The Dark Knight Rises
Regi: Christopher Nolan
🙁
The Artist
Regi: Michel Hazanavicius
🙂
Hugo Cabret
Regi: Martin Scorsese
🙂
Vertigo
Regi: Alfred Hitchcock
🙂 (klassiker)
*
För några veckor sedan höll tidningen Sight & Sound, utgiven av BFI (brittiska filminstitutet), sin omröstning över världens bästa filmer; det är den mest prestigefyllda och inflytelserika listan av sådant slag, de håller den vart tionde år och den är anledningen till att Orson Welles Citizen Kane ofta citerats som ”den bästa film som någonsin gjorts”. Som många noterat – fler än jag räknade med, faktiskt – blev etta på listan 2012 Alfred Hitchcocks Vertigo; en film som länge smugit sig upp på den där listan ändå. Det är första gången på 50 år som denna kvasi-etablerade kanon fått en ny toppfilm.
Exakt vad det beror på, vad det betyder, och vad för slutsatser man kan dra av det, vet jag inte. Men som av en spooky slump såg jag videoaktuella The Artist samma kväll och fann till min förvåning att hela sista fjärdedelen av filmen, eller så, ackompanjeras av Bernard Herrmanns berömda kärleksmelodi från, just, Vertigo. Med tanke på att The Artist till så stor del är en film som handlar om film – och om det magiska i ”kvalitetsfilm” – är det ett tjusigt sammanträffande. Den böljande melodin, en av Herrmanns allra mest lyckade, utgör stor del av själen i Hitchcocks i övrigt lite kalla film; den är mycket romantisk, som för att gestalta djupet i känslorna hos huvudpersonen Scottie (James Stewart), men samtidigt finns något osunt, en karusell-liknande sjuka i melodin som perfekt signalerar Scotties besatthet och aggressiva känslor av hat mot stackars Melanie (Kim Novak).
I The Artist är Herrmanns melodi… well, melodin från Vertigo.
Det uttalandet kan ses som en liten försmak till vad för problem jag har med den moderna filmkulturen idag överlag. The Artist är en ganska fantastisk film så länge den pågår. Det är en film som det är väldigt kul att se på. Det är däremot, av någon konstig anledning, inte en film som stannar kvar i ens huvud särskilt länge. Det finns några oförglömliga scener som man säkerligen kan ta upp med alla som sett den, men i övrigt är det inte heller en film som det finns sådär jättemycket att säga om.
Till viss del är det för att intrigen är så tunn – det är bara en romantisk komedi, för att fatta sig kort – men kanske framförallt för att det är en så pass fundamental metafilm. Den annonserades som en stumfilm, något jag omedelbart blev irriterad över när jag började se filmen – Det är ett väldigt godtyckligt påstående, och det är märkligt att fler kritiker inte tagit upp det.
För är The Artist en stumfilm? Inte tekniskt sett, till att börja med. Det finns ett par sekvenser som innehåller ljud. Så nej, inte helt. Men är det till ”större delen” en stumfilm, gjord som vore det en film från 1925? Nej, det är det inte heller för filmen innehåller foto, klippning, kameravinklar och visuella effekter som inte var uppfunna på stumfilmstiden. Visserligen pågår intrigen ända in i 30-talet – och den tar slut efter att den sista stumfilmen gjorts och ljudfilmen tagit över (Den sista stumfilm som gjordes var en äventyrsfilm vid namn Legong: Dance of the Virgins, som i stort sett är med i The Artist under pseudonym) – men ska man lägga ett metaperspektiv över metaperspektivet blir man bara snurrig.
Man kan nöja sig med att säga att The Artist är en metafilm. Den skildrar hur stumfilmen blev ljudfilm och den gör det med en film. Det påminner om det där Jean-Luc Godard sa, att den enda sanna filmkritiken är att göra en film. Så när stumfilmen bryter ut till ljudfilm gör även The Artist det. Det är ett ganska läckert ögonblick.
