Regi: Nicholas Stoller
Den romantiska komedin är verkligen en anfrätt och söndermöglad genre. Det har gått så långt idag att både kritiker och publik kan utgå ifrån att om filmen är en romantisk komedi kommer den vara strikt formalia, totalt förutsägbar och mer eller mindre dålig. Detta har blivit en sådan tradition att när en romantisk komedi faktiskt är ambitiös och någorlunda originell – som The Five-Year Engagement – så kommer folk bli stötta, kalla den konstig och ojämn; vad är nu det här? En romantisk komedi om hur jobbigt det kan vara att ha ett förhållande? En romantisk komedi om hur relativ kärlek är? Finns det inte ens en enda liten rolig homosexuell man där någonstans, som drar roliga skämt? Ingen lätt alkoholiserad, ”raunchy” väninna? Inget obligatoriskt tal i slutet? Måste man faktiskt se den här filmen från början till slut med båda ögonen öppna, utifall att man faktiskt skulle missa något?
Ja! The Five-Year Engagement är inget mästerverk, men det är den förmodligen mest inspirerade – och inspirerande – romantiska komedin jag sett sedan Love Actually (eller Forgetting Sarah Marshall rättare sagt, men mer om det strax). Det är en film med så pass många verkliga kvalitéer att den fick mig att inse att romantiska komedier faktiskt får vara lite allvarliga, dom behöver inte vara extremt sentimentala, det är okej att karaktärer är mänskliga och inte bara Julia Roberts-ifierade, Richard Gere-mannikerade, Meg Ryan-hispiga eller Hugh Grant-hyggliga. En romantisk komedi behöver inte vara formalistiskt skräp, kort sagt. En romantisk komedi är per definition en komedi – alltså bör den ha ett lyckligt slut, vilket trots allt är det enda kriteriet för en komedi, om man ska vara riktigt old school – och epitetet ”romantisk” föreslår en film om kärlek. Därefter borde fältet vara öppet att göra vilken typ av film som helst. Men begreppet ”romkom” har sedan länge gjort genren synonym med kreativ död och garanterat löpbandsmässig åskådarmaterialism: Film efter film efter film efter film – exakt samma film, i ny förpackning – fredag efter fredag efter fredag. Den som är van vid en sådan rytm kommer känna att något är skevt med The Five-Year Engagement. Det är något med den som inte stämmer. Den är alldeles för bra. Den utmanar åskådaren till att använda hjärnan, om så bara lite grann, vilket för vissa blir en provokation när det rör sig om en sån här film.
Filmen är producerad av Judd Apatow, regisserad av Nicholas Stoller med manus av Stoller och Jason Segel; Segel har också den manliga huvudrollen. Samma gäng låg bakom Forgetting Sarah Marshall från 2008, en annan film jag föll otroligt hårt för, och den här filmen bekräftar känslan jag fick av den förra; det var en lättsam romantisk komedi, visst, men den hade också ett väldigt ärligt och uppriktigt tonfall och Segel/Stoller lyckades faktiskt frammana någon slags verklig känsla för fenomenet att bli dumpad, komma över nederlaget och hitta en ny kärlek. Med The Five-Year Engagement går dom ett steg längre och gör en film som handlar om hur emotionellt krångliga förhållanden i verkligheten kan vara. Balansgången här är svår, men lyckad. Det är en film som är seriös utan att vara deprimerande, och rolig utan att vara jättefånig. Den är inte extremt realistisk, men tillräckligt trovärdig för att vara medryckande.
Segel spelar Tom, en begåvad kock i San Fransisco. Emily Blunt spelar Violet, en begåvad doktorand i sociologi. Dom har bara varit ihop i ett års tid men eftersom dom är så säkra på att dom är menade för varandra så bestämmer dom sig för att förlova sig. Som titeln antyder kommer dom förbli det länge; åtminstone fem år, om det nu ens blir något bröllop efter så lång tid.
Det första problemet paret stöter på är att Violet kommer in på en post-doc-utbildning i Michigan, vilket gör att dom flyttar dit; eftersom Tom är så bergsäker på att han vill offra allt för sin kärlek så har han till en början inget problem med det. Inte ens när de väl kommer upp till den småsunkiga, mindre exotiska staten där det alltid ser ut att vara vinter (tänk Fargo), och inte ens när alla som bor där verkar vara antingen pretentiösa akademiker eller flummiga män i Elmer Fudd-mössa, inte ens när Tom inser att det inte finns någon chans för honom att vara kock i Michigan utan måste börja jobba på en snabbmatsrestaurang och inte ens när Violet blir väldigt nära vän med sin ack så charmige, något sliskige, professor Winton (Rhys Ifans)… jo, där någonstans lackar han faktiskt ur och erkänner motvilligt att ”I fucking hate this place, all right!”
Därefter är det uppförsbacke för Tom och Violet; hennes utbildning förlängs, åren går, släktingar dör, och deras tilltänkta bröllop skjuts allt längre och längre fram i tiden. Och ju längre tid som går, desto troligare känns det att Tom och Violet inte är gjorda för varandra, inte kan leva tillsammans i resten av sina dar, kanske dom inte ens gillar varandra.
