The Impossible

Regi: Juan Antonio Bayona

Den 26 december 2004 dog 227 898 människor i Indonesien, när den tredje största jordbävningen som någonsin registrerats uppstod under vattenytan och orsakade en extremt förödande tsunami… Men vem bryr sig om sånt depp för en vit medelklassfamilj från England överlevde allihop fastän dom skildes åt och trodde varandra döda. intrigen är påfallande lik Jurassic Park.

När jag nu redan klargjort att jag inte alls tycker om The Impossible, så finns det säkert vissa som redan listat ut varför: Det är en pompös och billigt sentimental katastroffilm om Tsunami-katastrofen 2004. Efter Zero Dark Thirty och nu The Impossible har jag  även kommit på en ny tag: Varför gjordes den här filmen? Den är baserad på den ”sanna berättelsen” om en spansk familj som överlevde tsunamin 2004. Innan eftertexterna får vi också se en bild på den riktiga familjen. Filmen är åtminstone kall och ärlig nog att inte vedertaget dedikera filmen till alla (andra) som dog, som såna här filmer annars brukar göra. Då hade det kanske blivit för uppenbart att filmen ignorerar alla dessa hundratusentals offer. Bättre att fokusera på den här familjen – det hade kunnat vara din eller min, trots allt – och inte vältra sig i ledsamheter. Filmen är livrädd för sitt eget ämne – tsunami-katastrofen – och den lever i total förnekelse om dess effekter och innebörder. Filmen är gjord i terapeutiskt, eller rättare sagt anti-terapeutiskt syfte. Om en katastrof som den här är ett trauma för många – förneka det! Om en katastrof innebär en tragedi för många familjer – gör en upplyftande film om en familj som överlever! Vad som helst bara inte den läskiga verkligheten!

Filmen pågår i ungefär en kvart innan katastrofen bryter ut. Familjen utan efternamn anländer till Phuket och gör sig hemmastadda. Men redan i förtexterna har vi fått höra ett hotfullt muller över den svarta rutan, så vi vet att ett skräckfilmsmonster är på väg. I det här fallet en tsunamivåg. Sättet karaktärerna noterar den påminner en hel del om Pearl Harbor och Independence Day. Det är uppbyggt enligt konstens alla regler – det är spännande och katastrofalt. Är det starkt, och är uppbyggnaden trovärdig? Nej, men allt är onekligen katastrofalt. Det är krasch boom bang, fantastiska effekter, och en kamp för överlevnad enligt gamla Spielberg-mått.

Sanningen är att The Impossible är en klassisk katastroffilm. Den är gjord för att vara underhållande, spännande, gripande. Den utynttjar de verkliga händelsernas tyngd för att ge sig själv en falsk eloge. Att den är byggd på en ”verklig händelse” är helt enkelt bara en till emotionell effekt av många. The Impossible handlar inte om Tsunamin 2004 utan om en Hollywood-katastrof som drabbar en Hollywood-familj. Den har bara snott den verkliga händelsen, paketerat den i en lunchlåda och now you’re selling it.

Jag säger det här med full vetskap om att filmen tekniskt sett är spansk. Den är regisserad av Juan Antonio Bayona, som senast gjorde Barnhemmet – precis som The Impossible en ganska typisk skräckfilm gjord för underhållningens skull.

Manuset har, också som i Barnhemmet, skrivits av Sergio G. Sánchez och de problem som inte gestaltas av Bayona i regin finns i Sánchez manus. Absolut ingenting av vad någon säger i den här filmen framstår någonstans som något som någon riktig människa skulle kunna säga i omständigheter som är ens i närheten likartade till dessa (sexlaxarienlaxask!) – det är helt enkelt Inte Realistiskt Alls. Allt skådespeleri är melodramatiskt Hollywood-skådespeleri, barnskådespelarna är lillgamla Spielberg-stereotyper, all dialog är sådär super-retorisk som bara filmkaraktärer kan prata.

”We have to keep moving!” ”I’m scared too” ”We haven’t got time”, ”You have to take care of them”, ”I was so afraid because I thought I was never gonna see you again” , ”They are dead and so will we be if we stay here [sic]!”, ”I will find your papa!”, ”The stars are still shining even though they have died…” etc.

