Django Unchained

Regi: Quentin Tarantino

Året är 1858, två år innan Amerikanska inbördeskriget. Django (Jamie Foxx) är en slav som separerats från sin slavfru Broomhilda (Kerry Washington). Efter att Dr. King Schultz (Christoph Waltz), en mystisk tandläkare-turned-prisjägare, fritar honom för att hjälpa honom hitta ett par bröder utanför lagen slår dom ihop sig till en prisjägarduo. Efter en kall vinter av mördande ger dom sig av till Mississippi för att rädda Broomhilda, som nu är slav på en gigantisk plantage ledd av den bortskämda, sadistiska galningen Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). De bjuder in sig själva till Candyland – Candies plantage – med den fejkade agendan att köpa en av hans slavar för så kallade ”mandingo”-fighter, för att befria Broomhilda i samma veva. Men Candylands gamla trofaste slavmästare Stephen (Samuel L. Jackson) anar ugglor i mossen och börjar snart misstänka deras riktiga agenda.

Django Unchained är den första film av Quentin Tarantino – bortsett från den tillfälliga biljaktsutflykten Death Proof – som jag haft vissa invändningar mot. Det är inte invändningar som gör filmen dålig, för det är den inte, snarare är det kritik som belyser hur bra alla hans filmer i regel är och vilken styrka han själv besitter som regissör. Samtidigt fick den mig att dra till minnes vad han själv sagt om att lägga av vid 60 för att inte bli gammal och slö. När en regissör som vanligtvis är så jämn inte levererar med riktigt en sådan total självsäkerhet som tidigare, då sticker det ut desto tydligare. Och det finns en vag ton av lättja i Django Unchained, en man inte noterat i Tarantinos tidigare. Där hans filmer förut varit exakt uträknade intriger, finhackade och sorterade (i till synes ”random” ordning, med betitlade kapitel) med perfekt klippning, är den här filmen mer… aningen vanlig, liksom, något löshängande och diffus här och var och utan den där definitiva rytmen som gör att varje sekund är en total överraskning. Django Unchained innehåller dessutom ett par regelrätta filmklyschor, av typen ”den prostituerade kvinnan blir förvirrad när mannen hon är med inte vill ha sex med henne”, och ”gå coolt i slowmotion medan något exploderar i bakgrunden” och ”ha ihjäl någon medan dennes barn ser på” (den sista har han snott från sig själv) och till och med två (eller tre) montage. Vanligtvis går man och ser en Tarantino-film för att slippa en endaste procent av sådant, liksom slappare, filmskapande eftersom Tarantino alltid är så förbannat skärpt vad gäller sin stil.

Jag ska bara ta och dra pipan ur skägget och säga det rakt ut, Django Unchained är en småslarvigt gjord film; okaraktäristiskt småslarvig, ska man väl lägga till, med tanke på att det är en film av Tarantino. Jag tror personligen inte han själv är helt nöjd med den, och jag tror för den delen att det kan ha (lite eller mycket)att göra med att Sally Menke, som han klippt sina filmer tillsammans med, gick bort år 2010.

Men – och detta är ett rejält men – den är sällan tråkig. I jämförelse med vilken annan genrefilm som helst som går på biograferna nu är den naturligtvis helt fantastisk – och ett osökt val för den som bara vill gå och på bio och ha kul (på fastande mage). Eftersom Tarantino har en instinktiv förmåga att förmedla vad som är starkt i en bild, hur bilderna verkligen kan röra sig, hur klippning, olika tekniker och exakt rätt val av musik skapar rytmer och gör så att åskådaren sugs in, spottas ut, kastas iväg och knockas av en film – och eftersom han är en naturbegåvning på att skriva dialog, även om man (som i det här fallet) har hört den förut, så minskar ens invändningar om man jämför med kuligheten i att gå och se en Tarantino-film på bio. För det är kuligt, helt klart lattjo. Också Django Unchained är en sådan film som är mycket underhållande medan den väl pågår. Personligen drogs jag in i den – och fnissade där Tarantino ville att jag skulle fnissa, gapade när han ville att jag skulle gapa, skrattade och tystnade när han planerat, och bara vid enstaka tillfällen fann jag mig rynkandes på näsan, en bit utanför filmen. Inte förrän i efterhand, när jag lade ihop filmen i huvudet igen för att skriva något om den, så växte de där förvirrade tillfällena i mitt medvetande och jag började förstå vad jag egentligen reagerat på. Och ju mer jag tänkte på filmen, desto mer svalnade den för mig.

