Looper

Regi: Rian Johnson

Året är 2044. Om ytterligare 30 år (dvs 2074) kommer tidsresor ha uppfunnits och i filmens nutid arbetar så kallade ”loopers” åt maffian för att avrätta människor när de kastas in i tidsmaskiner och färdas till deras gevärsmynningar. Ett krux är dock att dessa loopers förr eller senare måste döda sig själva – eftersom en looper efter 30 år måste tas av daga för att såsom bevis undröjas. En av dessa loopers är Joe (Joseph Gordon-Levitt) som får problem när hans nästa offer är honom själv, i en trettio år äldre form (då spelad av Bruce Willis). Saker går inte riktigt som dom borde, och det är bara början.

Science Fiction-filmer som handlar om tidsresor är oftast bäst om de inte handlar om tidsresor . Eftersom konceptet är så abstrakt – eller, som oftast, absurt – har fascinationen sina begränsningar. Robert Zemeckis visste det här när han gjorde sina Tillbaka till Framtiden-filmer – som när allt kommer omkring bara handlar om en älskvärd grabb och hans tokiga och lika älskvärda surrogatfarbror – och James Cameron visste det här när han gjorde sina två Terminator-filmer, som använde konceptet (och actiongenren) för att rama in berättelserna så tätt att de började handla om förvånansvärt djupa saker; han klämde liksom ut substans genom att trycka åt med formalians tvångströja (jo, precis så var det). När jag såg Looper – en mycket mindre lyckad film – kom jag att tänka på vad Michael Biehns karaktär säger i den första Terminator-filmen, när han försöker förklara att han kommer från en annan tid: ”[I’m from] one possible future… From your point of view… I don’t know tech stuff”. Så enkelt, bara i förbifarten, viftade Cameron bort alla frågeställningar man hade om hur allt egentligen hängde ihop, och så kunde vi koncentrera oss på handlingen och karaktärerna i stället.

Bruce Willis har en liknande replik i Looper: ”I don’t want to talk about time travel shit, because we’ll start talking about it and then we’ll be here all day making diagrams with straws. It doesn’t matter!”

Skillnaden mellan de två replikerna är att det i den här filmen känns mer som en bortförklaring. För om något är Looper en film som handlar om ”time travel shit”, och den spelar efter sina helt egna, glatt osammanhängande regler. Det vill säga, ibland är det viktigt med tidsresor och ibland inte. Poängen är att allt är väldigt allvarligt och humorbefriat, ungefär som om poängen är att allt bara ska vara ”häftigt”. Det är en rätt typisk film av sin tid, vad man skulle kunna kalla för en post-Nolan-film; den har en intrig som består av en intrikat väv av olika beståndsdelar som hör ihop på olika sätt (och sätten de hör ihop på fetischerar filmen i oändlighet) men de utgör ingen helhet, de pekar inte mot något att bry sig om och i slutändan blir det en film som inte handlar om något. Hur mycket den än försöker handla om något – och hur många sätt den vrider och vänder på sin vilja att verkligen handla om något – så kommer den aldrig ifrån att den inte handlar om något. Det är som om filmen redan från början försöker fly från sig själv.

Huvudpersonen Joe har inte mycket till personlighet, och det blir knappast bättre av att han spelas av både Joseph Gordon-Levitt och Bruce Willis; vilka man aldrig tror är samma person, trots att Gordon-Levitt är sminkad för att vara mer lik Bruce och hela filmen igenom försöker sig på att mimikera hans manér på ett iögonfallande och irriterande sätt (filmen innehåller ett montage där Joe med åren åldras – troligen den mest skrattretande delen av filmen – som bara går att tolka som att Joe efter tio år förvandlats till en helt annan människa). Det hade inte varit ett så stort problem, kanske, eftersom filmens intrig (som är svår att förklara med ord) gör det gällande att Joe liksom är två olika personer – fastän de är samma – då en är från framtiden och en är i ”nutiden” (år 2044). Eftersom unga Joe inte dödat gamla Joe så har de separerats till varsin tidslinje och de lever praktiskt taget två olika liv.

