nu är Führern död och Lores mamma tar ut silverbesticken och springer ut i skogen för att gömma det. Med blodiga knän stönar hon att allt är över. Att helvetet kommer. Och för Lore och hennes syskon är det inte långt ifrån sanningen. Det första som händer är att deras föräldrar försvinner. Först pappa, spårlöst. Sedan mamma. Hon ger sig av med en packad väska och säger att Lore måste ta hand om barnen. ”Du kommer inte komma tillbaka” säger Lore. Mamman svarar inte, och ger sig av.

Resten av filmen utvecklar sig, faktiskt, som en apokalyptisk zombiefilm. Lore och hennes syskon tar sig fram genom landsbygden till fots, sover under bar himmel, och på vägen träffar de karaktärer som de inte kan lita på och som, av olika anledningar, ter sig obehagliga. Alla lever i en värld som nyligen krossats och alla beter sig därefter: Svajigt, förvirrat, oberäkneligt. De finner sig vara förföljda av en ung man (Kai-Peter Malina) som snart, efterhand, visar sig vara hjälpsam. Barnen tycker om honom. Lore är misstänksam. Hon ska inte tycka om honom, för han har ett par siffror tatuerade på underarmen. Sedan börjar bilder från Auschwiz dyka upp på anslagstavlor. Lores fingrar vidrör limmet som bilderna är fastklistrade med, och ligger sedan vaken och stirrar på natthimlen med kletiga fingrar; sömnlös.

Det allra mest tillfredsställande med den här filmen är att den vågar vara visuell. Den uttrycker i bilder det andra filmer uttrycker i dialoger. På så sätt kan den uttrycka mycket mer, eftersom den lämnar över tankarna och känslorna till åskådaren. Är det en film med något särskilt budskap? Nej, inget som sägs rakt ut. Den frågar dig, du som åskådare, vad du känner. Den bygger upp en otroligt tät atmosfär, en stämning som ligger kvar i bakhuvudet efter att den slutat, och känslan den lämnar efter sig är tung och mäktig.

Australiensiska Cate Shortland fick många stående ovationer för sin debutfilm Sommersault (2004). Det har tagit åtta år för henne att göra en ny film, men allt i den talar för att Shortland är ett namn att räkna med. Med en luftig, visuell stil som får en att tänka på Terrence Mallick eller Jane Campion är det alltid risk för att filmer av det här slaget blir ytliga och fluffiga. Men Shortland är närvarande i det hon filmar på ett mycket seriöst sätt: Varje bildruta är viktig. Hon dränker sina färger i mörka oljeblå och silvergröna färger, tappar aldrig taget om känslan för klaustrofobi och skapar sällsamt vackra bilder som ger en intensiv berättarrytm. Trots att filmen består av mycket handhållna närbilder, och är fotad i widescreen, fastnar bilderna, där samma metod i andra filmer ger en onödig åksjuka. Lore är en film som gör en omtumlad, men inte yr. Man är som åskådare alltid placerad med fötterna på jorden. Hade inte upplevelsen varit så jordnära hade den inte nått fram så bra som den gör.

Alla skådespelarna i filmen är utomordentliga, och det är sällan man kan säga det om barnskådespelare. Lore spelas av Saskia Rosendahl med den exakta förpubertala blandningen av barnslig osäkerhet och idealistisk självsäkerhet. Rosendahl lyckas få fram Lores situation och personlighet på ett exakt sätt. Hon måste ta hand om situationen, för hon råkar vara äldst. Hon måste vara lugn när de andra barnen är rädda. Hon måste använda sig av all den list och all den ringa erfarenhet av livet hon har för att de ska ta sig framåt. Och hon måste även lära sig något nytt. Som, framför allt, vad det är för land hon växt upp i. Vilka hennes föräldrar varit. De sista scenerna är som i Borta med vinden fast tvärtom. Världen hon växte upp i, hennes Tara, var en ondskefull lögn. Det är inte klart exakt hur mycket av situationen som är klar för Lore men det är uppenbart att hon efter all möda och slit, med sår i ansiktet och blåmärken över benen, har tagit sig igenom en skärseld ur vilken hon nu står med öppna, vuxna, myndiga ögon. Och med all den ungdomliga kraft hon har sätter hon foten mot sitt hemland och krossar det.

Det är en av många effektiva sekvenser i Lore, skriven och filmad av Shortland med en sån där omisskännerlig talang för film som man helt enkelt inte kan förneka. Liksom alla bra filmer bjuder den in sin publik och för oss framåt genom fängslande bilder vi inte kan förutspå, och som vi måste ta in medan de pågår. Och liksom alla bra filmer lämnar Lore en med fler tankar och känslor än den själv tycks ha frammanat. Med de mest subtila dragen har den lockat oss till att tänka och känna, om saker som är angelägna för oss som människor. Det är det bästa en film kan göra.