2 dagar i New York

Regi: Julie Delpy

Jag tycker om Julie Delpy och jag tycker om filmerna Julie Delpy gör. Detta kan låta som en fuskig förutsättning när jag samma vecka anklagat Wes Anderson för att göra de filmer han gör. Men då Anderson redan är hyllad nog så det räcker, är Delpy tråkigt underskattad. Hennes filmer bemöts relativt blekt av kritiker, som inte vet hur de ska förhålla sig till filmer som inte bryr sig om att ha en intrig. Delpys filmer är roliga, men de är inte direkt komedier. De är ganska realistiska men de är inte draman. Folk pratar en massa i dom, och de pratar för pratandets skull. Människor pratar febrilt i hennes del av verkligheten. Hennes filmer handlar om människor. Vi pratar med varandra. Vi springer runt och försöker hitta någon slags mening i tillvaron, alltmedan våra liv är fullständigt oansenliga. Vi är ofta mer neurotiska än vi behöver vara.

Kritiker som utgår ifrån att filmer behöver ha en ordentlig narrativ struktur (början, mitt, slut) och tydliga karaktärer (antagonist-protagonist) och något slags tydligt förmedlat budskap (á la Aristoteles) får i allmänhet allergiska utslag av såna här filmer. Jag misstänker att det är något som är allmänt förekommande i fransk filmkultur – Små vita lögner, en underbar film, hade precis samma laid-back avsaknad av narrativ och behagade ”softa på” i två och en halv timme – men Delpys tidigare filmer har åtminstone varit av det här slaget.

2 Dagar i New York är Delpys egna uppföljare till hennes 2 dagar i Paris (2007). I den halvt självbiografiska filmen spelade hon Marion, som spenderade två dagar med sin pojkvän Jack (Adam Goldberg) i Paris där de hälsade på hennes föräldrar. Det var en intelligent film om förhållanden och självbedrägeri. Marion och Jack var ett par som trivdes med varandra så länge de föreställde sig att de visste vart de hade varandra. Men när Marion var med sina föräldrar kom en annan sida hos henne fram – en spattigare, mer vulgär och extremt lättretlig. Dessutom visade det sig efterhand att Marion hade vissa hemligheter som Jack bara gradvis fick reda på. Jag minns det som en intelligent film, för åskådaren är troligen inte snäll mot Jack i början av filmen (han är oavbrutet dryg och gnällig) men cuttar honom mer slack ju längre filmen pågår. Filmen blev, i vilket fall som helst, en slags light-version av ett kapitel ur Scener ur ett äktenskap, med lite franskt burlesk humor och Woody Allen-inspirerad dialog, och den befann sig i samma territorium som de fantastiska Bara en natt och Bara en dag, av Richard Linklater, där hon spelade mot Ethan Hawke.

I denna fristående uppföljare lever Marion tillsammans med radioprataren Mingus (Chris Rock) i New York. Båda har barn från tidigare relationer. Båda är sofistikerade och så opretentiösa de förmår att vara. Marions mamma har dött och filmens två dagar i New York syftar till hennes pappa Jeannot (Albert Delpy) och syster Rose (Alexia Landeau) som kommer på besök. Med sig har dom Manu (Alex Nahon), ett av Marions ”halvt schizofrena” ex som var med i den första filmen; även om man inte behöver se den för att förstå denna, så är hans medverkan filmens första internskämt för de som har det. Att han skohornat in sig på USA-resan är typiskt, eftersom han redan förra gången var ”den jobbiga killen” och han gör inget för att bli mer populär i sin omgivning den här gången. (Han blir stoppad i tullen på väg in i landet, bland annat eftersom han har en ost i sina kalsonger).

