Regi: Len Wiseman
”Total Recall” är ett passande namn på en så här pass generisk film. Hundra procent av den – det vill säga filmens totala enhet – består av konventioner, klyschor, dialoger och övriga inslag man känner igen från oändligt antal andra filmer. Det är lite grann som att drömma att man är med i en medioker science fiction-film och vakna utan att riktigt minnas några detaljer. Kanske var producenterna bakom den här filmen så pass vitsiga, med tanke på att filmen bland annat handlar om att glömma sina minnen. ”Tänk om vi skulle göra Total Recall – fast dålig! Du glömmer den så fort du sett klart den”.
Jag antar att om du är tolv år och står inför den här titeln och tycker den låter helt främmande, och du därmed inte sett Paul Verhoevens film från 1990 med Arnold Schwarzenegger, som detta är en oerhört mekanisk nyinspelning på, så kanske du tycker vissa inslag i filmen är lite coola. Men Verhoevens Total Recall är faktiskt inte så gammal som du tror – visst, du var inte född 1990 så det låter kanske som stenåldern, men trust me on this one – och dessutom är det en av 80- och 90-talets mest inkomstbringande filmer. Den är med andra ord populär, många gick och såg den; varför? Den är om inget annat väldigt underhållande, och den är det fortfarande. Kort sagt: Se originalet. Även du, kära hypotetiska tolvåring.
Har du sett originalet så har du naturligtvis inte för avsikt att se den här nyinspelningen, för du har redan sett marknadsföringen och blivit avskräckt. Du misstänker nog också att den inte är usel så mycket som den är medioker, och du har rätt. Nyinspelningen av Total Recall har så få överraskningar, och går igenom så mycket döda klyschor, betar av så mycket pinsamt dåligt skrivna dialoger och plågar så pass många bra skådespelare – allt genom ett sånt där trist, stålblått färgfilter – att den måste dundra på med sin musik och smälla saker i luften då och då för att åskådaren inte ska somna.
Precis som i den riktiga filmen från 1990 möter vi i början Douglas Quaid (Colin Farrell), som är en arbetare som bor med sin fru (Kate Beckinsale) i en sån där bokstavligt talat Philip K. Dick-inspirerad framtidsvärld (bokstavligt, ho-ho-ho). I 2012-versionen har man inte smusslat med att sno estetiken från Blade Runner – jag är övertygad om att gänget som gjort den här filmen gått till Ridley Scotts egna ritningar och gjort en kackigare studioset från hans inflytelserika klassiker från 1982. Scenografin är en patetisk ripoff, komplett med flygande stålzeppelinare som proklamerar reklambudskap, fast uppsminkad med iogönfallande CGI-tåg.
Som i den riktiga filmen får Quaid höra talas om ett omtvistat företag som heter Rekall, och som sysslar med att skapa minnen i människohjärnan. Han tar sig dit och blir satt i den högst ogästvänliga catscan-maskin som ska ta med honom på ett äventyr och sen är det oklart vad som händer. Saker blir dramatiska väldigt fort och Quaid är indragen i ett krig mellan rebeller och den enda kvarvarande stormakten i världen. I den riktiga filmen var det en revolution på Mars, men så festligt ska vi inte ha det här (kom ihåg, filmen har för avsikt att vara tråkig – jag kan åtminstone inte förstå det på något annat sätt). Men allt kan mycket väl bara vara en dröm också, eftersom sist allt var rosigt för Quaid var alldeles innan han klev in på Rekall. Denna poäng var rätt påtaglig i den riktiga filmen. Den här filmen slutar ungefär som man tror att den ska göra. Stön och stånk-varningen är hög.
Det lättaste att beskriva den här filmen är att jämföra den med originalet (ja jag kallar det den ”riktiga” filmen med flit). Den riktiga filmen hade en originell look, och en fantasifull scenografi. Den här är ful och tråkig. Den riktiga filmen hade fina karaktärer som var roliga att lyssna på och följa efter utan att för den sakens skull vara realistiska. Den här filmen har usla dialoger som skriver åskådaren på näsan. Den riktiga filmen var underhållande men också spännande och ohyggligt rolig. Den här filmen är tråkig och förutsägbar. Den riktiga filmen hade ett manus som var begåvat. I den här filmen kan man se, scen för scen, hur man tagit bort allt som gjort den riktiga filmen minnesvärd och ersatt det med något som inte är menat ska beröra någon på något särskilt sätt. Den riktiga filmen hade skådespelare som var avslappnade och som hade otroligt roligt med vad dom höll på med – titta bara på den här klassiska tramsscenen. Den här filmen har skådespelare som förgäves försöker göra något med sina roller; jag tror Colin Farrell här och var försökt improvisera fram logik i karaktären för ibland säger han saker som är alldeles för intelligenta för att ha skrivits i samma manus som i övrigt erbjuder noll. Den riktiga filmen var – liksom alla Verhoevens filmer – intelligent och satirisk, sardoniskt svartsynt och rejält sadistisk mot sina karaktärer, utan att för den sakens skull vara mindre festlig att titta på. Den här filmen apar efter alla trötta klyschor som någonsin gjorts och dess enda försök till ”finess” är flertalet patetiska flörtar till den riktiga filmen. Nej, tyvärr, en fotomodell med tre bröst har inget i den här filmen att göra. Den har inget i någon annan film än den riktiga filmen att göra.
Kate Beckinsale, en bra skådespelare med Hollywoods eventuellt sämsta omdöme, är gift med regissören till den här filmen – Len Wiseman som ligger bakom de jämförbart udermåliga Underworld-filmerna som hon är med i. Jag har alltid undrat vart publiken till dom anonyma, generiska, tramsnördigt urtråkiga filmerna kommer ifrån. Kanske samma människor gillar den här urholakde och helt kvalitetslösa filmen? Men jag vet inte, här kan man inte ens skylla på att Kate Beckinsale har läderoutfit. Vad som helst hade för den delen kunnat piffa upp Total Retrash, men nu står den som den är; Medioker, färglös, utan karaktär, deprimernade, förglömlig. Så om du finns där ute och läser det här, kära hypotetiska tolvåring, se inte den här filmen. Se den riktiga filmen. Om tio år kommer du tacka mig.
3 svar på ”Total Recall”