Regi: Simon West
Det är fortfarande inte bra. Det är den korta sammanfattningen. The Expendables 2 är, som titeln antyder, uppföljaren till The Expendables, filmen som sammanförde Sylvester Stallone med Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis… i en några minuter lång cameoscen. Resten av filmen var en grådaskig, märkligt livlös våldsgröt helt utan den festliga charm som de 80-talsfilmer den försökte frammana nostalgi till. Storyn gick ut på att Sly tillsammans med Jason Statham, Jet Li och Dolph Lundgren – och dom där två andra ingen vet vilka dom är – skulle ha ihjäl Eric Roberts, vilket dom också gjorde. Storyn i uppföljaren är lite mer exklusiv – dom ska ha ihjäl Jean-Claude Van Damme som spelar en skurk med namnet, håll i er nu, Vilain. Sacre-bleu vilken fantasi.
Men, okej, jag ska vara rättvis. Tvåan är bättre än ettan, jag ska ge den det. Den gör till och med vad den filmen borde ha gjort – och vad alla förväntade sig att den skulle göra – i det att den fyller så mycket av speltiden som möjligt med kända gubbnunor, internskämt och röj-röj. Den här filmen innehåller Chuck Norris entrandes till tonerna av Ennio Morricone, och den har en scen där Van Damme karatekickar in en kniv i en annan mans bröstkorg. I slutet är faktiskt alla dom där gubbarna med och pangar och Bruce och Arnold kör omkring i en skrattretande liten leksaksbil medan Bruce vrålar ”Just shoot something!” Allt i filmen bygger på att man har tillgång till sin inre nörd.
The Expendables 2 är inte mer komplicerad, på sätt och vis, än en gammal serietidning där Spindelmannen slåss tillsamans med Wolverine och, say, Hulken mot någon monsterskurk. Jag tänkte ett tag, medan jag såg den, att det var en alldeles godkänd film på det sättet. Men mot slutet kände jag att filmen inte kunde lura mig. Jag hade suttit och tittat på ingenting i 90 minuter. Filmen innehåller mer äkta död än dödande i sig. Vid en av de sista scenerna tittar Bruce Willis, Sly och Arnie på ett gammalt krigsplan. Sly säger ”That thing belongs in a museum”. Bruce säger ”We all do”.
Det är en lite kul replik, men det avslöjar också vad som liksom är problemet med hela filmen. The Expendables 2 är egentligen inte en riktig film. Den består av 1. Kända actionprofiler vars uppgift det är att dyka upp framför kameran. 2. Skämt om dessa actionprofiler efter att de dykt upp framför kameran. 3. Diverse actionscener av varierande kvalité. 4. En story så tunn att den inte existerar. Kalla det en riktig film om ni vill, men jag håller inte med. Det är en show, inte en film.
Man kan minst sagt kalla filmen syntetisk. Den är faktiskt så syntetisk att handlingen, den som finns, kommer i vägen och stör eftersom den så uppenbart inte går att applicera i själva showen. Legoknektsgänget från ettan har i början av den här filmen en ny medlem, en ung rookie (Liam Hemsworth) som varit i Afghanistan. I början av filmen hjälper han dom i ett uppdrag i något mellanösternland – jag kommer inte ihåg vilket – genom att ligga och ha ihjäl folk som krypskytt. Efter ett par rundor på den lokala baren efteråt ber han om att få ta ett snack med Sly och erkänner att han inte är helt säker på att det här är rätt väg för honom att gå i livet. ”This life ain’t for you?” frågar Sly. ”I thought it was, but… I’m not so sure anymore”. Gawd! Om inte det är ett LOL-moment så vet jag inte vad som är det. Jag som trodde att alla unga män idag vill bli betalda kommando-krypskyttar.
Ett annat problem Sly har i filmen är att hans arbetsgivare, den ständigt lika mystiske Church (Willis) nu iför nästa uppdrag tvingar honom att arbeta tillsammans med – dum dum duuum – en kvinna! Oh no! (Det är, för den som missat, oerhört viktigt att det här gänget är määännn).
Hon heter Maggie och spelas av Nan Yu, men det spelar inte så stor roll. Precis som i den förra filmen har dessa karaktärer ingen karaktär, och det spelar ingen roll vad dom säger eller gör. Vissa försiktiga skämt dras om att hon ju faktiskt tillhör det fruktade andra könet, men någonstans halvvägs överges dessa små skämt till förmån för viktigare saker: Det finns ju folk att ha ihjäl och byggnader att bomba!