Allt är konstruerat enligt katastroffilmsformalia. Folk skiljs åt av idiotiska anledningar – och sammanförs av intrigplanteringar, typ en igenkännbar röd boll – bara för att filmen ska bli mer spännande. Det finns böliga dialoger för att publiken ska gråta. Det finns blodiga make-up-effekter för att publiken ska chockas. Det finns enorma stråkar och bombastisk musik för att publiken ska sluta tänka. Det går att jämföra med Titanic. En väldigt underhållande film, där detta inte är det. Och, detta funderade jag på, var Titanic-katastrofen en mindre tragisk katastrof än tsunamin 2004? En sådan fråga är naturligtvis omöjlig att svara på. Men Titanic var hundra år sedan, och var redan på 1940-talet lika mycket en kulturell myt som verklighet. Åtminstone ur ett svenskt perspektiv – jag kan inte tala för jänkarna – är tsunamin långt ifrån någon fantasi som ligger till grund för en heroisk snyftare och i grunden rätt eskapistisk, liksom ”underhållande”, katastroffilm.  Dessutom var Titanic en mer respektfull skildring av en katastrof. Den skildrade åtminstone människor som dog och visade konsekvenserna av det – hell, even en av huvudpersonerna dog, vilket är mer än vad man kan säga om The Impossible, en film som lever i total förnekelse.

Men även om man hade kunnat säga sådana saker om den här filmen så skulle den kunna vara bättre ändå. Sanningen är att den är både trashy och faktiskt rätt tråkig. Den tilltalar lägsta gemensamma nämnaren genom att visa saker som vi redan sett i många filmer, bara med den senaste katastrof som tycks ha blivit preskriberad stämplad på den.

Budskapet med filmen är förstås att ingenting är omöjligt och att det alltid finns hopp och att kärleken övervinner alla gränser, och så… Även i en katastrof som den här kan man… överleva allihop! Om man har väldigt tur… antar jag?

Problemet är – och det här säger jag som en i allmänhet mycket optimistisk och humanistiskt orienterad person – det är helt enkelt inte sant. Den här filmen tar en sanning – katastrofer skördar människoliv utan mening och förvarning – och gör det till en lögn: En dröm att om det var du – du som tittar på den här filmen – och din familj som var där, då hade ni säkert klarat er ändå. För så måste det ju bara vara.

Det finns en gräns för hur långt man kan gå om man vill göra en ”hoppfull” film om en händelse som det här. Jag säger inte att det inte är möjligt, bara att det finns en gräns. En bra grej är att inte bygga det på en verklig händelse, för då kan man lyckas göra en så pass bra film som Berättelsen om Pi.

Man måste åtminstone på sin höjd vara medveten om att gränsen finns. Och The Impossible behandlar händelsen som om det bara finns en gräns – gränsen för vad som enligt klassiska grepp får folk att börja gråta (svulstig musik, smutsigt sminkade ansikten, dialoger om brinnande stjärnor), och sen kör den förbi den med svulstgasen i botten, lite grann som om Michael Bay hörde av sig till Steven Spielberg och sa ”Du, jag har en idé till en riktigt maffig film, något classy den här gången”. Och till och med Spielberg hade fått en dålig smak i munnen.

Den kinesiska filmen Aftershock, som var med på min topplista över förra årets filmer (fastän den egentligen är äldre), är ett sällsynt exempel på hur en katastroffilm också kan vara ett drama om människor. Den filmen handlade om hur jordbävningar skilde en familj åt och den visade hur en naturkatastrof kan ruinera människor även om dom överlever – och den lyckades ändå formulera ett genuint hopp, eftersom den var dramatisk men också förankrad i verkligheten. Den handlade om överlevnad också efter att katastrofen var över, när livet ska fortsätta och effekterna det har på hela livet. Det genuint mänskliga i att försöka formulera ett hopp i en katastrof. The Impossible gav mig en känsla av hopplöshet. Jag såg klyschorna, de dramatiska överdrifterna, sentimentaliteten och de sminkade skådespelarna och aldrig glömde jag bort att dessa saker inte hade något att göra med sakerna de försökte skildra. Allt som saknades var en hund i fara. Men hade en varit med hade den nog överlevt den också.