Revolt

Regi: Jens Lien

Efter att för första gången ha lyssnat på Never Mind The Bollocks, Sex Pistols första och enda LP, säger den till medelåldern gångna gamla hippien Magnus: ”Vad försöker han säga med det här?”

Han ställer frågan till sin tolvåriga son Nikolaj (Åsmund Høeg) som sitter mitt emot honom på bordet med en nitad läderjacka, grönt gojs i håret och en säkerhetsnål körd genom munnen. ”Att allt suger” svarar han.

En gång i tiden var det enklare. Fem månader tidigare, 1978, var Nikolaj ett fromt barn med Ted Gärdestad-frisyr som tystlåtet studerade sin omgivning. Barnet konstaterar: Mina föräldrar är hippies. Istället för att fira jul som vanligt folk firar dom ”bananjul” för att hedra människans närmsta släkting, apan. Julgranen är klädd i bananer. Hans mamma har gjort lammstek med friterade bananer. De närmsta släktingarna kedjeröker och förfasar sig över Nikolajs skolgång, som säkerligen försvarar kapitalismen. Hans två kusiner är två blonda tjejer som tittar på honom och dödsallvarligt morrar: ”Ner med patriarkatet!”

Vad lär sig Nikolaj av sin uppväxt? Att det är bra med uppror. Vad lär han sig om sin familj? Samma sak som alla barn lär sig om sin familj – att föräldrarna är töntiga och mossiga och att ett uppror mot dom måste ske.

Fem månader senare, på nationaldagen, kastar Nikolaj en glasflaska i huvudet på skolans rektor och blir jagad av vuxna människor redo att slå dom med Norge-flaggor. Det är en vanlig dag för Nikolaj, som vid det här laget spelar i ett band som heter Dirt och har en hel del erfarenhet av diverse pulverdroger.

Men att göra uppror mot sin hippiepappa Magnus, magnifikt spelad av Sven Nordin som gestaltade den oefterhärmlige Kjell Bjarne i Oscarsvinnaren Elling (2001), är inte det lättaste. Magnus har inga planer på att bestraffa sin son. Han tänker inte ens höja rösten. Han är arkitekt, och pysslar med sitt. När han för första gången ser Nikolaj i sin nya punkmundering, på väg ut på öppna gator, hajar han till och gapar förstummat i några sekunder. Sen stänger han munnen, återgår till sitt arbete, och säger att det är middag klockan fem.

En händelse i början av filmen, som jag inte ska avslöja, formar både Magnus och Nikolaj. Nikolaj är en passionerad yngling utan riktning eller mål – punken är den ultimata kulturen för honom att tillhöra, för den erbjuder oavbruten katharsis i form av ”anarki”; det vill säga att springa runt på stan och härja med det freudianska detet lössläppt, samtidigt som den inte kräver något ansvar, någon ideologi eller någon eftertanke. ”Allt suger väl inte alls” säger Magnus vid det där bordet jag nämnde tidigare. Men det är inte lönt att argumentera.

Revolt är en liten men effektiv uppväxtberättelse och 70- 80-talsskildring byggd på Nikolaj Frobenius självbiografiska, antar jag, bok Teori og praksis; Frobenius har också skrivit manuset. Det är en begåvat, lyhört manus som – till skillnad från de flesta svenska filmer – innehåller dialoger och karaktärer som liknar det vi ser i verkligheten. Man förstår Nikolaj som växt upp i en familj vars ideologier han inte kan förstå, eftersom han själv inte kommit fram till dom. Man förstår att han blir upprörd och vill revoltera. Överhuvudtaget tycker jag om den svenska titeln, Revolt, för den ställer saker på sin spets (originaltiteln, Sønner av Norge, har en mindre självklar, mer pretentiös, klang). Revolt är vad filmen handlar om. Men hur, och mot vad?

John Lydon, det vill säga Johnny Rotten himself, har varit med och producerat filmen och han är med i en liten scen i slutet där han förklarar att allt är exkrement. Crap. ”Freedom is crap, crap is freedom, once you understand that, anything is possible”. Det är det mest metafysiska punk-argument jag någonsin hört, men det ska väl komma från Johnny Rotten också, som vid ett Q&A på Toronto Film Festival ska ha sagt att han älskar filmen och att de som ser den och inte tycker om den är ”fucking cunts”. Han är å andra sidan filmens producent. Här har vi en man som alltid vetat precis hur man ska sälja anarki.

Jag fann mig själv vara marginellt mer intresserad av Magnus än av Nikolaj. Han är filmens mest intressanta karaktär. Det hade varit enkelt att göra honom till en naiv hippie som inte vågar ha mer strikt jävlaranamma i sin barnuppfostran, men en sådan karaktär blir han inte i den här filmen. Han tycker inte ens om punken, vare sig musiken eller kulturen, men han står för sina handlingar (eller, om man vill, brist på handlingar). För honom är peace, love and understanding – gärna i form av spontan nudism – fortfarande det enda idealet för världsomvändning. Men han låter Nikolaj köra sitt race ändå. Exakt varför vet vi inte. Mot slutet erkänner han att han känt sig väldigt förvirrad. Han tycks känna skuld, för vid det laget har Nikolaj varit med om en del saker som inget barn ska behöva få vara med om, men vi märker på honom att han verkligen haft de bästa av avsikter. Det är inte lätt att vara pappa, eller son, när Johnny Rotten sätter ribban för revolterna.