Filmen lever till stor del på Jean Dujardins utstrålning i den Rudolph Valentino-liknande huvudrollen, samt den generella kärleken till stumfilmskonsten som Hazanavicius uppenbarligen känner. Det finns en perfektion, har jag alltid känt, i stumfilmer eftersom de inte kan förlita sig på ord; det krävs att bilderna i sig själva utstrålar allt som behövs sägas och det innebär både bättre filmskapare och en renare filmkonst. Det går inte att tänka sig en film som FW Murnaus mästerverk Sunrise idag, till exempel. Känslorna i den filmen är så starka just för att man som åskådare verkligen är skiljd från karaktärerna; de är svartvita och kan inte prata, alltså är de inte på riktigt; de blir istället små agitatorer i åskådarens hjärna som manipulerar fram skratt och tårar (jo, jag är övertygad om att stumfilmer fungerar precis så).
Det tar ett tag, men till slut lyckas även The Artist uppnå liknande känslor men de blir fortfarande mer syntetiska. Kruxet är att stumfilmsmediet i sig inte gör en film. Och de bästa stumfilmerna är bra just för att de inte kunnat göras på något annat sätt. Så fort ljudfilmen uppfanns så blev stumfilmen gammal, dog snabbt ut. Det var oundvikligt och självklart. Just därför blev stumfilmseran så magisk, för de filmer som gjordes då gjordes med tanken att (stumfilms-)mediet var perfekt som det var. Och det är just därför The Artist inte kan bli så magisk som de filmer den så uppenbart vill hylla – Det blir bara det, en kul hyllning. Mycket charmig och rörande, så länge den varar.
Samma sak fast tvärtom går att hitta i Martin Scorseses lyckade Hugo Cabret (hädanefter kallad Hugo) som börjar som en julkalender-liknande barnfilm och någonstans halvvägs, till synes okontrollerbart, vecklas ut till en mustig kärleksförklaring till filmmediet och en skildring av George Melies (Ben Kingsley), pionjären som gjorde odödliga minutlånga filmer precis vid filmens födelse och vid ålderns höst var bortglömd och pank, arbetandes i en prylshop på en tågstation. Jag har ofta svårt för Kingsleys symptomatiskt brittiska självmedvetenhet, men i den här filmen är han – precis som filmen överlag – nästan outhärdligt ömklig och tårmild.
Även i Hugo är berättelsen typisk – en Dickens-liknande liten historia om en fattig, hemlös pojke som lär känna en annan föräldralös unge, en halvtuff tjej som läser mycket böcker, och den mystiskt sura gubbe som är hennes gudfar – men där The Artist väljer att hylla filmmediet via retro-teknik väljer Scorsese att göra en bländande modern, nästan mekanisk, film som använder de mest sofistikerade 3D-lösningar man kan tänka sig (jag blev faktiskt sur över att jag inte gick och såg filmen när den gick på bio). Märkligt nog så leder båda dessa filmer ändå till snarlika resultat – De är mycket roande så länge de varar, och det är inte filmer man lägger på minnet särskilt lång tid efteråt. Vad beror detta på?
Både The Artist och Hugo tycks drivna av den nostalgiska självbevarelsedrift som vet att allt, åtminstone film, var bättre förr. I värsta fall går de att tolka som en total kapitulation in i konstnärlig demens: Resten av världen får se ut hur den vill, låt oss gå in i historieböckerna och lalla omkring i första delen av 1900-talet och aldrig återvända till nuet igen, där det urholkade Hollywood-imperiet är tommare och mer cyniskt än det någonsin varit förut (det finns en nu bioaktuell film som borde heta Total Rehash) och där de nya talangerna är allt färre och, i vilket fall som helst, inte får tillräckligt med skapande utrymme. Rent kreativt är inte The Artist eller Hugo filmer som vill leda filmmediet någonstans; snarare är de stillastående men trevliga, ohyggligt välgjorda nostalgisessioner som in i fingertopparna andas sin egen cineastiska vurm (minns Herrmann-stycket).
