Marley

Regi: Kevin Macdonald

Jag gillar inte reggae, är allergisk mot ska, bär på den småborgerliga uppfattningen att cannabis gör en dum och kan inte minnas att jag någonsin lyssnat igenom en hel skiva med Bob Marley. Därmed är jag den perfekta åskådaren för Marley, en dokumentär av Kevin Macdonald som oundvikligen kommer att bli framtida textbook-film för alla som är intresserade av Marleys liv och karriär. Det är en utmärkt dokumentär som tar 145 minuter på sig att från födsel till död täcka ett liv som överraskande nog inte ärats med en sådan här dokumentär förut.

Filmen är en faktadokumentär. Den är redogörande. Stora Marley-fans kan bli besvikna över att filmen inte fördjupar sig i, eller tar någon ställning till, Marleys personliga livsfilosofi eller hans åsikter om religion och politik. Politiskt orienterade åskådare kan bli irriterade över att filmen – som de flesta porträtt av det här slaget – tassar som runt het gröt kring vad som verkar ha varit Bob Marleys mindre sympatiska sidor (främst en självsagt patriarkal inställning till kvinnor).

Men sett till det stora hela är det en dokumentär man inte kan önska sig mer av. Den innehåller intervjuer med alla av de gamla jamaicanska släktingar, vänner, bekanta och musiker som fortfarande lever, Marleys änka och ena älskarinna och två av hans barn (han hade, förklaras det, elva barn med sju kvinnor) och vissa andra som haft vägarna förbi Marleys liv. Det är till filmens fördel att man inte tvekar på att alla som intervjuas är hundra procent ärliga människor med mycket värme i blodet; de har en förmåga att förklara saker så att man förstår vad dom menar utan att säga för mycket. Med charm, humor och självinsikt har flera av dom levt länge; Bob Marleys mormor, påstår någon, levde för den delen tills hon blev 135 år.

Till filmens fördel är också att Bob Marley var så pass mycket om sig och kring sig att det alltid finns saker att prata om. Från den fattiga uppväxten i plantagebyn St Anne Parish och plåtskjulsgettot Trench Town i Kingston till dess att han dog i cancer 1981 vid 36 års ålder hann Marley växa sig stor, större, och störst med turnéer ända borta i Japan (!) men inte utan en och annan exil till London, ett gaffeltrucksjobb i Delaware, en on-stage-sammanföring mellan två jamaicanska premiärministerkandidater och en flinga med Miss Universum. Som en av många starka offentliga röster under 70-talet som hade en meningsfull sak att säga – i Marleys fall var det drömmen om en universell harmoni, fred på jorden via ”Jah” och Rastafari – försökte någon även skjuta ihjäl honom.

Regissören Kevin Macdonald har  gjort flertalet dokumentärer tidigare, men han är kanske mest känd för sitt Oscarnominerade drama The Last King of Scotland (2006) där Forest Whitaker spelade Idi Amin. Vem Bob Marley verkligen var är inget som Macdonald är ute efter. Som åskådare får vi vissa stolpar på vägen där vi får stanna och spekulera i Marleys personlighet. Man kan föreställa sig hur hans kreativitet växte i de fattiga omständigheter han växte upp i; hans far var en 60-årig brittisk militär som ingen vet så mycket om och hans mamma var en 16-åring jamaicansk flicka som lämnade honom när han själv var 17 – som någon säger var Trent Town ett ställe där man drack vatten för att inte vara hungrig, ett sådant ställe där kreativitet ”tvingades fram” och där man antingen kunde komma att bli mycket god eller mycket dålig. Inget blev bättre av att Marley var av halvblod och därmed utstött av många. Filmen säger det aldrig högt, men mellan raderna kan vi måla upp bilden av den där underdog-figuren som genom djup koncentration och envishet tar sig ut ur sin omgivning och rakt upp mot toppen.

Det är en intressant figur, så till vida att han skrev sånger om världsangelägna budskap men själv påstod sig sakna ambitioner med sitt liv. Följaktligen påstod han sig sakna ambitioner med sitt liv samtidigt som han redan mycket tidigt hade drömmen om att bli känd över hela världen. Han ville att hela mänskligheten skulle samsas, men själv var han en perfektionist som hade lätt för att vara oförskämd mot de som inte delade hans fixering på till exempel hälsokost och motion. Och två av hans barn – Ziggy och Cedella Marley – verkar ibland ha svårt att hålla tillbaka ilska och frustration över att han helt enkelt var…  ganska taskig mot dom. Och då ska vi inte ens tala om hans kvinnosyn – alla som intervjuas pratar entusiastiskt om hur han var allergisk mot kvinnor som sminkade sig och hade – flämt! – byxor. Vissa av de intervjuade kvinnorna säger att det var sån han var, andra säger att det där med tvåsamhet är något för ”västerländska män”. Andra säger, mer nyktert, att det helt enkelt var så könsrollerna var uppdelade då och till stor del fortfarande är.

Det är sant att filmen är avhållsam, men jag tror den är det med flit; det känns som ett strategiskt val från Macdonald och inte ett utelämnande byggt på feghet. Jag tror spekulation om Marleys personlighet kan bli föremål till en annan dokumentär, och det känns som att Macdonald skulle hålla med. Den här handlar om Marleys liv och historia, och som en sådan känns filmen som en adekvat och lite bekväm filmatisering av en sån där tjock biografi du kanske köpt på någon bokrea någon gång men aldrig läst. Och det är fortfarande märkligt att denna film inte gjorts tidigare; Bob Marley är trots allt en av 1900-talets allra största populärkulturella ikoner. Sett ur den synvinkeln är filmen inte bara sevärd för fans och de blott nyfikna, utan även viktig för hela vår kulturella historieskrivning.