Regi: Jacques Audiard
HANDLINGEN: Den intellektuellt obegåvade killen Ali (Matthias Schoenaerts), som diversejobbar som säkerhetsvakt när han inte stjäl saker för pengar, får vårdnaden om sin lilla pojke Sam (Armand Verdure) och lämnar Belgien för Antibes där han flyttar in hos sin desilussionerade äldre syster Anna (Corinne Masiero). Han börjar kickboxas för pengar och lär känna späckhuggstränaren Stephanie (Marion Cotillard) som förlorat sina ben och blivit rullstolsbunden efter en jobbrelaterad olycka. De slår upp en alltmer romantisk vänskap och saker verkar bra – men Ali är fortfarande en obotlig slarver och har dålig uppsyn på sin pojke…
Rust and Bone är en ganska knepig och egentligen inte speciellt bra film. Den har flera bra inslag men den bildar ingen tillfredsställande helhet om man börjar fundera lite på den. Den är regisserad av Jacques Audiard, vars tidigare A Prophet vittnade om en passion för våld, och den här filmen gör också våld till något glorifierat, ett språk för den förtryckte. Sensmoralen verkar vara att det är okej att vara en snubbe – det vill säga klent begåvad, introvert och ha rage issues – såvida du inte är helt pantad. Har du en liten son till exempel måste du faktiskt ta hand om honom (det ska även tolkas bokstavligt talat, dvs. ni måste hålla honom i hand). Sorry boys, så är det. Annars kan han ju riskera att dö och då kommer ni ångra er.
En bra terapi kan vara att lära känna en snygg tjej som sitter i rullstol och saknar ben – ni kan ha sex med henne ändå, ser ni, och det gör er ju trots allt till bättre och mer storsinta människor. Med lite tur kan hon även jobba för er, som manager åt era kickboxningsmatcher, och då har ni en bra grej på gång.
Nu var det inte meningen att börja den här recensionen med en feministisk harrang, men jag visste inte riktigt vart jag skulle börja och det är en så god ingång som någon. Filmen börjar med att skildra Stephanie (Cotillard) som en kvinna som är moody och lite självdestruktiv – utan att vi vet varför – som till vardags sysslar med att träna späckhuggare – det får vi inte veta varför heller. Hon råkar ut för sin olycka och på något sätt – vi får inte veta hur – lär hon känna Ali (Schoenaerts) i en process som filmen helt utelämnar; plötsligt är dom bara kompisar.
Länge pågår filmen därefter utan att man egentligen är helt säker på vad den handlar om. Alldeles säkert har det något att göra med Alis lilla pojke, som han inte ser efter (bokstavligt talat) och diverse smärre skumraskaffärer han – av någon anledning – går med på att göra. Han kan inte förklara varför, för han är man, typ. En av dessa skumraskaffärer går ut över hans syster – av en oerhört långsökt anledning som bara har med manuset att göra – och vid laget vi är uppe i en dramatisk final är vi i en helt annan del av landet – hur vi hamnar där framgår inte heller – och de sista scenerna av filmen knyter ihop allt på ett så pass solskensartat sätt att man verkligen börjar undra vad som egentligen hänt som är så himla positivt. För man har inte fått veta speciellt mycket.
Det är en märklig film, på så sätt. Med ett par pretentiösa kameravinklar, diffusa inzoomningar på solljus genom Antibes palmblad, ett par sedvanliga montage-med-popmusik, ett och annat riktigt pekoralt, ”spirituellt” inslag värdigt Richard Hobert (som förresten redan varit i Antibes) – samt i synnerhet med två starka skådespelare i huvudrollen – skapar filmen illusionen av att den berättar en bra historia. Den kommer undan med detta trick genom att ignorera de flesta av sina intrigpoänger. Hur lär egentligen Stephanie och Ali känna varandra? Varför gillar dom varandra? Vi får inte ens en enda scen där dom förklarar för varandra vad dom känner för varandra, och varför dom känner så. Stephanies handikapp är förstås deprimerande, men hur resonerar hon med sig själv? Saknar hon sina ben? På vilket sätt? Varför måste Ali slåss? Är det inte bara ett ganska ohälsosamt sätt att trycka undan sina känslor? Varför är det intressant att han gör dumma saker?
Ganska många delar av intrigen får som sagt inte ens någon förklaring – utvecklingar sker som om scener hoppats över och Audiard hoppas att åskådaren ska acceptera det som händer ändå. Att lämnas till sin fantasi vore väl okej, men filmen ger inte så mycket att bjuda på i övrigt. Cotillard är bra men hennes karaktär ger inte speciellt mycket till övers och detsamma gäller för Schoenhaerts.
Filmen är välspelad och ganska välgjord – till den mån den är ”gjord” överhuvudtaget, det är som sagt snarare en halv film – och jag kan tänka mig att det finns många som tilltalas av ruffigheten som skådespelarna gestaltar. Det är inte människor jag betvivlar skulle återfinnas i verkligheten, och det är ett ganska stort plus med tanke på att jag så ofta efterlyser sådan realism utan att finna den. Och de könsroller vi alla är medvetna om kan bidra till att vi lever oss in i de egentligen rätt klyschiga skildringarna av manlig kroppsfixering och kvinnlig fragilitet – i synnerhet när de börjar infatta saker som i en människas liv är tragiska på riktigt, som arbetslöshet och barnuppfostran. Men även om Rust and Bone går att leva sig in i här och var finns det alldeles för många ställen i den då man inte får en känsla för något som händer alls. Jag förstår inte ens titeln. Rost och ben? Va? Han är en ”rostig” kille och hon har… inga… ben? Kanske är det bara min franska som är rostig.
3 svar på ”Rust and Bone”