Lorax

Regi: Chris Renaud, Kyle Balda

Den nya, pastellfärgade, 3D-lanserade och totalt syntetiska Lorax-filmen är ännu en i raden av hopplösa Dr. Seuss-filmatiseringar, där originalbokens budskap är för subtilt, uppriktigt och genuint meningsfullt för att Hollywood ska kunna göra något vettigt av det. Precis som Mike Myers massakerade The Cat in the Hat (2003) och Jim Carrey dödade Grinchen i Ron Howards outhärdliga How the Grinch Stole Christmas (2000) är denna filmatisering av The Lorax en platt och död film där den borde vara ödmjuk och kännbar. En produkt från ett storföretag, gjord av en berättelse som kritiserar storföretag. Det gör inte filmen gräslig, i det här fallet, utan bara tom och död.

För den som inte vet handlar Dr. Seuss barnbok från 1972 om hur en pojke i en förorenad stad träffar den mystiske Once-ler som berättar om hur han i sin ungdom utplånade hela dalen berättelsen utspelar sig i, genom att hugga ner alla träd till förmån för sin profithunger. Trots att den slutar på en bitterljuvt hoppfull ton är berättelsen ganska mörk för att vara en barnberättelse, och innehåller flera deppiga sekvenser som när Once-ler inser att han förintat hela dalen och alla djuren tvingas överge sitt en gång så vackra, prunkande hem. Talesmannen för dessa är titelfiguren Lorax, en ”trädens väktare”, som i den här filmen har Danny DeVitos röst.

Oundvikligen är Lorax en film man på förhand vill tycka om. Man vill att den ska vara bra. Det är faktiskt inte omöjligt att en animerad film år 2012 kan vara intelligent, uppriktig, tilltala alla människor och ha ett lite djärvt budskap. DreamWorks och Pixar har sedan länge höjt ribban. Lorax har också, förstås, samma miljöbudskap som i boken. Mer konservativa åskådare kommer troligen få utslag på sin radar och vända sig emot filmen utan att tveka. Men medan de är de enda som kan tänkas bli provocerade av filmen tror jag inte att någon blir genuint berörd av den. Det är en extremt svag film som, när den inte opererar fram sin automatiska intrig dränker allt i hysteriskt nonsens som inte kommer tilltala eller imponera någon som är över fem år. Och med tanke på filmens budskap, och intrigens relativa komplexitet, är det inte en film för så små barn, även om den förstås är harmlös nog för alla åldrar. Det har man varit noga med. Alla ska kunna köpa en biljett.

Lorax är inte en film som känns eller går att uppleva som mycket annat än en (till) fantasilös och tråkig Hollywood-produkt. Jag kom att tänka på det där Bill Hicks sa om reklam och reklam-människor. Lorax är en film som använder sig av ”The Environment Dollar”. Att tänka på miljön, jaa, det finns en stor marknad där. Lorax är en film som rentav är sponsrad av 70 olika företag, inklusive bilföretaget Mazda, och filmen lanserades även på ett sortiment blöjor (!). Filmen innehåller tre Chipmunk-sjungande guldfiskar och flertalet omelodiösa sångnummer som saknar själ. Alla mänskliga karaktärer har stora runda huvuden och ögon med stort avstånd från sina munnar, vilket de gör att de aldrig kan utrycka några personliga drag. Färgerna är skrikande, märkligt matta, pasteller som då och då tycks gegga ihop sig i varandra. Karaktärerna har inga karaktärsdrag. Såväl huvudpersonen Ted (Zac Efron) som den typiskt ouppnåeliga blondinbarnet Audrey (Taylor Swift) som den would be-mystiska Once-ler som patosfiguren Lorax passerar förbi utan att man får en endaste känsla för vad som ens skiljer dom åt. Lorax är fluffig och gul. Ted är pojke, Audrey flicka. Once-ler bor i ett skjul. Jahapp. Berättelsen berättas utan större engagemang. Manuset saknar roliga repliker eller dialoger. Enstaka skämt, liksom Pixar-gags, faller platt. Teds mamma dansar lite disco och har en liten discokula i sin bil. Haah…

Konceptet att Lorax är en berättelse om att vi ska tänka på miljön är här paketerad och såld, för att parafrasera Ian Malcolm, och det är inte en berättelse som berättas utan istället förs just detta koncept fram i en färdigpaketerad enhet – en godtycklig, opersonlig film i kombination med sin mer genomtänkta merchandise. Originalberättelsens fantasifärgade ”truffulaträd” är här svepande, färgglada fluffiga saker som svajar fram och tillbaka, men när Lorax säger att han är trädens talesman betyder det ingenting för åskådaren. Filmen försöker inte övertyga oss om att träden är värda att bry sig om. Den förutsätter att publiken tycker det och försöker därefter predika för de redan frälsta – men de redan frälsta lär inte stanna kvar och lyssna. Gillar man Dr. Seuss vet man vad en bluff är när man ser den. Den här filmen är en bluff.