Regi: William Friedkin
Well, som man säger i Texas, hot damn! Killer Joe är en film som utan vidare förvarning tar och pungsparkar sin åskådare – och har du ingen pung, så bryr sig den inte utan sparkar på samma ställe ändå. Efter att den därefter fått dig nere på knä släpar den dig någon kilometer i ett rep bunden till en pick-up-truck för att slänga ner dig i en grop, tömma en flaska bourbon över dig och tända på.
Denna metafor kanske låter fånig och vulgär, men det är en film som vänder sig till en viss publik och är man utanför den publiken lär man nog inte uppskatta den. Förstår man dock essensen i detta första stycke så vet man ungefär vad för typ av film Killer Joe är. Den har rötterna i film-noir och kioskdeckartraditionen, men den är utförd som en billig explotationfilm – dock av en förstklassig filmskapare, med en uppsättning oklanderliga skådespelare. Den är driven av adrenalin, laddad av förvriden humor, insprängd med perverst våld och den är därmed tämligen underhållande för den som är med på noterna.
Filmen utspelar sig i nämnda redneck-stat och presenterar en mindre begåvad familj bestående av Chris (Emile Hirsch), som har kommit på att man kan sälja knark för att få pengar, hans pappa Ansel (Thomas Haden Church) som nästan kommit på att två och två kanske ändå blir… fem eller något sånt, Ansels fru Sharla (Gina Gershon) som har kommit på att hennes tillvaro är berättigad åtminstone en ”hemlig” älskare; sist men inte minst finns tolvåriga Dottie (Juno Temple). Hon har inte kommit på någonting, utan svävar för det mesta i det blå. När hon väl kommer på något så accepterar hon det dock glatt, för att i nästa stund glömma bort det.
Chris och Ansel kommer på vad många filmkaraktärer i Texas alltför ofta kommit på: Genom mord kan man få pengar. Chris behöver i synnerhet sex tusen dollar, eftersom han står i skuld till en charmant indrivare som räknar ränta i brutna ben. De kommer på att Ansels första fru – som vi aldrig får träffa – sitter på hundra tusen dollar som kommer gå till Dottie om hon dör. Chris och Ansel överväger – i en kvart eller så – om dom verkligen vill döda henne, sen vänder dom sig till en elegant herre vid namn Killer Joe (Matthew McConaughey), en polis som frilansar som lönnmördare. Om en figur som folk kallar för Killer Joe går att lita på tycks de inte fundera över.
So it goes. I sann Texas-tradition sätts planen i verket och den som sett en enda film om ett planerat mord i sydstaterna vet därmed att detta inte kommer att gå som det är tänkt. Med tanke på att vi har att göra med ett par individer som inte vet skillnaden mellan dag och natt vet vi att det dessutom kommer gå ännu sämre än vi kunnat föreställa oss på förhand.
Och, indeed, innan Killer Joe är över så har såväl spänning som obehag som det där absurda skrattet i halsgropen kommit och gått i pulserande intervaller. Redan när vi för första gången blir introducerade för Killer Joe är han så pass patologiskt lugn och sammanhållen att vi vet att det kommer bli förödande för alla om/när han exploderar. Men vi hinner inte fundera på hur detta ska ske, för han har snart fått ögonen på Dottie och han tar inte blicken ifrån henne. Hon är visserligen tolv, men säg det till Nabokov.
Filmen är från början till slut lika krypande som spännande. William Friedkin är inte en regissör som någonsin varit intresserad av att vara rumsren, och han har alltid gillat det perversa; hans oundvikligen mest berömda filmer är Exoricsten och French Connection på 70-talet, men med i ljuset av hans senare produktion (filmer som Rampage,The Guardian, Jade, och Bug… de som sett dom har sett dom) har till och med dom två klassikerna blivit mer subversiva än de redan från början kändes.
Sant är i vilket fall som helst att Friedkin är en fenomenal filmberättare; han har verklig makt över sin publik och vet exakt hur, och i vilken takt, han ska utsätta den för deras egna förhågor. Han går bra ihop med manusförfattaren Tracy Letts – vars pjäs Killer Joe är byggd på, och detsamma gällde för Bug (2006) – och även Caleb Deschanel, den begåvade fotografen som förhöjt filmer så skilda som National Treasure med Nicolas Cage och Mel Gibsons ökända The Passion of The Christ.