Van Damme är rätt lysande placerad som skurk i den här filmen, men han är tyvärr svårt underanvänd (återigen, karaktärerna är ovidkommande) och skulle behövt fler scener. Storyn går ut på att han ska utvinna plutonium ur nån gruva men vem bryr sig – se senaste parentesen – och dessutom börjar filmen med att han har ihjäl rookien Hemsworth, så det hela har mest att göra med hämnd. ”We’ll find him, and kill him” och allt det där.
Resten av filmen är alltså mer eller mindre en parad av interna vitsar och en del actionscener som håller relativt hög klass. Säger relativt, eftersom ettan hade tämligen usla actionscener hysteriskt och migränframkallande ihopklippta enligt den Bourne-inspirerade trend jag hoppas vi sett slutet på idag (den saboterade även den undermåliga Bondfilmen Quantum of Solace). I den här filmen ser vi åtminstone vem som skjuter på vad. Det är, vill jag mena, ett plus.
Men det är vitsarna och självmedvetenheten som gör filmen helt omöjlig. Det är roande för stunden, måhända, att höra repikväxlingar som dessa, mellan Bruce och Arnold:
Arnold: ”I’ll be back”
Bruce: ”You’ve been back too many times! I’ll be back!”
Arnold: ”Yippie-ka-yay…”
Varpå Chuck Norris drar fram ett maskingevär och pepprar ner en massa folk, och Arnold säger ”Who’s next, Rambo?”
Vi kan kalla det en cinematisk variant av en mycket stinkande korvfest, och det finns förstås en charm i det där, men det räcker inte speciellt långt på det stora hela.
Kort sagt: Det som störde mig med ettan stör jag mig på i tvåan också. Dels finns ingen historia här att ta till vara på, inga karaktärer att bry sig om, och medan den första (och, antar jag, även andra) filmens försvarare menar på att det inte fanns det i Arnolds och Slys 80-talsfilmer heller så vill jag mena att det faktiskt inte stämmer. Det fanns en, slags, konsistens i filmer som Commando (1985) och Rambo: First Blood part II (1984). Det var inte filmer med storartade berättelser, men dom hade åtminstone en story och storyn utgjorde framför allt en grund som gjorde att allt våld kunde fungera på ett roligt sätt. Dom hade kidnappat Arnolds dotter – Big Mistake! Dom hade dumpat Rambo i Kambodja – Big Mistake! De två Expendables-filmerna, i synnerhet tvåan, är bara Big Mistake – The Movie, och jag tycker det helt enkelt är för billigt.
Dessutom har dessa våldsikoners kvalitéer inte tagits tillvara på heller. Sylvester Stallone var aldrig bra när han var macho och seriös – som i långtråkiga filmer som Specialisten eller Dödligt möte; han var bra när han var lite dum, sårbar och gjordes till åtlöje. Dolph Lundgren var alltid en rolig skådespelare, inte någon slags vandrande zombie som i dessa filmer. Bruce Willis har visserligen en del av sin trademark-humor i den här filmen, men han får inte chansen (alls) att göra något med den och Arnold… well, han är nog inte ens en riktig människa vid det här laget. Detsamma gäller för Chuck Norris – vars karaktär i den här filmen enbart är en spinoff på den Internet-kult som byggts upp av honom – och Jet Li som bara är med i början av filmen och som jag tror inte ens har en enda replik.
Istället för att ta tillvara på vad som är så tilltalande med dom här gubbarna så ignoreras allt till förmån för en neurotisk, fjantig lögn om machismo-ideal som aldrig var så groteska på 80-talet. Folk slaktas här till höger och vänster ungefär i samma takt som pålagda skratt i sitcom-serier. Det finns helt klart något perverst rituellt med våldet i The Expendables 2 som på 80-talet bara skymtes här och var (mest i Stallones Cobra) och som här tagit över allt. Det är som en slags freudiansk orgie i våld för att desperat förneka att även gamla hundar måste gå och lägga sig någon gång. Filmen har oändligt antal ”viagra-ögonblick”. Redan i början av filmen styr Sly sitt kära gamla plan längs vattnet rakt mot en damm i hopp om att få planet att lyfta över den. Det lyckas han förstås med. Men idag, år 2012, måste Jason Statham sitta intill Sly och vråla ”Get it up! Get it up! Come on then! Get it up!” Det är väldigt tragikomiskt att gänget som gjort den här filmen inte alls ser humorn i det.
PS. En annan sak. Varför är Jason Statham och Sylvester Stallone utklädda till farmare från Skottland i dom här filmerna? Vissa stunder tror man att dom ska vara förföljda av en skock får, och allt dom saknar är varsin sån där hög käpp.
7 svar på ”The Expendables 2”