Lawless

Regi: John Hillcoat

Året är 1931, platsen Franklyn County, Virginia. Spritförbud råder men ute på vischan sysslar de tre bröderna Forrest (Tom Hardy), Jack (Shia LeBeouf) och Howard (Jason Clarke) med att tjäna pengar på att kränga mäsk. Trubbel uppstår dock när den korrupta FBI-åklagaren Charlie Rakes (Guy Pearce) dyker upp: Han är nämligen en spritt språngande galen – och väldigt hygienisk – typ som ser det som sin uppgift att sätta stopp för dom.

Odålig är ett ord jag önskar kunde användas oftare. Det exkluderar ordet ”bra” men motsätter sig även det definitiva ordet ”dålig”. Lawless – en på många sätt kompetent gjord film – är odålig. Den är gjord med inlevelse, den har bra skådespelare och den innehåller ett par höjdpunkter. Men dessa höjdpunkter är fastlimmade med klyschor som är så stereotypa att man knappt registrerar dom. Skådespelarna, i sin tur, gestaltar karaktärer som aldrig blir så bra som man märker att de egentligen är. Och fastän regin är stabil lider filmen av sin glättighet.

Lawless har egentligen bara ett fundamentalt problem, men det är nog för att den ska kännas ojämn och för att intrigen ska röra sig framåt på ett lite groggy, åksjukt sätt. Problemet är filmens frontalkrock mellan det seriösa och det som är pastisch. Å ena sidan finns det något i grunden gripande med tre bröder som har svårt att komma överrens om livet de delar i sitt samarbete. Å andra sidan finns det något oseriöst i en FBI-agent som Charley Rakes (Guy Pearce), vars enda karaktärsdrag är att vara total-koko och stinka av parfym. Å ena sidan finns det något som klingar sant när en människa torteras av vad som ska vara filmens hjältar – som åskådare ramlar man ner i den där osäkra fållan som Scorsese är så bra på att placera sin publik i när han gjort filmer som Taxi Driver och Maffiabröder. Å andra sidan finns det något fånigt med ett par testiklar i en glasburk, levererade i ett rosa paket. Till Charley Rakes då, för han är ju så fjompig.

Det är inte så att Guy Pearce är dålig i den här rollen. Han vet vad han gör. Problemet ligger hos regissören John Hillcoat (Vägen) som inte verkade anse att hans maniska överspel var ett problem för resten av filmen. Pearce levererar ett klassiskt överspel – komplett med galna utrop, jättefula grimaser, färgstarka förolämpningar och utspel av ultravåld – och han gör det så pass genuint att hans karaktär blir fullständigt omöjlig att ta på allvar. Karaktären försvinner från ens medvetande, och utgör inget hot. Vilket gör att Lawless inte har någon skurk. Vilket är ett problem.

Den bästa karaktären i filmen är den äldre brodern Forrest, spelad av Tom Hardy. Inledningvis är han såväl familjens muskler som hjärna men med tiden tvingas han skeptiskt se på hur lillbrorsan Jack (LeBouf) säljer sprit genom alltför våghalsiga insatser och köper snygga kläder som om han vore ”Al Capone or something”. Forrest vet, liksom åskådaren, att Jack inte tänker tillräckligt långt och att han förr eller senare kommer göra något dumt, varpå alla kan få sota för det.

Det är synd att filmen inte utvecklar relationerna mellan karaktärerna mer, för det är det starkaste kortet i filmen. LeBouf har här för ovanlighetens skull fått inte bara en roll som lämpar sig för hans utseende utan en en riktig roll, som lämpar honom som Hollwood-figur; han är här en brådmogen snorvalp som vill vara stor och tuff och oundvikligen kommer åka på däng. Jag har alltid velat se honom i den rollen.

Tom Hardy i sin tur – tacksamt befriad från ansiktsmanicker och Sean Connery-imitationer – ger ifrån sig ett av de bästa numren jag sett honom göra i sin roll. Med fyrkantig kroppshydda lunkar han fram i sina scener och ger vid första anblick intrycket av att vara en dum ”brute” som bara kan slåss och dricka mäsk. Men så kommer några närbilder på hans ansikte och vi ser i blicken att det finns en hjärna som arbetar där inne, och den arbetar metodiskt för allas räkning.

Manuset är skrivet av Nick Cave av alla människor (ja, den Nick Cave), byggt på en bok av Matt Bondurant, vars farfar ligger till grund för LeBoufs karaktär. Boken var en romantiserad (antar jag) skildring av hans farfars liv med sina två bröder och fröet till filmens misslyckande kanske ligger i den idén. Det finns ett personligt tilltal – och man kan känna Bondurants sentiment i filmen, hans avsikt att berätta en spännande bit av sin familjehistoria – men den drunknar i klyschor som alla vet inte tillhör någon verklighet. Däribland återfinner vi Jessica Chastain i en förglömlig biroll som brutta från storstan (Chicago) som gifter sig med storebror Hardy eftersom en fru ju är bra att ha. Detsamma gäller för Mia Wasikowska som spelar snäll och from bonntjej med hetlevrad kristen pappa som inte vill att hon ska umgås med bad boys och bla bla bla.

I slutändan är det här en film som passerar ganska passivt framför ens ögon. Den är utsmyckad på ett lite gammeldags ”R-rated movie”-sätt: Allt våld är liksom extra brutalt helt i onödan och Chastain har en nakenscen, insmugglad som något slags ”romantiskt” inslag fastän man praktiskt taget kan höra hyena-rop från biopubliken medan scenen pågår. Produktionsmässigt är filmen rätt förutsägbart planerad för att tilltala sin målgrupp. Den hade förstås kunnat vara PG-13, med mindre blod och inget naket, men då hade väl målgruppen försvunnit helt. (Till och med studiocheferna vet att pojkar idag inte gillar cowboys förrän dom blir trettio plus eller nåt).

Det är synd, på det stora hela, för en bra film spökar inuti Lawless. Man kan se den skymta i skådespelarnas bästa scener, eller mellan raderna i intrigen. Eller medan det laddas om, snarare.