Silver Linings Playbook (Du gör mig galen)

Regi: David O. Russell

Pat är bipolär och kommer ut från en mentalinstitution efter sex månader, trots läkarnas avrådan. Han vill inte äta någon medicin utan är istället fast besluten att återta kontakten med sin ex-fru som han har besöksförbud ifrån. Han flyttar tillbaka till sina föräldrar och försöker formulera sin nya framtid och träffar under tiden klarspråkiga Tiffany (Jennifer Lawrence) vars man nyligen dött i en bilolycka. De lär känna varann mer och får en mer och mer lojal vänskap – men Pat är fortfarande besatt av sin ex-fru och tycker Tiffany är för slampig för honom.

Först och främst, bara för att få det ur vägen: Ja, den svenska titeln är jättedålig. Den är så dålig att jag inte ens kan skämta om den. Nog sagt om det.

Ännu tråkigare är titeln eftersom den i värsta fall kan skrämma bort en del åskådare, som inte alls behöver känna sig avskräckta. Detta är nämligen, överlag, en ganska fantastisk liten film. Silver Linings Playbook [sic] är marknadsförd som en slags romantisk komedi men även om genrens strukturer finns i grunden av den så är det för det mesta inget som märks. Man skulle kunna kalla filmen för ett typ av romantiskt drama. En annan liknelse är att hänvisa till manusförfattaren och regissören David O. Russells tidigare film The Fighter som också var en överraskande stark film, om än lite ojämn i kanterna. Den här filmen är också lite ojämn i kanterna, men överlag är den tillfredsställande. Den är det eftersom den handlar om karaktärer man kan förstå och tycka om, i en intrig som för det mesta känns väldigt angelägen. Känslan av formalia försvinner om filmen väljer undan klyschorna, det är egentligen väldigt naturligt.

Jag har alltid gillat Bradley Cooper ända sedan Baksmällan, och jag har alltid fått känslan av att han varit en bättre och mer ambitiös skådespelare än vad han fått ge utlopp för i de filmer han varit med i (typ A-Team). Här är han fullständigt trovärdig och närvarande i huvudrollen som den bipoläre Pat och han lyckas frammana en logik för sin karaktär. Pat tror att han har en chans med sin ex-fru. Som åskådare vet man troligtvis att han inte har det. Men vi förstår också att Pat inte förstår. Vi förstår nämligen vad han känner. I takt med att filmen fortsätter så gör även hans ambitioner det, och ju längre in i filmen vi kommer desto tydligare lär vi känna honom och de värdefulla karaktärsdrag han faktiskt har.

Något liknande kan sägas om Tiffany (Jennifer Lawrence) som Pat lär känna. Hon är inte lika ”störd” som Pat – vilket hon är noga med att påpeka i en ganska rolig scen – men hon har nog problem för att hon och Pat ska kunna hålla igång ett samtalsämne om lugnande medel. Anledningen till att hon börar umgås med honom är kanske för att han i sin skevhet och sin ”filterlösa” ärlighet aldrig kan luga för henne och aldrig försöka vara förmyndigande över henne.

Intrigen Pat och Tiffany emellan är fin att följa, eftersom vi kan förstå att de fattar tycke för varandra i det dom inte är snarare än de är. Medan vänner och släktingar – de som de har – lever för konventioner och ytor så är den här duon minst sagt mindre typiskt. Deras mentala tillstånd – som egentligen inte är ”problem” – är vad som driver deras relation framåt. Det är i skevheten, i deras oförmåga och ovillighet att vara normala, som deras personligheter blir värdefulla.

Det här skildrade Russell fint också i The Fighter. Den familjära aspekten var nära kännbar i den filmen och så också här. Robert De Niro är briljant parerad som Pats pappa som förlorat jobbet och försöker bli bookmaker. Han har mindre tålamod med sin son, men har samtidigt ett aningslöst förtroende för honom. Pats pappa har även någon form av autism – eller åtminstone ett rigoröst kontrollbehov – vilket gör att bilden av familjens ”dårhus” blir ganska kännbar, om än aldrig till ett direkt skämt. Varken Pat eller hans pappa verkar ha förståelse för varandras åkommor och det verkar inte ha slagit dom att dom är äpplen från samma träd.

Har filmen en brist så är det sista tredjedelen då intrigen ser sig tvungen att gå in i en lite väl bekväm avrundning. Pat och Tiffany ska ställa upp i en danstävling som ska gå av stapeln – visar det sig – samma datum som en viktig fotbollsmatch. Det är mer spännande än jag får det att låta när jag skriver det så här, men det är fortfarande lite forcerat och långsökt. Det är mer fint gjort än i de flesta mer lättviktiga filmer av sådant här slag, men man känner ändå att man förlorar det fina i Pat och Tiffanys karaktärer, det som vi såg i början av filmen, när de plötsligt ska bete sig som feelgood-stereotyper.

Men filmen ruineras inte av det. Snarare kan man känna av hur Russell – som även skrivit manus – börjar gå balansgång med romkom-genrens formalia för att se till att så mycket viktigt och substantiellt som möjligt kommer med, fastän det blir en traditionell upplösning. Och när allt kommer omkring ger den här filmen mer än vad som vanligen finns att önska av en film av det här slaget. Vi möter ett par riktiga karaktärer, som säger roliga saker och har karismatiska personligheter, och i slutändan tycker vi att de värda allt gott de kan få ut av sina liv.