Så, tillåt mig att göra som jag gjorde med Amour och bidra med lite kritisk nyans på en bra film som överlag bemöts av pliktskyldiga hyllningar som ignorerar att leta efter brister som faktiskt finns där. Dessa brister mynnar överlag ut i två saker: Intrigen och karaktärerna. Till skillnad från Tarantinos tidigare filmer så är inte intrigen lika självklart presenterad, utan känns snarare klippt och omklippt för att gå ihop på ett tillfredsställande sätt; och till skillnad från hans tidigare filmer så är heller inte karaktärerna lika skarpt dragna – även om skådespelarna är så snuskigt bra att man kan argumentera för att de drar hem dom (DiCaprio är i synnerhet magnifik). Föreställer man sig Django Unchained med sämre skådespelare så tror jag man ser tydligare att huvudpersonen Django inte har så mycket personlighet, Broomhilda har ingen alls, King Schultz är mest en godhjärtad och lite mer urvattnad variant av Hans Landa från Inglourious Basterds och medan Calvin Candie är filmens bästa karaktär får han inte utrymme att göra riktigt så mycket som man skulle vilja – och vem vet varför han har en antytt incestuös relation till sin bisarrt välmanerade syster (Laura Cayouette) som för övrigt inte heller får något att göra – och detsamma gäller för Stephen, placerad i filmens ideologiskt mest intressanta korsning. I övrigt har filmen ett trettiotal karaktärer – eller mer? – som alla är mer eller mindre utbytbara kroppar att skjuta ner; ibland är de så anonyma att man inte ens noterar vilka de spelas av (eller var det bara jag som missade cameo-inhoppen av så pass igenkännbara ansikten som James Russo, Zoe Bell, Bruce Dern,Tom Savini och Russ Tamblyn?). (James Russo var för självklar för att lägga på minnet).

Filmen är två timmar och fyrtiofem minuter lång. Det kan låta lite besynnerligt, men jag tror den skulle mått bra av att ha varit närmare fyra timmar i längd. Tarantino själv har menat att han tragglat en del i klippningsrummet, att han ämnar ge ut en längre version av filmen på DVD och att han funderade på att släppa den i två delar – som Kill Bill-filmerna – för att göra en mer tillfredsställande berättelse. Personligen tycker jag det hade varit mer exemplariskt att göra en redig helaftonsshow, en tre timmar plus-film (jag menar, om folk har överseende med att The Hobbit är i tre separata tretimmarsfilmer så borde inte en fyratimmars-Django vara överdrivet problematiskt) där han kunnat få med scener som han skrev ner i originalmanuset som ger den tillfredsställande fördjupningen av karaktärerna som saknas i den färdiga filmen. Framför allt blir relationen mellan Django och Broomhilda svår att känna något särskilt för – såvida man inte bara är beredd att göra det på automatik – och även ytterligare scener där Stephen konverserar med Candyland-husets övriga slavar, för att visa hur manipulativ han faktiskt är, hade också gjort honom till mer av en skurk. I den nuvarande filmen är han inte så mycket ond som obstinat.