Men det var visst ett problem ändå, visar det sig, för efter ett tag tycks dom vara sammanlänkade ändå. Det är möjligt att det här låter lite komplicerat, men min förhoppning är att en läsare som inte sett filmen kanske förstår att det framgår tydligare om man väl gör det. Det spelar däremot inte så stor roll, för när en sån här film bryter mot sina egna regler – och bestämmer sig för att det ska vara den indirekta ”regeln” – spelar det ingen roll hur allt hänger ihop för man bryr sig ändå inte om karaktärerna i sig själva. Dom är bara där, dras hit och dit, men än sen.

Eftersom intrigen på papperet är rätt så lattjo så börjar filmen förhållandevis spännande. Det klargörs väl ganska tidigt att filmen inte är speciellt seriös med sin tidsresarlogik, så man tänker att den (som i till exempel Terminator-filmerna) ska handla om något spännande utöver tidsresaraspekten, eftersom det ändå bara skulle leda till oundvikliga logikluckor och karaktärer det är svårt att bry sig om.

Men ju längre intrigen pågår desto svagare blir filmens innehåll, på alla fronter. Till att börja med har man redan från början frågor om hela grundupplägget av filmen som den aldrig själv verkar ha tänkt på – är det här looper-systemet verkligen rimligt? Finns det inte rätt stor risk att en situation såsom Joes kan uppstå? Redan med dessa problem i grunden fortsätter filmens intrig med den ena löst formulerade idén efter den andra. Gamla Joe har en fru som blir mördad, och hennes död är vad som driver honom framåt (han vill förändra dåtiden för att stoppa hennes död); men hon är nästan inte ens är med i filmen och det konstiga sätt på vilket hon presenteras (Bruce raggar upp henne i en bar och sen är dom gifta, detta i det nämnda montaget) gör att man aldrig får någon känsla för deras relation. Inte heller förstår man varför gamla Joe, som vet att han kommer bli dödad om 30 år, beter sig helt förvånat när stunden väl är kommen.

Under tiden kommer unga Joe till en gård – jag tänker inte gå in på varför – där han träffar tuff tjej med gevär (Emily Blunt) och hennes son, en sån där alltför introvert brunhårig pojke som vi därmed vet att det är något riktigt fel med.

Och här någonstans börjar en åskådare med sunt förnuft leta efter nödbromsen för att ta sig ut från det här (tids)tåget. Ungen har nämligen oerhörda övernaturliga krafter – för, ja just det, i framtiden så har vissa människor á la X-Men telekinesiska krafter… Varför? Därför – och hela framtiden står på spel eftersom han, á la John Connor, kan förändra den – men åt ett värre håll, inte ett bättre. Frågan är om det är okej att döda barn bara för framtidens skull – eller om det kan lösas på något annat sätt (eftersom det här är en ganska pojknördig film så är det enda som riktigt kännetecknar Emily Blunts karaktär att hon är en kärleksfull mamma).

Men vid det här laget i filmen så har man förmodligen antingen bestämt sig för om man är med den här filmen eller inte. Personligen förstod jag inte varför man ska bry sig. Looper är rätt välgjord, och man kan inte säga att manusförfattaren och regissören Rian Johnson inte är ambitiös för han har limmat ihop allt så att det inte faller isär – men det är en till sån där film som vill bli tagen på något slags allvar för att sedan bli helt hopplös om man väl försöker göra det. Den låtsas hänga ihop när den inte gör det – och sen låtsas den inte bry sig om sina logikluckor, fastän luckorna är det enda som filmen handlar om. Intrigen är så upptagen med att hinna ikapp sig själv att karaktärerna bara blir mekaniska dioder i en intrigtransistor – Skådespelarna är bra, men inte tillräckligt bra för att få oss att bry oss om de tomma skal de gestaltar.

I slutändan blir Looper väldigt mycket snack och påtagligt lite hockey. Gillar man hockey har man kanske inte så mycket emot det, och jag antar att det är en hyggligt underhållande film om man nu inte har något bättre för sig. Men det är tråkigt att den har blivit så pass hyllad som den har blivit, för det talar för en publik som inte vill tänka längre än filmens näsa räcker – och eftersom Looper är full av så mycket båg så växer den där näsan ordentligt.