Regi: Benh Zeitlin
Sexåriga Hushpuppy bor med sin pappa Wink i en kåkstad vid namn The Bathub någonstans i södra USA. En storm dränker staden och tillsammans med ett par tappra invånare måste de måste färdas på jakt efter ett nytt liv. Ett problem är att Wink är dödligt sjuk. Ett hopp kan vara Hushpuppys visioner om en universell mening med allt som händer dom.
Inför årets Oscarsgala är Beasts of the Southern Wild årets ”för hederns skull nominerade konstnärliga film (som inte kommer att vinna)”. Förra året var det The Tree of Life. Det föreslår också att Beasts of the Southern Wild ska vara en fantastisk film, originell och oförglömlig, och en sådan film om vilken man kan säga att den borde vara den självklara vinnaren, hade det inte varit för att Oscarsgalan är så korrupt. Ja, en sådan film som Beasts of the Southern Wild – redan själva titeln dryper av kvalité! – är inte ens värd att nämnas i ett sådant sammanhang som den själlösa Oscarsgalan.
Det skulle man ju kunna tro – jag gjorde åtminstone det – men i verkligheten är filmen en besvikelse och mest en uppvisning av hur bra idéer kan bli rätt tomma om dom inte utförs på rätt sätt. Långfilmsdebutanten Benh Zeitlin känns, likt många debutanter, inte som en tvärsäker berättare utan vid tvekan har han (liksom alltför många regissörer idag) dränkt intrigen i fluffiga montage med tingel-tanglig musik. Det är en rätt ytlig film och rent utseendemässigt är det som att Zeitlin gjort en film som ser ut som ”bra filmer” brukar se ut, men finsmakar-inramningen ramar i sjävla verket inte in något särskilt intressant. Såvida man inte automatiskt blir imponerad av fint foto och en åttaårings brådmogna berättarröst – som med inskolad inlevelse säger saker som ”jag är en pytteliten del av universum men om jag försvann skulle hela universum braka ihop” [sic] – så når man tidigt en punkt i Beasts of the Southern Wild då man liksom genomskådat den. Sen sitter man och väntar ut den istället.
Medan man väntar kan man konstatera att det inte är en direkt dålig film. Man kan inte anklaga den för att vara oambitiös, och den är rätt originell. Men, likt många debutfilmer, vill den lite för mycket. Filmen är tre saker: Dels, på den främsta storynivån, är den en (till sån där) skildring av en bristfällig pappa och hans, därmed, råbarkade barn vid namn Hushpuppy (Quvenzhané Wallis). Därefter är den en (till sån där) visuellt poetisk – eller kort och gott fluffig – film som drygar ut sin speltid med hjälp av montage med fint foto och feelgood-musik: Utan sekvenser där karaktärer tar sig fram på vatten, har fester där dom hojtar en massa, eller där Hushpuppy bara springer omkring i allmänhet, hade filmen varit en knapp timme lång. Till sist är det även en (till sån där) film som både är en personlig, lokal berättelse om ett liv som samtidigt anknyter till en bautastor universell kontext utan att bli mer specifik än så. Detta gör filmen bland annat genom återkommande bilder av stora, skenande uroxar – numera utdöda jättedjur som Hushpuppy är fascinerad av – för att det är ju en fin bild och så.
Det här är ett återkommande problem som jag härmed döper till Kevin-syndromet, efter Vi måste prata om Kevin, där jag senast skrev om det. Då skrev jag: ”Bara för att något är visuellt avskalat betyder det inte att det är realistiskt, meningsfullt eller gripande.” Beasts of the Southern Wild har samma problem, om än av motsatt anledning: Bara för att något är visuellt överdådigt betyder det inte att det är fantastiskt, meningsfullt eller gripande. Om filmen bara hade handlat om Hushpuppy och hennes pappa hade filmen haft en utmaning som Zeitlin och medmanusförfattaren Lucy Alibar inte verkar ha lyckats med: Att göra en gripande film om två människor vi faktiskt lärde känna och vars problem vi kände angick oss. Inledningsvis ömmar man för deras situation. Stoltheten för kåkstaden dom bor i är kännbar och när den förintas av en storm tycks deras öde vara ett spännande sådant. Men efter att karaktärerna introducerats gör inte filmen något av dom. Hushpuppys pappa Wink (Dwight Henry) har inga trevliga kvalitéer annat än att han är pappa till Hushpuppy, och alla harranger han kommer med om livets hårda skola tycks inte ha någon mening eftersom vi redan vet att Hushpuppy är en unge med rejält hård hud (det är liksom vad filmen handlar om). Att manuset är byggt på en pjäs, av Alibar, talar också för att den hade fungerat bättre som en närgången och mer psykologisk film.
Men nu ska det här istället vara en sån där Den Stora Filmupplevelsen-film, men det lyckas den inte riktigt med. De fantastiska elementen fallerar istället i rätt tomma floskler och visuell symbolik som inte leder filmen till någon tillfredsställande slutpunkt (det bästa exemplet är de där uroxarna, som får en sammanfattning i slutet som inte tycks betyda något särskilt). Och det har förmodligen att göra med att Zeitlin och Alibar inte är tillräckligt mogna filmskapare för att lyckas göra något substansiellt av de stora idéerna. Ett bra argument är Terrence Mallicks Tree of Life, som också är en liten och personlig berättelse knuten till allomfattande, universell tematik. Mallicks debutfilm Badlands (1973) var enbart en liten personlig berättelse och som en sådan fungerade den utmärkt. Det har tagit fram tills nu innan han kunde göra en så pass bra film som Tree of Life (jag tycker inte den är lika bra som vissa andra, men det är fortfarande en rätt fantastisk film). Ett ännu mer adekvat exempel är Ang Lees Berättelsen om Pi. Det är också en liten och personlig berättelse, egentligen, som lyckas svälla och omfatta mycket större känslor och idéer. Det krävdes också en regissör som Lee, i den åldern och i det stadiet av sin karriär som han är i nu.
Dessa jämförelser kan tyckas orättvisa men de är i högsta grad rättvisa. Beasts of the Southern Wild är välspelad, och den ser ut som en bra film – fotot är nämligen fint – men den har dubbelt så mycket mat på tallriken än vad den kan äta upp. Om man äter med ögonen kanske man tycker om den mer än vad jag gör, och den har onekligen fått bra recensioner på många håll. Men jag tror att även om man kommer ut från biosalongen med en fluffig, glad känsla i maggropen efter att ha sett den här filmen så kommer den känslan att försvinna – liksom sockervadd – och vad det nu än var den handlade om så kommer man ha glömt den inom ett par år. Det känns som en film som haft högre ambitioner än så.
2 svar på ”Beasts of the Southern Wild”