Regi: Bill Condon
Edward och Bella har fött barn och The Volturi tror att det är odödligt och vill därför döda det. Logiken bör ej ifrågasättas.
Jag har sagt det förr, men nu när eländet är över så är det värt att poängtera det igen: Vi kommer se tillbaka på det här och vara mycket förbryllade. Om tio-femton år kommer människor som är mycket yngre än vad jag är ha nostalgiska Twilight-maraton ihop, se på varann och skaka på huvudet: ”Tänk att det här var helt enormt back in the days! Vad tänkte folk på egentligen?”
I synnerhet denna film – den andra delen av den sista delen – misstänker jag kommer att uppnå en slags egen separat kultstatus, lite grann som Rocky IV eller Star Trek V. Filmer som är så absurda, även i sitt eget sammanhang, att dom nästan bara kan ses på fester eller i något form av oseriöst sammanhang.
För den här filmen är från början till slut helt fantastisk, på sitt sätt. Det är troligen den sämsta i den här serien men med det sagt är det också den bästa. Praktiskt taget varenda scen är underbar. Den påminde mig om den första filmen – den som bara hette Twilight – och känslan jag hade när jag såg den: Vad är det här? Vad sitter jag egentligen och tittar på? Allt är ju helt absurt! Uppföljarna har varit mer stabila, och därför betydligt tråkigare.
Men man kan inte säga att den här filmen är tråkig. Allt som händer i den kommer som en överraskning; antningen säger någon något konstigt, och går och gör något ännu konstigare, eller så tittar bara karaktärerna lite vagt på varandra utan att något händer, medan tiden går. Allt i filmen tycks vagt och osäkert gjort – men varje beslut i filmskapandet har tagits utan minsta tvivel. Med bombastiskt allvar får vi följa de gräsligt självupptagna karaktärerna genom händelseförlopp och diaoger som är mer eller mindre vanvettiga, men som levereras utan någon som helst känsla för ironi eller ens en enda blinkning som föreslår att filmen åtminstone skulle vara medveten om hur löjlig den är. Folk klagar på M. Night Shyamalan för hans dåliga omdöme i sina senare filmer, men han skulle åtminstone inte ha med en CGI-bebis.
Jo, du läste rätt. Det är inte lätt att föda barn om mamma är människa och pappa är vampyr. Man föder då nämligen en datoranimerad bebis.
Skurkarna är som vanligt Vatikanens släkte nobla vampyrer, aka The Vulturi, en slags vampyrernas Svenska akademin där dresscoden är strikt Dracula. Dom leds av den flamboyanta Aro, spelad av Michael Sheen, som spelar över med en frenesi som är obeskrivlig och helt underbar. ”Aaaahh… Beeellll-laah!” artikulerar han långsamt med hela tungan, för att sedan brista ut i ett bisarrt, ginger kid-inspirerat ”skratt” som påminner om Johnny Depp i Kalle och chokladfabriken uppdragen till elva. Skurkarnas motivation, det vill säga filmens intrig, utgår som vanligt ifrån vagast tänkbara ursäkt: De (Vulturi…erna?) har fått för sig att det datoranimerade barnet är odödligt. Detta vore tydligen helt oacceptabelt (nej, jag vet inte varför, don’t ask). Man skulle helt enkelt kunna förklara för dom att så inte är fallet förstås. Meeeeen då skulle man ju inte ha några skurkar. Om något så är Twilight en filmserie som är ökänd för att aldrig ha mer story än vad som är alldeles på tok för lite.
Förutom den sedvanliga trion skyltdockor innehåller filmen ungefär femton tusen karaktärer. Fans av serien vet förmodligen exakt vilka alla är. Om några icke-fans håller reda på allihop är jag imponerad. Jag noterade någon slags rocker-vampyr som namedroppar historiska händelser han varit med om. Han verkade inte ha något annat syfte i filmen än att lobba sig själv som MQ-modell. Sen var det några ryska vampyrer som av någon anledning fick mig att tänka på Jedward, fastän den ena var albino och den andre mer ugrisk. Sen var det några ”etniska” vampyrer som inte sa så mycket men som skulle vara någon slags korsning mellan Beyonce och grottmännisko-babes á la AO. Som alla andra filmerna i serien pågår denna hur länge som helst utan att handlingen förs framåt på något sätt – den finns nämligen inte – och om man försöker tänka på intrigen logiskt så är det som att utsättas för en psykologisk tortyr där man i slutändan bara blir deprimerad. Som i de förra filmerna är allt så slarvigt berättat att saker som verkar vara viktiga flyger förbi i scener som varar i en halv minut, medan meningslöst fluff pågår i svepande montage som får Britney Spears anno I’m Not A Girl Not Yet A Woman-tiden att framstå som en helt briljant katalysator för romantik. Allt, mind you, fortfarande visat för åskådaren som om allt är helt glasklart och logiskt.