Men det är möjligen skådespelarna som gör att Killer Joe hamras hem så effektivt. Matthew McConaughey är briljant vald i rollen som sociopatisk, sexuellt pervers mördare; ingen annan amerikansk skådespelare har någonsin fått gestalta svärmorsdrömmar från södern så många gånger – och för det mesta är de även moraliskt rättrådiga advokater – men den här antitesen är en av hans bästa roller. Utan att någonsin tappa masken, och med total kontroll över den bisarra karaktären, känns det som att han gör en indirekt audition för Tarantino, i vars filmer karaktären skulle fungera utan att man skulle ifrågasätta det.
Även Gina Gershon – en veteran på att skildra ”damer” ifrån de sjaskigare samhällsskikten – gör sin roll med obestridlig timing; detsamma gäller Thomas Haden Church som jag längtat efter att se i en till sån här saktfärdig och puckad roll. Han är genuint komisk på samma sätt som han var i Sideways och han bevisar, som i det mästerverket av Alexander Payne, att han har en otrolig komisk potential.
Nykomlingen Juno Temple bär det tyngsta lasset i filmen, dels eftersom hennes roll är filmens mest psykologiskt komplicerade, men också för att karaktären är intrigens McGuffin. I slutändan mynnar intrigen ut i en bisarr, satirisk metafor över den manliga viljan att äga en kvinna – medan alla i publiken vet att Dottie behöver en vettig förmyndare illa kvickt (vart är Socialtjänsten när man behöver dom?) är männen i filmen bara intresserade av att ”ta” henne; utom Ansel, som konstaterar krasst konstaterar att ”I’m never aware of anyting”. Det är även Dottie som i slutändan ger alla karaktärer sina slutgiltiga domar. Den oskuldsfulla piedestalkvinnan förvandlas till den hämnande matriarken, som så ofta i amerikansk filmtematik.
Filmen är förstås inte perfekt. Eftersom den är byggd på en pjäs så har den struntat i vissa dramturgiska utfyllnader jag tycker den hade tjänat på att ha med – inte minst skulle filmen kunnat ha börja med att vi fick lära känna, eller åtminstone se, modern (och det tilltänkta mordoffret) samt hennes omtalade pokvän Rex som har ett finger med i spelet (honom får vi aldrig träffa heller). Man kan försvara det med att det ger filmen en slags subtilitet, men det tycker jag inte det gör; snarare känns karaktärernas frånvaro som något som fungerar på scen, men bara förvirrar på film (det är, till exempel, lätt att först tro att det är Gershons karaktär som ska tas av taga).
Så gillade jag inte slutet, men det kanske bara är jag. Jag har aldrig tyckt om såna där patetiska, pajiga slut där allt liksom bara ska balla ur (Scarface? Nej tack). Även i Killer Joe får man i slutet känslan av att Friedkin är mer intresserad av att chocka sin åskådare för sakens skull, än att berätta en historia – inte minst eftersom han lämnar alla sina karaktärer svårt i sticket, och vissa försvinner redan halvvägs utan att vi får veta vad som händer med dom.
Men slutet – som bland annat innefattar oralsex med kycklingklubba – har sin poäng också, om inte annat ger den en hårt pumpande, rytmisk avslutning som lämnar en precis på gränsen till katharsis men ändå inte. Kontentan av filmen är att den är störd och underhållande, och upplösningen gör inget för att förhindra den känslan.
Jag misstänker att vissa automatiskt kommer tolka filmen som sexistisk. Det är enligt vad jag kallar face value-argumentet och enligt det är även Alex i Clockwork Orange (1971) en hjälte man ska gilla, Jason i Fredagen den 13:e en superhjälte man ska heja på, Vietnam ett krig som försvaras i Deer Hunter (1975) och Travis Bickle en förebild att se upp till i Taxi Driver (1976).
Jag tror helt enkelt inte på sådana alltför hastiga tolkningar, utan känner för det mesta att begåvade filmskapare har idéer under ytan på det som sker. Killer Joe är, för mig uppenbarligen, en satir över de inskränkta, konservativa familjeideal som gror i södern tills de börjat mögla. Alla kön är socialt dikterade men ingen i filmen kan leva upp till dom, eftersom dom är för obegåvade och nerdummade (en oannonserad biroll i filmen låter Friedkin vara familjens TV). Till slut kan dom inte göra något annat än passivt försöka gå igenom maskinella familjeritualer. Killer Joe är en film där lillasyster glatt ber bordsbön runt middagsbordet, till synes omedveten om att mamma knäckt näsbenet, storebror brutit armen, pappa just spytt upp sin KFC och pojkvännen är en leende psykopat.
4 svar på ”Killer Joe”