Les Misérables

Regi: Tom Hooper

Filmatiseringen av Broadway-musikalen från 1985. Börjar år 1815 med att fången Jean Valjean (Hugh Jackman) befrias från fängelset efter ha slavat i 19 år för att ha stulit bröd. Polismästaren Javert (Russell Crowe) lovar dock att han alltid ska vara en slav – åtta år senare har Valjean blivit borgmästare i staden Montreuil- sur- mer och Javert arbetar för honom utan att veta vem han egentligen är. Javert blir misstänksam när Valjean hjälper en sjuk och prostituerad kvinna (Anne Hathaway) som på sin dödsbädd förklarar att hon har en dotter – Cosette – som Valjean lovar att ta under sin vinge. Valjean flyr staden, söker upp Cosette och berättar att hennes mamma är död. Ytterligare år går, med final kring 1823 års studentrevolter i Paris.

Om du nu har sett Les Miserables och tyckte den var jättebra, så är jag glad för din skull. Om du sett trailern och misstänker att du skulle gilla den så finns det stor chans att du kommer göra det. Men om du ser på bilden som ackompanjerar den här texten och lägger på skrålande falsksång och en två och en halv timmes speltid så kan du föreställa dig upplevelsen av den här filmen… ska vi säga, mer som jag gjorde. Jag såg någon kommentera en negativ recension av filmen med uppfattningen att filmkritiker, i synnerhet mer analytiska sådana, inte är de rätta att döma en film som den här. Så kan det mycket väl vara. Men ingen kan stoppa mig, så here goes.

Tom Hooper, som regisserade The King’s Speech, har regisserat Les Miserables enligt logiken att om allting filmas i närbilder, och om skådespelarna i dessa närbilder sjunger rakt in i publikens ansikten, så kommer filmen vara heroiskt uppriktig och oironisk, emotionellt gripande och alldeles fantastisk. Detta är inget jag hittat på själv utan något han själv menat. Även King’s Speech fick en del skit av teknofiler för att den var så fixerad vid sina närbilder och sina breda kameralinser, men jag kan inte minnas att jag själv hade problem med det. Och om nu en regissör, som Hooper j det här fallet, har en särskild stil som han står för så kan jag inte klaga på något som är där för att det ska vara där. Frågan är om, eller när, det fungerar och inte fungerar.

Och den här filmen fungerar inte, såvida man inte på förhand vill att den ska fungera. Majoriteten av alla bilder i filmen består av gigantiska närbilder på skådespelare som spelar över sådär RIKTIGT ORDENTLIGT, som om Björn Ranelid är för hip och inte tillräckligt inlevelsefull. Här gråts det och hulkas det och brölas det och vrålas det och Allt Är Så Himla Hemskt Eller Bra Eller Vad Det Nu Är – Mer Och Mer Och Mer Och Mer låt leeedan aldrig ta sluuuut.

Jag såg faktiskt den svenska uppsättningen av Les Miserables på Malmöoperan i vintras, så jag hade nog alla förutsättningar för att åtminstone ”gilla” filmen. I efterhand tror jag min förkunskap om musikalen mest dämpade ångesten. Jag accepterade filmen i ungefär en halvtimme. Därefter blev jag mer rastlös, och lite trött. Sista timmen av filmen upplevde jag närapå dödsångest. Den är som att sitta fast i en tortyrstol och ha en massa människor skrika en i ansiktet i tre timmar. Det här kommer att låta som en dryg överdrift men det är det inte: Les Miserables är en upplevelse som fick mig att minnas Pasolinis Saló. (För den oinvigde: Den filmen bestod enbart av människor som förnedras, våldtas, tvingas äta bajs och sedan torteras till döds i nästan två timmar; Les Miserables innehåller trevligare saker, men är lika enformig och dessutom nästan en hel timme längre).

