The Paperboy

Regi: Lee Daniels

Två journalister vill hjälpa sexuellt frigjorda Charlotte (Nicole Kidman) att få hennes osympatiska men oskyldigt dömda man frisläppt för ett mord. Saker blir lite struliga när den enes lillebror (Zac Efron) kärar ner sig i henne – därefter blir de ännu struligare.

Om en film utspelar sig i den amerikanska södern och handlar om ett mord så kan man räkna med att Matthew McConaughey kommer spela advokat eller, för omväxlingens skull, sheriff. Han har gjort det i över tio filmer nu och han blir aldrig mindre övertygande i rollen. Om jag stod anklagad för mord så vet jag att jag inte skulle vilja ha någon annan än den krullhårige charmknutten att försvara mig. I The Paperboy spelar McConaughey visserligen journalist, men kontentan är den samma. Han vill ta reda på sanningen och han tänker arbeta hårt för det.

Men man måste säga att McConaughey på sistone börjat rycka upp sig, eller dra ner sig, eller hur man nu vill se på det, med riktigt oglamorösa roller i okonventionella filmer. Uppkommande Mud, från Take Shelter-regissören Jeff Nichols, och fjolårets Killer Joe talar alla för en vändning åt det småskaliga, barrocka och subversiva. Och i den här filmen spelar han en sluskig typ med förkärlek för sprit som blir såväl spottad i ansiktet som nästan ihjälslagen och halvblind. (Med mera).

Det här är skådespelarnas film överhuvudtaget. Nicole Kidman får bevisa sin storhet en gång till i rollen som Charlotte, en varelse som utstrålar djurisk sexualitet samtidigt som hon bevarar en slags integritet bakom en fasad av spelad idioti. Hon är kvinnan som gör sig dummare än vad hon är eftersom det är ett sätt att fungera bland folk. Hon är en smart person som gett sig själv identiteten av en mindre smart person – men drifterna, i vilket fall som helst, går inte att dölja. Medan filmen pågick tänkte jag på andra roller Kidman spelat – som Virginia Woolf, till exempel, i Timmarna, och jämförbara roller i Porträtt av en dam, Dogville, The Others, Eyes Wide Shut… – och i The Paperboy är hon en glatt frivol milf som Kidman ändå gör till en person som blir så närvarande att man tycker sig lära känna henne: I små stunder, när regissören klipper till henne då hon drar ut en solstol samtidigt som två andra män står och bråkar ute på gräsmattan, känns hon väldigt verklig.

Jag sa skådespelarnas film, och jag menade det. John Cusack går emot sin sedvanliga sympatiska typecasting och spelar en genuint monstruös varelse – och nu börjar jag tro att han och Nicolas Cage blivit bra kompisar – samtidigt som newbien Zac Efron är stabil i huvudrollen, en slags marinering av det tidlösa i James Dean och det trubbiga i typ Matt Damon. Sen gillar jag David Oyelowo, en brittisk skådespelare som hotar spelar brallorna av alla andra i de filmer han dyker upp i. I den här filmen spelar han en brittisk journalist som blir en av många osannolika men starka karaktärer.

Det är även regissörens film. Lee Daniels – som tidigare gjort Precious – har verkligen gjort en film som emellanåt stänker av stil. Sexscener klippta med bilder på alligatorer, ett soundtrack dränkt med soulmusik, närbilder och slow-motion och ibland kusligt realistiska sekvenser. Inomhus, utomhus, Lee Daniels kan filma vad som helst så att man är där.

Men lasset som den här filmen drar är helt enkelt för tungt. Den har verligen allt – allt – utom en story. Den ser snygg ut, skådespelarna är fantastiska, och karaktärerna rör sig som galna katter runt filmens intrig – som aldrig känns tydlig eller angelägen. Filmen är inramad av en berättarröst (Marcy Gray) som ska vara ”vittne” till händelserna (de ska nämligen mynna ut i lösandet av ett mordmysterium, som visar sig vara ett annat mord än vad man först trott; krånglig-twist-alert) men det klaffar aldrig riktigt med intrigen. Intrigen som, för övrigt, går från att vara något slags söderdrama med inslag av rättegångsfilm, till att bli en svart komedi, till att bli en olycklig kärlekshistoria, för att någonstans på vägen förvandlas till creepy, Sturm und drang-gotisk skräckfilm.

Aldrig fastnar något av det här. Vår hjälte Jack (Efron) är lite för trög och trist för att väcka några sympatier och inte heller McConaugheys karaktär Ward – som är Jacks bror – är speciellt intressant eller utvecklad. Cusacks roll – som går från att bara vara bisarr till att bli en direkt psycho-skurk – blir man väl inte direkt klok på heller och fastän Kidman är lysande som Charlotte är rollen placerad i birollsschaktet.

Filmen är rörigt berättad och verkar hela tiden försöka komma igång utan att någonsin ta fart. Skådespelarna är bra men karaktärerna är ofärdiga. Mordmysteriet är helt ovidkommande. Intrigens utvecklingar gör så att filmen hela tiden skiftar humör och man blir ännu mindre tillfredsställd av något som händer i den. Ju mer man försöker komma underfund med vad filmen handlar om, desto sämre tycks den bli.

Inte förrän i slutet började jag förstå vad filmen handlat om från början – konsekvenserna av att ”grävande journalistik” och godtrogna karaktärer som råkar illa ut på grund av sin idealism. Jag föreställde mig filmens manus och tänkte: Aha, ja det hade ju kunnat bli en rätt bra film. Men det framgår ju inte i den här filmen. The Paperboy är en snygg film. Den är skickligt berättad rent visuellt och den innehåller en uppsättning skådespelare som är helt fantastiska. Dessa saker går att rekommendera med filmen. I övrigt är den all dressed up and nowhere to go.