Regi: Terence Davies
The Deep Blue Sea är en ganska långrandig film. Budskapet som förmedlas är enkelt nog att få plats i en lyckokaka: Kärlek är mer än passion, och passion kan leda till att ens liv spårar ut, typ. Men det är en film som krånglar till det för sig genom att förmedla detta med dåligt formulerade karaktärer i tillgjorda och konstigt regisserade sekvenser. Det är en film som hela tiden föreslår att den har en djupare nivå, att något viktigt och abstrakt under ytan förmedlas. Därutöver finns ett par spattigt placerade jätteövertydliga referenser till Blitzen som på något sätt föreslår, antar jag, att filmen också handlar om britternas kultur efter Andra världskriget. Det är bara det att inget av det här känns särskilt självklart eller angeläget. The Deep Blue Sea är snarare, med alla sina brittiska markörer, en film som nästan närmar sig Monty Python. Ibland känns det som att kamerans långsamma, meningslösa panorering över ett landskap ska leda fram till ett skrivbord där John Cleese sitter och presenterar something completely different.
Men, okej då. Filmen utspelar sig 1950 och har en förhållandevis enkel intrig som går ut på att Hester (Rachel Weisz) har ett förhållande med den gamla soldaten Freddie (Tom Hiddleston) fastän hon är gift med en adlig gubbe/advokat vid namn William (Simon Russel Beale). Vi får aldrig veta varför Hester har gift sig med William. Han är snäll men uppenbarligen urtråkig, typ jättegammal och hans mamma är ett surkart som inte gillar henne. Att Freddie är en het gamäng framgår inte heller tydligt, men dom är hursomhelst passionerat förälskade i varandra. Vi får inte veta mycket om dessa karaktärer, så vad de håller på med och varför blir aldrig angeläget. Vi får mest se typiska situationer; William frågar Hester varför hon inte stannar med honom, han kan ju ”ge” henne så mycket. Hon förklarar att hon helt ekelt är kär i Freddie. William förstår inte, lunkar moloket iväg. Freddie blir ofta full och odräglig. Hester är kär ändå. Han i henne också. På något sätt, jag vet inte hur eller varför, driver de varandra till vansinne för de är ju så himla passionerat förälskade i varandra, även om inget i filmen alltså föreslår att dom är det.
Det är en konstig film. Stelt och livlöst regisserad med ett manus som inte ger karaktärerna något slags tryck. Jag förstår tekniskt sett förhållandet mellan Hester och Freddie, och jag känner till sådana relationer ur verkligheten också. Men inget i filmen föreslår att Freddie och Hester ens tycker om varandra, och vad värre är; de är ganska osympatiska karaktärer. Hester – som i filmens första scen försöker ta livet av sig av ”sorg” – verkar inte vara förälskad utan snarare groteskt självcentrerad och beroende av andra att ge henne plats och mening. Freddie, i sin tur, är en tunt skissad karaktär vars enda egentliga drag är att han har kort stubin och ofta blir arg.
Den tekniska aspekten av filmen är vad som gör den någorlunda fin att titta på emellanåt. Återskapandet av 50-talets tid och rum är fint gjort med flera snygga detaljer; inte minst innehåller filmen telefoner som ringer på ett sätt som föreslår att någon återskapat dom med besatt nogrannhet. Det är också en arketypiskt brittisk film som gör en åskådare erfaren av brittisk film lite nostalgisk. För några veckor sedan gick jag till exempel igenom gamle mästaren David Leans filmer. Lean blev mest känd för stora epos som Lawrence of Arabia och Doktor Zjivago men under 40- och 50-talet gjorde han flertalet melodramatiska filmer, ofta kärlekshistorier, i Storbritannien som påminde en hel del om den här. Inte minst innehåller The Deep Blue Sea ett par ögonblick som är direkta hyllningar till Leans mästerverk Kort möte (1945) där Celia Johnson och Trevor Howard spelade främlingar ur medelklassen som blev förälskade på en tågstation och inledde ett hemligt förhållande. Inte minst känns Tom Hiddleston – med stomatol-leende, uppklädd i herrmode från 50-talet, och inramad av den engelska pubmiljön – som en lite kuslig kopia av Trevor Howard i Leans klassiker.
Och som ett svar till den traditionen av brittiska draman kan jag kanske förstå den här filmen lite bättre. Leans första filmer gjorde han tillsammans med pjäsförfattaren Neal Coward, och Terence Davis – som regisserat den här filmen – har skrivit manus byggt på en pjäs från 1952 av Terence Rattigan. Årtalet matchar Leans kärleksfilmer, som ofta slutade med att kvinnan återvände till sin man. Kanske föreslår Davis, via Rattigan, att verkligheten är mer komplicerad än så. Att kärlek inte är svaret på livets mening. Att filmen innehåller allusioner till kriget föreslår också att den har något med ett brittiskt kulturarv att göra. Eller något. Vem vet.
Det är inte en direkt dålig film, det är bara det att den inte är speciellt lyckad. Man får känslan av att den skyltar med bra skådespelare, en fin och sofistikerad yta och ett några takter för långsamt tempo för att dölja att kärnan är väldigt banal, och när man väl sett igenom chimären går det inte att koppla tillbaka till filmen. Det är en vanlig melodram som inte törs erkänna att den är en vanlig melodram, så den tar på sig tunga, nästan Ibsen-luktande kejsarkläder men det är inte till mycket nytta. Jag skulle ville gilla den, men jag vet inte för vad.
*
The Deep Blue Sea släpps på DVD 26/9
Ett svar på ”The Deep Blue Sea”