Cloud Atlas

Regi: Andy Wachowski, Lana Wachowski, Tom Tykwer

Året är 1849. Och 1936. Och 1973. Och 2012. Och 2144. Och ”106 vintrar efter Fallet” (?). Diverse kända skådespelare spelar olika människor i olika delar av världshistorien; dåtid, nutid och framtid. Deras öden reflekteras i varandras, går igen i varandras, och deras tidigare liv tycks ibland kännbara för dom. Allt hör ihop på en kosmisk skala. Typ.

Det är det här jag menar. Det är precis det här jag menar när jag säger att filmer idag är mer intresserade av form än innehåll. Den tre timmar långa filmatiseringen av David Mitchells ”ofilmbara” bok Cloud Atlas är ett nätverk av karaktärer och omständigheter, sammankopplade på grund av en (enda) idé: I övrigt är den tom, meningslös, och totalt självupptagen.

Man har kallat den ambitiös. Varför? För att den gjorts? Jag antar att man kan kalla boken för ambitiös, men en av de mest påfallande sakerna med filmen är hur fantasilös och slapp den faktiskt är. Det finns inget i den som inte reser sig över klichén och upplevelsen av den är inte mer givande än om man föreställer sig en tre timmar lång version av filmens trailer; en tre timmar lång New Age-musikvideo, ett tre timmar långt montage. Bildskönt och innehållslöst, oavbrutet självhävdande som om det vi ser verkligen är jättebetydelsefullt.

Tom Hanks, Halle Berry, Jim Broadbent, Jim Sturgess, Susan Sarandon, Hugh Grant, Doona Bae, Ben Whishaw, Keith David, James D’Arcy, Xun Zhou, David Gyasi och Hugo Weaving spelar mellan tre och sju olika karaktärer i olika tidsepoker (Weaving är naturligtvis skurk i allihop). Ibland är dom män, ibland kvinnor, ibland vita, ibland svarta, ibland asiater och ibland utomjordingar, typ. Ibland är detta spelat i komisk effekt (Weaving som våldsam sköterska, Hanks som aggressiv, brittisk författare som pratar på den värsta cockney-imitation jag någonsin hört, Grant som ond, asiatisk cyber-officerare i framtiden… jag tror åtminstone det ska vara komiskt) men lika ofta inte. Deras liv hör dock ihop, eftersom ”allas våra liv hör ihop” på en kosmisk skala. Varför? Därför.

Okej, uppfattat? That’s it, nämligen. Inramningen är vad filmen går ut på. Berättelserna de inramar är omöjliga att bry sig om, av enkla och elementära anledningar: Vi får inte träffa karaktärerna tillräckligt länge, och när vi får träffa dom pratar dom mest filmspråk. Dessutom är de olika berättelserna totalt skilda från varandra vad gäller ton, vilket gör att filmen får den starka smaken av gröt. Ena stunden är vi inuti en komedi, där Broadbent fastnat på ett ålderdomshem och måste göra revolt mot personalen. I andra stunden är vi i en vildmarksäventyrsfilm i framtiden där Hanks är någon slags grottmänniska och Berry övermänniska ifrån ett rymdskepp. De pratar ungefär som i de gamla Polly-reklamerna (”tissa watcha saying ain’t de true-true”). Sen är vi i en annan framtid, Blade Runner-inspirerad, där det är synd om robotslavarna igen och det pågår ett till sånt där Wachowski-uppror á la V för Vendetta mot den där onda kapitalist-diktaturen som alltid väntar i framtiden. Sen blir det 1700-tal och James D’Arcy är kompositör, naturligtvis homosexuell och sådär Oscar Wilde-känslig, och sen är det 70-tal och Berry är journalist i fara på grund av spionaktiviteter. Man får inte ut mer av det än vad jag förklarat nu.

Det hela blir ungefär som att zappa mellan sex olika filmer på tv och alltid vara lite ur synk med vad dom handlar om. Men då skulle man ändå kunna säga att filmerna i sig förmodligen var bättre än man får för sig när man ser bitar ur sammanhanget. Cloud Atlas är bara de olika bitarna, och de är högst otillfredsställande.

Den här filmen hade bara kunnat fungerat med en känsla för ironi, och något slags avstånd från karaktärerna så de skulle kunna vara allmängiltiga. Som det är nu är filmen för gravallvarig – när den inte är glatt komisk – för att man ska få ut något av den. Dialogerna bygger på Hollywood-språket där allt osar fejk och plast, ungefär som att Wachowski/Tykwer inte behärskar något annat berättande än det amerikanska high concept-berättandet. Vilket kan fungera fint och bra i en (1) film, om den inte har några intellektuella anspråk. Men om en film verkligen vill handla om något ”viktigt”, samtidigt som den är ”underhållande” och samtidigt som den är ”sentimental” och samtidigt som den är ”gripande” och samtidigt som den är ”våldsam och allvarlig” och samtidigt som den är ”jätterolig”… då krävs det mer än att vi bara hoppar mellan olika filmer. Det krävs fortfarande en (1) film, med en tydlig linje som går igenom alla berättelser. Dessutom bör det vara väldigt unikt. Det känns orättvist att jämföra Cloud Atlas med Andrej Tarkovskijs mästerliga Spegeln (1975), men varför inte? Den handlade nämligen också om flera olika människor i olika tidsåldrar som en person upplevde i sitt undermedvetna i en cimenatisk inandning. Den är inte en ”lätt”, eller ”åskådarvänlig” film men varför skulle en sådan film vara det?

Det här är liksom McDonald’s-versionen av en djup, existentialistisk film. Den är Tree of Life light, kryddad med underhållningsvåld och slapstick för att roa de som bara är vana vid att se sånt. Cloud Atlas är ”New Age Fluff – The Movie” och den ger för den delen ett dåligt namn åt hederliga och fina New Age-människor som Deepak Chopra.

Det bästa jag kan säga om Cloud Atlas är att den inte är urtråkig, och att det finns något genuint komiskt i att se många av de olika skådespelarna i horribel make-up som sticker ut fullständigt och gör att man inför varje ny karaktärs entré måste gå igenom sin mentala ”okej-vem-är-det-där-nä-är-det-Hugh-Grant??”-fas. Det sämsta jag har att säga om filmen är att det är det enda som är givande med den, och att den fick mig att inse att om John Travolta varit med så skulle man kunna jämföra den med Battlefield Earth.