När närbilderna inte visar upp skådespelarnas halsmandlar så bjuds åskådaren på hastigt runtklippta stycken av rent vedervärdigt foto. Eftersom filmen ju inte bara, till hundra procent, kan bestå av folk som sjunger in i kameran så måste det ju förr eller senare finnas narrativa stickbilder, eller vad man ska kalla det. Folk som går omkring, till exempel, från en plats till en annan. Kameran följer karaktärerna som en svävande dimma, ständigt hotandes att slå dom i pannan, och om det finns några statiska tagningar så kan man ge sig på att dom är filmade på sniskan och klippta så fort att ens huvud vänds från höger till vänster tillbaka till höger och sedan kommer åksjukan… De få medium shots och crane shots som finns är som från himlen sända. När vi får se fler än en person i bild, längre än en sekund, uppstår också minimala andningspauser som gör att huvudvärken lättar lite.

Det är sant att en film som den här är en kritikers värsta mardröm. Filmen är designad som en terrorist som håller publiken gisslan och såvida man inte är helt underdånig den och gör exakt vad den vill att den ska göra så kommer man inte få ut någonting av den. De väldiga ansiktena tornar upp sig över widescreen-duken och du kommer inte undan. Jag erkänner att jag inte är gjord för den här filmen, visst. Jag vill alltid kunna se till exempel det rum en scen utspelar sig i; om en person rör sig från plats a till b vill jag kunna registrera det, om en karaktär säger (och även sjunger!) något så vill jag att det ska betyda något mer än bara ett utropstecken.

Men om en karaktär gråter på film så gråter inte jag tillbaks. Om en karaktär står rakryggad och är stolt så känner jag inte automatiskt beundran. Om musiken svallar så blir jag misstänksam, inte automatiskt berörd. Istället för att vara en emotionellt utmattande film så har Hoopers närbildsfixering lett till att Les Miserables blir den ultimata håll-publiken-passiv-filmen, den totala bestäm-vad-publiken-ska-känna-filmen, en musikalernas svar på Transformers, komplett med hysteriskt foto och grötig klippning som gör att man inte hinner se vad som händer i bild.

Jag kan inte se Hoopers strategi som något annat än ett misslyckat experiment byggt på ett missförstånd. Inte minst eftersom det ju är så att även en musikal måste ha en handling och en filmmusikal måste i synnerhet ha koreografi. Här finns det problemet inbakat i filmen redan från början. Originalmusikalen hade redan problem med sin story – som utspelar sig under 30 år och hoppar över väldigt många frågetecken (typ, plötsligt har det gått åtta år och Jean Valjean är borgmästare. Hur?) –  och filmen är inte lättare att hänga med i. Dessutom är det omöjligt att bry sig om karaktärerna, eftersom de bara är sjungande ansikten (mer om det senare).

Men originalmusikalen var koreograferad. Det betyder att musiknumren var koreograferade. Och, i en annan fatal krock, musiknumren i filmen är också koreograferade. De är bara filmade som om kameramannen fått vinterkräksjukan. Vissa nummer blir helt omöjliga att få ut något av, inte minst Master of the House där den snuskige logvärden (Sacha Baron Cohen) sjunger om sin egen suveränitet medan han går omkring och fånar sig med klientelet. Men scenen är fotad och klippt som en massaker, och man har ingen aning – alls – om vad som händer i den. Det påminner om en otrevlig feberdröm där man har en pillemarisk Sasha Baron Cohen oavbrutet lurandes i ögonvrån, ständigt på väg ut ur ens synfält, och aldrig helt i fokus.

Ett annat exempel är den karga balladen Empty Chairs at Empty Tables, mot slutet, om alla döda soldater och tomheten efter kriget. Det är bara det att det inte finns några tomma bord och stolar med i bild.

Om man inte har en pavlovskt passiv inställning till film blir det blir väldigt svårt att bara äta upp något för att allt är så himla blaffigt. Originalmusikalen är blaffig den också, men när jag såg den i vintras så tyckte jag ändå att det var slående hur mycket känsla och nyanser som uppstod när människor (som kunde sjunga!) på scen sjunger inför en publik: När någon med inlevelse sjunger om tomma bord och stolar brevid ett par tomma bord och stolar som faktiskt står där på scen så väcks även ens fantasi. Jag tror det i filmen finns ett par tomma bord och stolar långt i bakgrunden, suddiga och knappt synbara, men det är helt enkelt inte samma sak. Alls.

Att det inte går att känna något – annat än klaustrofobi – för ansikten som ockuperar hela bilden i två och en halv timme är bara ena halvan av problemet. Andra är att berättelsen inte kommer fram alls, och att intrigen som berättas är helt ointressant. Här beskyller jag skådespelarna lika mycket som Hooper för dom borde ha förstått att det hängde på dom att även berätta filmens historia, eftersom Hooper inte tänkte göra det med något så banalt som ett manus eller en intrig.

