ATM

Regi: David Brooks

Jag hade inte tänkt recensera den här filmen, men eftersom jag recenserat Detachment denna vecka med argumentet att alla kan hålla med om att det är en bra film, så är det lite ironiskt att jag samma vecka himlade ögonen igenom ATM, en film som alla kan hålla med om är dålig. Det här får bli ett sånt där tillfälle då jag fattar mig kort.

ATM är en film som skulle kunna vara en av årets sämsta filmer om den inte var så uppenbart dålig. Tyvärr är den inte så pass dålig att den går att ”rekommendera”, även om den var vad jag trodde att den utskällda och utskrattade men i själva verket bara medelmåttiga Devil skulle vara. Den är helt klart så dålig att den är rolig, men den tar fortfarande 90 minuter av ens liv i anspråk. Jag förhåller mig strikt med mina domar och rekommendationer.

Filmen handlar om tre arbetskamrater i New York som lämnar kontorets nattliga julfest och av en händelse hamnar en bit utanför stan. De går in i en sån där kiosk där det finns två bankomater. Och där blir de kvar. De törs nämligen inte gå ut. Varför inte? Därför att en läskig snubbe med stor dunjacka tittar på dom! Oh no! För att det inte ska råda några missförstånd har han ihjäl en säkerhetsvakt.

Det hela utvecklar sig därefter till en blandning mellan Devil och Phone Booth. Dessa tre karaktärer, spelade av extremt amatörmässiga skådespelare, står av helt omöjlig anledning inne i en bankomatkiosk och det värdelösa manuset hittar ständigt på långsökta kringelikrokar för att klyschorna ska kunna ta plats istället för någon procents logik: De måste givetvis börja tjafsa sinsemellan, till exempel. Och luvjacksgubben måste hitta ett sätt att koppla bort strömmen så dom står där inne och huttrar. Efter ett tag plockar mördaren upp en solstol och sitter och betraktar sitt verk på avstånd.

Det hela är precis så löjligt som det låter. ATM är en usel film, men den är så patetisk att den onekligen har ett och annat skratt att bjuda på. Ta det omdömet för vad det är.