Regi: Rob Reiner
Ofta när man pratar om ”skräpfilm” brukar man prata om lågbudgetfilmer med mycket sex och våld. Men The Magic of Belle Isle är en film som bevisar att skräp inte nödvändigtvis behöver innebära torftiga actionfilmer, billiga skräckfilmer med skabbiga porrinslag eller urusla uppföljare till storfilmer släppta direkt på DVD. Skräp kan även vara som den här filmen; alldeles harmlös, med trivsam pianomusik och feel-good-stämning rakt igenom. The Magic of Belle Isle har en intrig man vanligtvis brukar hitta i TV-filmer. Den består bara av klyschor. Klyschorna är filmens ”språk” – Det är en film för en Pavlovsk publik som hör en replik som ”There’s magic on the other side!” och registrerar det som ”mysigt” och ”gulligt” utan att fundera på om det faktiskt är det eller inte. Det finns inget engagemang i berättandet. Den här filmen har gjorts för att någon har velat göra en film. Man ska betala för att se den, och därmed ge pengar till alla inblandade. De är därmed de enda som kommer få något ut av den.
Den har Morgan Freeman och Virginia Madsen i huvudrollerna. Det är två formidabla skådespelare i två svårt nötta roller. Freeman spelar Surgubben som a) en gång i tiden skrev cowboyböcker b) har en död fru han grubblar på c) sitter i rullstol, d) kläcker sura vitsar om att han ska ta livet av sig och e) är sådär ”gubbe-i-film-alkoholiserad” (en ”drunkie”, som han säger). Det innebär att han kan dricka en flaska whisky om dagen i ett års tid, eller så, men han kan sluta med det närhelst manuset vill.
Vilket leder oss till Virginia Madsen som spelar 40-nåntingkvinnan med a) tre döttrar hon tar hand om själv b) en frånvarande ex-make som barnen frågar om c) pianotalanger från sitt tidigare (yngre) liv d) gillar att dricka vin och prata ute på verandan i sommarkvällar och e) har en sån där ”torr, jordnära” personlighet, inklusive lite självironisk humor á la Meg Ryan-på-lugnande.
Filmen utspelar sig i en liten stad där Freemans karaktär kommer för att hans brorson (spelad av Keenan ”Keenan & Kel” Thompson) anser att han behöver ”börja skriva” igen. Freeman morrar mest. Men, nämen, killen som bor i huset egentligen har lämnat kvar honom sin HUND. Ska vi månne få lite scener där den rullstolsbundne gubbstrutten pratar surt med hunden, för att han är så ensam? Jomenvisst. Ska Virginia Madsens allra mest lillgamla dotter – som har författardrömmar och påminner om en Wes Anderson-dropout – lära känna honom sådär barn-och-mentor-aktigt? Jomenvisst. Ska vi ha en scen med en arg snubbe utklädd till clown? Ska Freeman ha en dröm där han dansar med Madsens ensamma mamma? Ska allt bli så himla bra och ska solen skina innan eftertexterna…?
Ja. Svaret är ja. Det är en sån där film som alla redan sett förut. Likt en meny på en snabbmatskedja innehåller den exakt samma uppsättning av såsig sentimentalitet, tråkig humor, fåniga dialoger och dåligt formulerade klyschkaraktärer. Jag vet att det finns människor som uppskattar sånt. Människan är till naturen svag för att återvända till det hon är van med. Vi tycker om att inte bli överraskade. Men The Magic of Belle Isle är inte bara förutsägbar utan irriterande förutsägbar. Rob Reiner – som inte gjort en minnesvärd film sedan Skuggor ur det förflutna för sexton år sedan – har regisserat den utan minsta själ eller hjärta och det finns ingen puls, ingen rytm, ingen känsla i filmen. Även i klyschiga filmer behöver man något slags lager som gör att filmupplevelsen kan bli personlig. Jag, som skrivande människa, skulle till exempel kunna relatera till Freemans karaktär, på något sätt, i någon kontext, jag menar någonstans.
Men det går inte. Filmen är syntetisk och tom. Det är en film som bara kan tilltala de som har låg standard och inte reagerar när saker är så förutsägbara att det är löjligt. Dessa misstänker jag inte bryr sig om huruvida filmen är bra eller inte, så jag antar att denna recension inte är menad för dom.
3 svar på ”The Magic of Belle Isle”