Det fina med filmen är hur mycket förtroende Stoller och Segel ger till åskådaren – i synnerhet Segel, som jag tror som manusförfattare är den stora hjärnan, och hjärtat, bakom såväl den här filmen som Sara Marshall. Allt han kräver av åskådaren är lite personlig livserfarenhet, vilket jag också tror är anledningen till att filmen i USA är barnförbjuden (Rated R); bortsett från Apatow-produktionerans traditionellt ”raunchy” humor är det en film med en vuxen sensibilitet, gjord för någorlunda mogna människor. På något märkligt sätt förstår vi vad som händer med Tom och Violet utan att vi riktigt kan förklara det: Det är inte så att dom ”glider isär”, det är bara det att dom vill olika saker med sina liv, och frågan är om saker som äkta självförverkligande och en hårt satsad karriär verkligen kan gå hand i hand med det där ”förtroendet” man ska svära till varandra. Den där öppenheten. Den där kamratskapen. Någonstans på vägen märker vi hur Tom och Violet börjar undanhålla obehagliga sanningar för varandra. Snart smusslar de för varann – inte för att de gjort något fel, utan för att de har tankar de inte vill att den andra ska få veta, tankar de själva inte blir glada av att dom har. Skam kommer in i bilden. Förvirring. De hamnar snart i en situation där misstag lätt kan ske, och där de själva kan göra varandra illa.
Nu låter det som att jag beskriver intrigen till ett djupsinnigt och deprimerande relationsdrama av Ingmar Bergman-kaliber, men det fina med The Five-Year Engagement är att den tar upp dessa saker jag nämnt utan att förlora humorn. Segels främsta ess är hans pricksäkra känsla för självironi och hans insikter om hur absurda och patetiska vi kan vara mot varandra, såväl i parrelationer som i släkt- och vänskapsrelationer; filmen kryllar av minnesvärda birollsfigurer; har Tom och Violet arbetskollegor, systrar, bröder, föräldrar och gammelföräldrar – vilket de har – så ser Segel till att göra allihop minnesvärda och (ännu mer häpnadsväckande) trovärdiga. Violets mamma är till exempel en rigid och bitter tant som fäller drypande kommentarer till höger och vänster – men hon säger även sanningar, när hon ser saker för vad dom är. Toms bästa kompis Alex (Chris Pratt) är en ”fucking moron” som tycker det är hysteriskt kul att svänga med höfterna med en morot dränkt i grädde mellan benen, men när han och Violets syster Suzie (Alison Brie) råkar bli gravida efter ett one-night-stand säger han ”What the hell” och blir en helt okej pappa. Det finns även en butchig kökschef (Lauren Weedman) som är av det skrot och korn att hon råkar skära av sig sitt ena finger och rycker på axlarna (”Take my shift, I need to get to a hospital”) men jag ska hejda mig.
Med sitt täta galleri av cooky karaktärer, och sin osvikliga känsla för barnsliga dialoger levererade av vuxna människor, lyckas Segel skickligt berätta om verkliga mänskliga problem utan att göra filmen dyster eller svår att orka med. Filmen är tvärtom oerhört rolig – åtminstone tyckte jag det – och innehåller flera scener med genuint oväntade inslag som jag inte kommer glömma i första taget. Skämten varierar från det fjantiga till det intelligenta, till quirky randomness och strikt galghumor.
Så, okej, jag gillade filmen, uppenbarligen mer än många andra har gjort. Har den några brister? Ja, den är (som alla filmer) inte perfekt. Framförallt gynnas den inte av att vara två timmar lång, i synnerhet inte eftersom sista halvtimmen är filmens knepigaste; här måste intrigen lyckas komma fram till något som är upplyftande men också vettigt, eftersom den spelat så länge på sensibilitet. Hur får man en film om komplicerad kärlek att sluta på ett glatt sätt? Det leder till en final som känns lite forcerad, samtidigt som jag inte ska ljuga: Jag var glad i slutet, och jag var i synnerhet glad över att jag inte sett en orealistisk ”moll-period”, inte sett ett obligatoriskt tal av huvudpersonen, inte sett en idiotisk vi-blir-ihop-igen-på-tal-om-ingenting-vändning; jag var glad att jag faktiskt gick med på hur filmen slutade, fastän jag kunde se igenom den och notera det narrativa maskineriet där bakom.
Kritiker har varit snåla mot den här filmen – det är en vanligt förekommande ängslan som uppstår hos den etablerade kritikerkåren när en film inte kan placeras ordentligt (Melissa Anderson på Village Voice går så långt som att slentrianmässigt kalla den ”totalt förutsägbar” vilket är en direkt lögn). The Five Year Engagement är marknadsförd mer eller mindre som en romantisk relationskomedi för de som gillade Bridesmaids. Men den är i verkligheten mycket mer seriös. Samtidigt är den inte ett direkt drama, och den blir aldrig alltför allvarlig eller deprimerande. Den siktar någonstans mitt emellan, men eftersom den är välgjord och välspelad fungerar den för vad den är: En seriös relationskomedi – jag säger seriös, och menar varken mer eller mindre. Jag tyckte mycket om den för detta. Tom och Violet är ett par med riktiga problem och fastän filmen slutar lyckligt så sviker den inte deras sensibilitet. Vi känner dom nu, och vi vet att dom är intelligenta. Filmen skulle kunna lika gärna få en uppföljare med titeln The Five-Year Divorce.
5 svar på ”The Five-Year Engagement”