Regi: Kat Coiro
Det här är en film som vi väl kan säga försöker lite för mycket. Den officiella titeln på de här filmen är L!fe Happens – alltså, ja, med ett utropstecken istället för den alltför tråkiga bokstaven i. Det säger ungefär allt. Det är inget direkt fel på den, men det är omöjligt att inte se den som en lightvariant av filmer som Bridesmaids, Juno och På smällen. De filmerna var ganska avslappnade, eftersom de var gjorda av människor som var säkra på vad de höll på med, medan den här rusarframganskafortoch är full av karaktärer SOM PRATAR SÅ HÄR LIKSOM GUUU VAD COOL DEN HÄR FILMEN ÄR WÄÄÄ… Lite grann, faktiskt, som en slags uppföljare till Clueless, fastän, ja, den filmen var också bättre än den här.
Life Happens har inte så mycket intrig som den har en idé: Kim (Krysten Ritter), Deena (Kate Bosworth) och Laura (Rachel Bilson) är såna där görlfriends som bor i Los Angeles och är sådär quirky och småhispiga och spenderar sitt liv med att parta och försöka hitta män. Filmen är en skildring av vad som händer när Kim efter ett one-night-stand blir gravid och föder barn. Filmen går igenom de sociologiska problem man kan förvänta sig: Det är svårt att vara ung och singel och få ihop det med en lämplig hunk när man lider av ”handikappet” mödraskap. Ännu knepigare är det att få ett jobb från sådana kräsna och burleska tanter som Kristen Johnston (från Tredje klotet från solen… ja, jag har heller ingen aning om var hon varit dom senaste femton åren). Tokigt värre kan det också emellanåt bli när dom tre görlsen ska turas om att stanna hemma med bebben – medan två får sticka ut och roa sig får en av tjejerna dra den korta stickan och stanna hemma med den där ungen. Flertalet skämt innefattandes bebiskräks utlovas, och i takt med att filmen fortsätter… händer små saker, förhållanden skapas och tar slut, livsvisdomar kommer och går, ibland är det tårar och ibland är det skratt, en och annan allvarlig scen byts av med en och annan fånig. Life Happens är en väldigt generell film som inte direkt utmärker sig på något sätt. Det är som att den försöker vara just en sådan film som är varken särskilt bra eller särskilt dålig. Soundtracket – som består av dance-pop, Timbaland-hip hop eller fluffig radio-indieballad-á-la-Coldplay – är det enda riktigt usla med den.
Det här är också en ganska typisk direkt på video-film. Jag antar att den turnerat runt på lite filmfestivaler, och eventuellt haft en kortare visningsperiod i amerikanska storstäder, men många har inte sett den, många kommer aldrig se den, och få som gör det kommer minnas den efteråt. Den kommer ganska tydligt insvepandes på den raunchy buddy-komedigenren skapad av Judd Apatow – i synnerhet Bridesmaids antar jag, även om jag aldrig riktigt tyckte att den omhuldade könsuppdelningen av genren var någon större ”grej”. Snarare har det i längden kommit att visa prov på Baksmällan-subgenrens enformighet och hur svårt det är att utveckla komedier som praktiskt taget bara handlar om sex (även om Apatows bästa produktioner, som The Five-Year Engagement nu senast, håller hög klass). Karaktärerna i dessa filmer är i allmänhet så godtyckliga – allt de gör är att bröla – att könen är helt sekundera. Med ett par små förändringar i detaljerna skulle till exempel Life Happens utan problem kunna vara en film om tre män och en baby… vänta, right, den filmen finns redan. Never mind.
Mycket i den här filmen fungerar på grund av skådespelarna, som så ofta är fallet när större delen av filmen bygger på tombränsle. När dialogerna är ”That cute guy’s coming your way” och ”He was really hot, like a Greek statue” – ”Don’t say that. Those guys suffer from small cocks” gäller det att personerna som säger dom är roliga att umgås med. Ända sedan 00-talet har det varit känt att en sån här film står och faller på karaktärer och skådespelare: Är dom bra och älskvärda (som i American Pie) förlåter man mycket. Är dom ruttna och odrägliga (som i… ugg, flertalet filmer som kom under det tidiga 00-talet vars titlar jag inte vill nämna) blir filmerna odrägliga. Life Happens är rätt hit and miss. Krysten Ritter är en sympatisk och Kate Bosworth är också helt okej. I filmens bästa stunder lyckas dom skapa lite dialogdriven humor som faktiskt är charmig. I filmens sämsta stunder är den lite pinsamt forcerad. Det är synd att Varje Replik är Lite För genomtänkt, typ med En Extra Mening För Mycket så att det blir Lite Roligt men samtidigt Lite Drygt och Lagom Catchy (som Clueless fast med vuxna, utan den självmedvetna ironin utan liskom ”på riktigt”, nästan, typ… funkar inte riktigt). Aldrig någonsin säger någon karaktär något som inte känns forcerat och liksom… fejkat. Det är en film befolkad av karaktärer som är mycket medvetna om att de är iakttagna av en kamera.
Ett annat grundläggande problem med en sån här film är förstås att den egentligen inte har någonting att göra med vad den handlar om. Insikten karaktärerna genom filmen lär sig – att man själv måste växa upp och ta ansvar om man ska uppfostra ett barn – känns som något verkliga människor inser innan, eller åtminstone under, en nio månader lång graviditetsperiod. Här används det bara som ett lyckokaksbudskap – liksom i de flesta extra lättviktiga feel-good-filmer spelar det ingen roll vad filmen handlar om så länge den roar för stunden. Life Happens är väl, då, en ”nice enough movie”, som man säger, och den har hjärtat på rätta stället. Alla kan se den, men ingen behöver.
Ett svar på ”Life Happens”