De sista tjugo minuterna eller så består av ett sånt där slag som föregås av tjugo minuters utdraget babbel-och-långsamma-panoreringar-på-folk-som-tittar-på-varandra, som får en att uppriktigt undra varför dom inte bara började slåss från början. Slaget i sig påminner om något man såg i gamla tecknade Warner Bros-serier – allt är helt hysteriskt, lemmar slits till höger och vänster och allt som egentligen saknas är ett sånt där rökmoln ur vilket armar och ben är allt som syns. Det enda sättet man kan dö på som vampyr verkar vara halshuggning eller lemlästning. Jag undrar vad som hände med den gamla hederliga pålen genom hjärtat? Om man kan halshugga folk utan att något blod sprutar – som i den här helt blodfattiga filmen – så kan man väl påla någons hjärta också? Hm. Oh well. Som om det inte var nog så slutar denna final på ett extremt absurt och mycket otillfredsställande sätt som fick mig att minnas mellanstadiet då man tröttnade på sin berättelse och bestämde sig för att ”… och så var allt bara en dröm”. Precis som i förra filmen så händer något på tal om ingenting som drar allt över en kam och förklarar att nehej nu är det så här, så det så, ridå, filmen slut – That’s all folks *cue Merry Melodies-melodi*. Därefter slutar filmen med en avrundning som är praktiskt taget identisk med alla i de övriga filmerna. Här har man suttit och trott att den här serien var på väg någonstans. Men nej, vi är kvar på den där satans ängen… lik förbannat!
Men skämt åsido, typ: Problemet jag alltid haft med Twilight-filmerna är att dom inte har någon story. Det problemet har sammanfattats fint med dom två sista filmerna i serien, som mynnar ut i ännu mindre än man hade kunnat föreställa sig. Det här hade inte behövt vara två filmer, det hade faktiskt inte ens behövt vara en. Den första Twilight behövde på sin höjd en (1) uppföljare för att kunna komma fram till vad dessa fyra har gjort. Men det är förstås otänkbart för alla, för om Stephanie Meyer skrivit fyra böcker där inget händer så ska det vara fyra filmer där inget händer. Eller varför inte fem.
Eftersom det är väldigt uppenbart att filmerna mest är delar av en enda stor själlös produkt – nähe? – så blir det väldigt svårt att skilja dom åt. Förut har man kunnat klaga på den religiösa dogmatismen, och de ruttna värderingar som Meyer prackar på sin målgrupp, men vid det här laget sitter man mest och titar på en filmatisering av ett patenterat, innehållslöst varumärke. Den näst sista filmen ansåg jag var den ”bästa” i serien. Den andra delen har jag nu konstaterat är den ”sämsta”. Men egentligen spelar det inte så stor roll. Man hade kunnat korta ner båda Breaking Dawn-filmerna och slå ihop dom till en. Hade det blivit den ”bäst-sämsta” i serien då? Kanske, kanske inte. Vad som är bra och dåligt i den här filmserien är svårt att rättvist bedöma. När jag tänker efter har jag förresten redan börjat glömma dom här filmerna. Allihop går in i varandra i den fluffiga gröt de i sin monotona färglöshet utgör. Jag vet att jag skrattade mycket när jag såg den första, andra och femte filmen, och att den tredje och fjärde lämnade mig totalt uttråkad. Naturligtvis är jag inte målgruppen för dom här filmerna. Duh. Men vad är egentligen en målgrupp? När man växt upp ur den så tillhör man den inte längre. Jag tror Twilight är en filmserie som är designad att under några få år nå in i många unga tonårshjärtan. Jag hoppas vid Centurions månar att de inte stannar kvar där.
5 svar på ”Breaking Dawn part 2”