Storyns ark påminner om den i den förra filmen. Precis som i den så är anledningen till släktbesöket att Marion har en utställning (hon är konstnär) där hon, i ett ”konceptuellt statement”, ska sälja sin själ för tio tusen dollar (hon skyller dock på finanskrisen, i smyg). Precis som i den förra filmen går mycket av humorn inledningsvis ut på att Mingus (likt Jack förra gången) får mer än han önskar av Marions familj. Hennes pappa kan ingen engelska men babblar friskt på ändå; han är för det mesta salongsberusad, och luktar korv. Hennes syster är en svartsjuk och opportunistisk neurotiker – samt, förklaras det, före detta nymfoman – som tycker om att gå omkring naken och ha sex med elektriska tandborstar. Manu, sällskapets nämnda snyltgäst, är en tämligen obegåvad kille som taktlöst köper gräs inför barn och ständigt tror han är ”cool”, med läget under kontroll.  Runt middagsbordet pekar han på Mingus och hans syster och nickar med ett leende; ”You happy Obama’s president” frågar han, innan han vänder sig systern och säger ”You know, you look just like Beyonce… Only sexier…!”

Mycket av behållningen i filmen kommer från glädjen i att höra riktiga människor prata som människor pratar på riktigt. Julie Delpys riktiga far, Albert Delpy, spelar hennes pappa i filmen och det bidrar – inbillar jag mig – till att en mer autentisk stämning uppstår mellan scenerna. Det finns något verkligt avslappnat och familjärt i sättet dialogerna flyter fram; mycket känns improviserat och spontant. Även i manuset finns detaljrikedom som går ut på att fånga små saker som tillsammans ger en mer existensiell idé; varje gång ringklockan låter hoppar alla till eftersom den ger ifrån sig ett fruktansvärt oljud. Varje gång Marion och Mingus ska försöka få lite quality time tillsammans blir dom, av en eller annan orsak, avbrutna. Och, den här är kul, varje gång Mingus stänger dörren till sitt arbetsrum för att vara ifred så för han faktiskt låtsasdiskussioner med en Obama-pappdocka som står uppställd i hörnet.

Jag gillade den förra filmen mer. Den kommunicerade en sanning om relationer och hur svårt kommunikation kan vara mellan människor, och den gjorde det på sätt man inte riktigt kunde definiera. Det var en sån där subtil film, som förmedlade en helhet utan att den kändes som summan av sina delar. 2 dagar i New York är en lite mer konstruerad film, där intrigen följer en slags plockepinn-logik; vi får så mycket vi kan innan det inte fungerar längre. En kort sidointrig innefattandes en kåt kirurg (Dylan Baker, ständigt spelandes dessa otacksamma pervo-roller) sticker ut som lite orealistisk och ”inplacerad” och visar sig också senare ha en mer teknisk anledning till att vara med i filmen. Och i synnerhet under sista tredjedelen av filmen lullar den in i en pretentiös sväng – med en cameo av Vincent Gallo, aldrig ett bra tecken – där filmen på ett övertydligt sätt ska förklara att den vill handla om tro, hopp, kärlek och värdet med familjeband. Filmen slutar ännu lyckligare än den redan gör, om det låter vettigt.

Men på det stora hela är det fortfarande en charmig, upplyftande och tillfredsställande film. Idag känns det oerhört skönt att se filmer som handlar om riktiga människor med riktiga problem som gör riktiga saker i något som liknar verkligheten. Jag kommer aldrig trötta på att lyssna på fransmän prata i mun på varandra inklämda vid ett middagsbord. Om det så än rör sig om de tre minst uthärdliga landsmän Julie Delpy kan släpa hem. Eller om hon nu släpar sitt hem till där hon bor nu; filmen skildrar på sätt och vis den familjära gråzon som finns hos människor som bor i ett annat land än det de kommer ifrån. Jag brukar ofta nämna mitt generella hat mot uppföljare, men då pratar jag oftast om Transformers. Jag skulle inte säga nej till ytterligare två dagar i, say, Berlin eller Venedig. Inte för att de städerna är ”exotiska”, utan för att Julie Delpy gör bra filmer vart på kartan hon än befinner sig.
*

2 dagar i New York går på bio nu, men kan även beställas på import-DVD