Mörkt vatten

Regi: Rafael Edholm

Mörkt vatten är en sån där klassiskt svensk film. Notera: inte klassisk svensk film, som Det sjunde inseglet, utan klassiskt svensk film. Som Göta kanal 3. Eller Reine och Mimmi i fjällen. Eller någon annan film som Felix recenserar. Det enda som är minnesvärt med den är allt som är dåligt. Den saknar talang i alla hörn och kanter, är gjord helt utan begåvning, och är så amatörmässig att intrigen enbart är reducerad till semiotik.

Vad är då den intrigen? Jo, Helena af Sandeberg och Sverrir Gudnason spelar Marie och Daniel. De är två Filmkaraktärer som är otrogna med varandras respektiven. Daniel är mäklare och ska sälja ett fräscht hus vid en schysst strand. Till den mån han har någon personlighet är han en klockren douchebag. Marie är en sån där ”brud” som skrattar mycket, åt nästan vad som helst, och det enda vi lär oss om henne i övrigt är att hon gillar att ”powerwalka” i skogen. Att Daniel är en usel människa tycks inte bekomma henne, ty hon gillar ”smutsiga män”.

På tal om smutsiga män stiftar Marie och Daniel bekantskap med den polska arbetskraften George (Andrzej Chyra), en annan Filmkaraktär. George är dock Psykopaten – eftersom förtexterna klippts ihop med ett mord, och eftersom dessa tre är de enda karaktärerna i filmen, inser vi via enkel matematik att George mördat någon (och förmodligen gömt liket i huset någonstans). Oundvikligen innebär det att han förr eller senare kommer ge sig på Marie och Daniel också – filmen behöver bara gå igenom 40 minuter av oinspirerad dödtid först. Därutöver lyssnar han på klassisk musik i sina hörlurar, fastän han kommer från Polen. Uh-oh, någon slags obehagligt belevrad arbetarklass. Billig arbetskraft i all ära, men måste dom vara pretton också?

Så kanske Daniel tänker, han blir hursomhelst omedelbart aggressiv mot George. Oklart varför. George ska ”arbeta” på huset. Exakt vad han gör vet ingen. Exakt vem George är vet ingen heller. Vem är Daniel? Vem är Marie? Just ja, de är Filmkaraktärer. Deras uppgift, enligt manusförfattaren och regissören och producenten Rafael Edholm, är att gå omkring och ta upp plats med repliker som inte betyder någonting, händelseförlopp helt utan spänning och montage som bara är konstiga; vi får veta att Marie och Daniel gillar att sjunga Alice Coopers No More Mr. Nice Guy på karaoke, och att George vet hur man sätter upp tält i skogen. När Marie och Daniel hittar tältet blir dom skräckslagna. Vi, åskådarna, har inte fått se vart George sover innan så vi förstår inte vad problemet är. Seriöst! Vad ska vi reagera på här? Bra orienteringsförmåga? Schysst tältuppsättning? Han har gjort upp en eld och tillagat några kaniner liksom, jag är rätt impad.

Liksom fallet är med många klassiskt svenska filmer är det svårt att med ord förmedla känslan av komplett dödtid som formuleras i dessa 76 långa minuter. Filmen saknar helt puls. Meningslösa panoreringar existerar för att fylla ut speltiden. Manuset står och trampar med karaktärer som om personen som ligger bakom det inte vet eller bryr sig om vad filmen ska handla om, och då ser jag ändå att tre personer arbetat på det; var det verkligen så svårt?

Allra först fattar Rafael Edholm, hans fru Daga Edholm och Björn Olofsson (som var med och skrev manus till Edholms tidigare Babas bilar) precis vad Daniel och Marie ska göra: Ha en massa sex förstås! Det måste ha fallit sig naturligt. Åtminstone den första kvarten av filmen består av mjukporr, med repliker som ”Fan vad jag behövde det där!” och dramatiska scenarion där de låst in sig i bastun och inte kommer ut (”Jag fick panik!”… huga!)

Men efter att George kommer in i bilden har Daniel och Marie ingenting att göra i filmen. Inte heller George. Jag tror, eventuellt, att det ska finnas en slags klasstematik här; Daniel och Marie kanske ska vara osympatiska och själlöst socio-kapitalistiska robotmänniskor, och man kanske ska gilla George. Jag vet att jag höll på honom hela filmen igenom. Det visar sig att han har anledningar till att vara en galen mördare. Melodramatiska och förvirrade, förstås, men han vet åtminstone hur man använder hjärnan, till skillnad från Daniel och Marie som onekligen mest liknar kaniner. På alla sätt och vis.

Efter flertalet meninslösa, obegripliga, korkade, tröttsamma, långt över gränsen till skrattretande eller bara outhärdliga scener slutar filmen på en extremt ofrivilligt komisk cliffhanger. Den föreslår förresten också att det inte går att sympatisera med någon i filmen. Det är som att filmen säger: Lugn, vi vet att dom här karaktärerna inte förtjänar att leva i slutet. Lyckas vi låna lite mer pengar från våra polare på SF och Filmregion Stockholm så kanske vi får se en Mörkt vatten 2; att ingen ser, eller gillar, ettan har ju inte hindrat svensk filmproduktion förut.

Och, förresten, varför en så dum titel som Mörkt vatten? Filmen utspelar sig i ett hus! Den borde hetat Den svarta etagen eller Den fräschaste semesterlyan med den perfekta strandutsikten för fyra mille som Gud glömde.