Goon

 

Regi: Michael Dowse.

Antingen är Goon en väldigt, väldigt dålig film eller så är den bara väldigt, väldigt fånig. Den har en sån där Adam Sandler-liknande story som går ut på att en snäll idiot, spelad av Seann William Scott, blir anlitad av en hockeycoach för att han är bra på att slåss. Hans pappa spelas av Eugene Levy. Manuset innehåller flertalet sexuella referenser, och medvetet korkade repliker. Vid det här laget har du troligen redan bestämt dig om du vill se den här filmen eller inte.

För er som ändå tvekar – Liev Schreiber spelar en ökänd, extremt våldsam hockeyspelare som tycks aningslös om att han slår ihjäl folk så fort han går ut på planen. Kim Coates (den här killen) spelar coach som är exceptionellt bra på att vara skitförbannad och förolämpa folk. I förbifarten någonstans har vi också Alison Pill – från Scott Pilgrim vs The World – som nördigt kärleksobjekt som helt oförklarligt tänder på hockeykillar. Man kan även notera att farbrorn som kommenterar matcherna emellanåt, med sin karaktäristiska hockeykommentatorröst, häver ur sig konstigheter som ”Wow! What a show! I’m gonna go and crack some champagne  and make love to my old lady. It’ll be the first time, the best time, in a long time…!”

Jag tror att det är såna där saker som gjorde att jag ändå gillade den här filmen lite grann. Vad kan man säga? Det är en förutsägbar film, med en arketypisk sportfilmsintrig, och med humor som mest handlar om våld men den är totalt opretentiös, ner till sin minsta cell. Seann William Scott övertygar som snäll idiot. Alison Pills planterade kärleksobjekt framstår som en riktig människa och man har ansträngt sig för att hon ska vara småful, dricka kopiösa mängder öl och bete sig självständigt. Kim Coates är alltid oklanderlig med sitt kokain-svettiga stirrande och skrikande.

Nu upprepar jag mig, typ. Ska man säga något om intrigen i den här filmen? Sa jag inte redan att den handlar om en snäll dumskalle som blir hockeyspelare? That’s about it. Han heter Doug. Intrigen innefattar en turnering, förstås, så det finns ett mål för Doug och hans lag att arbeta mot, inklusive  en oundviklig final. Hans föräldrar tycker han borde göra något bättre med sitt liv. Under tiden träffar han en söt tjej som är lite knäpp. Manuset är inte direkt begåvat, men filmen är likt sin huvudperson, snäll och dum. Det är en klyscha att säga om komedier att de fungerar för att de har själ och hjärta men till den mån Goon fungerar så fungerar den precis därför. Det är lätt att hata en infantil och förutsägbar film som känns cynisk och kalkylerad, men det är svårt att vara arg på en infantil och förutsägbar film som är gjord med gott humör och uppriktig värme. Vid ett tillfälle får Doug en plastpåse i ansiktet. ”Garbage blows in my face sometimes” säger han glatt och sammanfattar min känsla av filmen.

Förra veckan recenserade jag Get the Gringo och nämnde att det är en sån där film som blir bättre ju mer öl man beväpnar sig med. Jag vill inte låta som en hockeykille, men jag tror nästan jag borde hitta på en till subkategori (ölfilmer) och skriva upp Goon där. Den är helt puckad. Get it? HÖHÖHÖ!

*

Goon släpps på DVD 3/10