Paradoxalt nog hade filmen nog också känts kortare om den varit längre. En fyra timmar lång film om en kille som vi får lära känna mer som vill ta hämnd på människor vi kan förstå på ett djupare plan hade varit mer minnesvärt än (som nu) en tre timmar lång film om en kille som vill ha ihjäl ett par andra killar (och en och annan tjej). Att Tarantino-filmer inte behöver ha komplicerade eller djupgående intriger för att fungera är bevisat sedan tidigare – ingen av hans tidigare filmer har sådana, utom möjligen Jackie Brown och det har mer att göra med Elmore Leonards roman – men det har varit för att han fått det att fungera. Främst gjorde han det, i synnerhet vad gäller Kill Bill-filmerna, genom att dela upp intrigen i episoder så att man var tvungen att mentalt ”börja om” vid varje nytt kapitel. I Django Unchained fortgår intrigen från början till slut och då blir det tydligare att Tarantino rör sig med lite klumpigare fötter genom den ruffiga spaghettiwestern han hyllar/återberättar; en film som till exempel Sergio Corbuccis Django (1966) hade en lika enkel intrig som Django Unchained har, men då låg det i den filmens natur att vara avklarad på 87 minuter. En film om att rappt dra skjutjärn och ha ihjäl folk lika rappt bör vara rappt avklarad, och lämna lite damm efter sig. Här försöker Tarantino, som vanligt, göra något eget och mer episkt av genren men Django Unchained blir aldrig riktigt för spaghettiwestern vad Inglourious Basterds till exempel var för andra världskriget-kitsch som 12 fördömda män.

Den här märkligt ängsliga veligheten är intakt genom hela filmen, och den märks av under ytan från början till slut, men det är förvisso bara den sista halvtimmen av filmen som är direkt problematisk. Ursprungligen skulle filmen sluta med en stor shootout-scen – men nu har Tarantino av någon anledning gjort om det till två. Filmen leder fram till en punkt då alla karaktärer är samlade; spänningen vrids upp och som åskådare är man beredd på en ordentlig final – och den tycks komma, i ett fenomenalt (om än, som filmens tendens överlag, lite standard-aktigt) blodbad. Sen följer en narrativ utflykt då filmen fortsätter, till synes helt i onödan, för att komma tillbaka till ännu en uppgörelse. Men vid det laget har vi sagt adjö till flera karaktärer och vi kan redan förstå hur det ska sluta. Det gör att man väntar ut filmen, under den sista kvarten eller så. Det har aldrig hänt förut i en Tarantino-film. Inte ens, I might add, i Death Proof, som i det avseendet trots allt var oförutsägbar.

Det här är inte direkt en recension av Django Unchained, märker jag nu, utan mer ett referat över mina invändningar. Jag tror jag inbjuder till diskussion, eller något sådant, eftersom alla som är intresserade ändå kommer att gå och se den här filmen – så det är rätt onödigt att försöka prata om rekommendationer. Den som är en okritisk beundrare av Tarantino kommer att tycka om den här filmen eftersom den helt enkelt är en Tarantino-film (jo, jag verkar jämföra Tarantino med Wes Anderson nu, men det får helt enkelt vara så). Den är bra av samma anledningar hans andra filmer varit bra: Tarantino vet hur man skapar spänning i dialoger där dödlig utgång ligger i luften, hur man klipper bilder med musik, hur brutalt våld kan bli något både avskräckande och kittlande, hur viktigt det är med bra skådespelare; han har koll på filmhistorien, blandar eklektiskt, han har en förmåga att blanda det mest ohyggliga och kännbara våldet med den mest absurda och vansinniga humorn, han går skamlöst emot samhällets tabun och tycks därmed hela tiden göra storbudget-kitsch utan att det känns helt ytligt, utan snarare känner man skuggan av något mer allvarligt och allmängiltigt… den här är bara inte lika bra.

Till viss del är det den höga standarden man (läs: jag) sätter på en regissör som Tarantino. Django Unchained är bra. Det trodde jag den skulle vara. Den har många minnesvärda scener och sekvenser. Jag tyckte om den, mer för delarna än för helheten, men jag tyckte om den. Jag lämnade däremot inte salongen med hakan i marken – och ibland är det ett rimligt argument för besvikelse.