Hugh Jackman gör bäst ifrån sig i huvudrollen, Jean Valjean. Som gammal Broadway-artist sjunger han rätt bra och han förstår att han även måste skådespela mer, till någon mån, i en filmversion än på scen. Tyvärr får han inget utrymme att göra sin karaktär rättvisa. Dels eftersom vi fortfarande inte förstår vad som händer med honom – till exempel hur han blir borgmästare, eller varför han mot slutet blir gråhårig på tal om ingenting – men dels för att de andra skådespelarna inte ger honom nog med feedback.

Russell Crowe skulle jag nog säga är allra mest felcastad. Många har blivit sura på att han inte kan sjunga – och att hans röst uppå det låter skum och androgyn – men den egenskapen delar han med de flesta andra i filmen. Jag tycker han klär i uniform men rollen som Javert – en fascistoid polis som spenderar hela sitt liv i jakt på Jean Valjean – behöver en tyrannisk, intensiv, klassisk skurk-roll. Russell Crowes legendariskt underspelande och stoneface-aktiga personlighet är helt fel och varenda gång han dyker upp är han bara som ett tomt ansikte vars mun rör sig och krämpande toner tar sig ut.

Anne Hathaway bevisar att det är en hårfin gräns mellan det intensiva och det outhärdliga. Hon börjar sitt huvudnummer – ”I Dreamed a Dream-wa-wa-wa-waa”-låten – ganska finstämt och den växer till att bli mer och mer intensiv… men sen når hon zenit och, tyvärr, bräschar över gränsen med råge och till slut ser det ut som att hennes huvud ska explodera. Hooper måste ha förklarat för henne att hon inte får ha någon som helst syre kvar i lungorna när hon är klar med numret. Men, återigen, ibland måste även gränslöshet ha en gräns. Åtminstone om det ska bli något man kan relatera till och inte bara kvävas av.

Amanda Seyfried och Eddie Redmayne som det unga kärleksparet Cosette och Marius är båda två helt okej. Tyvärr kommer dom inte ifrån sina manerade utseenden och sättet på vilket Hooper filmar dom – som Barbie och Ken, klichéartat och helt ihåligt förälskade i 1800-talskläder. De känns hundra procent fejk.

Helena Bonham Carter, och nämnda Sacha Baron Cohen, som det dräggiga värdsparet, som även i originalmusikalen bara har ett par scener, slösas helt bort i filmen. Dels för att Hooper filmat och klippt dom så att vi knappt hinner få syn på dom. Dels för att Helena Bonham Carter är omöjlig att separera från andra Helena Bonham Carter-sterotypa roller, allra främst Sweeney Todd där hon också sjöng (detta också, högst besynnerligt: Varför sjunger alla på cockney-brittiska när vi är i Frankrike?).

Birollen Éponine spelas av Samantha Barks. Hon kommer från originaluppsättningen och hon är faktiskt riktigt bra. Tyvärr tjänar hennes roll inget större syfte i filmatiseringen – hon är liksom med för sakens skull – och hon bidrar istället till att filmen släpas ut och blir ännu längre.

Jag riskerar att låta som en hjärtlös typ när jag sågar en film som den här. Den är liksom designad för den goda viljans skull, och den borde vara svår att ogilla. Men även kritiker som gett positiva omdömen till filmen har konstaterat att den är obarmhärtigt överdådig – eller ”episk”, som man säger nuförtiden – och att den inte lämnar några utrymmen för nyanser eller större tankar. Jag skulle till och med säga att jag hade höga förhoppningar för filmen – och jag gillade själv de första trailrarna – om inte annat för att jag är något av en sucker för musikaler. Om jag ser vad som händer i dom. Om det finns lite dans och bra, genomtänkta musiknummer. Om karaktärerna också har personligheter som går att relatera till. Om det finns en historia att kunna följa och bry sig om. Om jag har skådespelarna på åtminstone en meters avstånd så att det känns som att det är en film också, inte ett hysteriskt bröl- och gråtkalas i gigantiska närbilder.

*