Christopher Nolan, född 1970, är en konstig regissör. Med sina första filmer (jag har inte sett debuten Following) annonserade han sig själv som ett wünderkid eftersom Memento, Batman Begins och The Prestige dels var så intensiva, dels hade en sådan intrikat och imponerande dramaturgi – Memento berättades baklänges, ungefär, och The Prestige berättades hit och dit bland annat genom olika dagböcker – och hans gigantiska fanbase har nog att göra med att han leker med narrativen men ändå lyckas göra begripliga filmer – samt att hans målgrupp är kids som går igång på den episka svulstighet som Nolan vältrar sig i, och om ingen är övertygad så kan man vara säker på att Hans Zimmers militaristiska musik bankar publiken till underkastelse ändå.
För de mer indoktrinerat nördiga cineasterna i genrefilmskulturen är ju narrativen ofta bland det viktigaste; det ska vara zombiefilm eller actionfilm eller skräck eller sci-fi men det får inte vara originellt (som Lucas Star Wars-prequels, Shyamalans The Happening eller Alex Proyas Knowing) för då anses det vara befängt och skrattretande (som om dessa genrer är värda Nobelpris). Istället ska bekant formalia följas, diverse klyschor ska existera obligatoriskt, allt i filmerna måste pareras och stöpas om enligt den exakta formalismen där ironi möter allvar och töntighet möter sentimentalitet, et cetera, och istället för kvalité eller intellektuell stimulans mäts filmerna i ”awesomeness” (Kick-Ass är fortfarande det mest häpnadsväckande exemplet på hur otroligt dålig en film faktiskt kan bli och ändå hyllas i dessa kretsar).
Då är det förstås kreativt att Nolan förändrar mycket av den narrativa grunden i sina filmer och fortfarande övertygar sin publik om att förbli intresserad av filmerna. Och med de tre av hans filmer jag nämnde i förra stycket var det inte svårt att förstå, eftersom de filmerna hade starka och enkla berättelser som fungerade genom vissa pragmatiska trick; ta Batman Begins till exempel, storyn om hur Bruce Wayne blir Batman. På manuset finns en del förklaringar till hur resan går men det mesta gör Nolan visuellt. Genom att ständigt filma Christian Bale i närbild skapar Nolan idén om Bruce Waynes färd till Batman mycket genom att låta åskådaren forma den i huvudet själv. Eftersom vi ser Bruce Wayne så mycket, så måste han vara på väg till att göra något viktigt. När han väl blir Batman tycks allt självklart, fastän intrigen behandlats relativt kryptiskt. (Att Batman de facto alltså utbildats av neo-fascister, ledda av en iskall Liam Neeson, flaxar förbi i filmens ideologiska luddighet).
Men därefter tappade Nolan bollen. Den omåttligt hyllade The Dark Knight är en film som blir mer och mer obegriplig för varje gång jag ser den – den hålls ihop med nöd och näppe av den intensiva rytmen i berättandet och en undergångsstämning som återigen (som i fallet Wayne i Batman Begins) skapas av åskådaren själv i och med att Nolan fokuserar så många närbilder på Heath Ledgers pseudo-nihilistiska Joker. (Jokern är läskig = staden kommer gå under). Men uppriktigt talat är filmen – rent strukturellt – ett hån mot åskådaren. Det är så mycket som inte hänger ihop i den filmen, såväl ideologiskt som dramaturgiskt och till och med nere på den tekniska nivån, att den inte går att ta på allvar. Och det argument jag kallar reducio ad Jokerum – som går ut på att allt är ”galet” för att Jokern är ”an agent of chaos” eller whatever, är kanske det mest deprimerande argumentet; det tycks föreslå att om filmen innehållit en skock skära elefanter och om alla invånare i Gotham City bröt ut i ett musikalnummer i slutet… ja, då skulle det vara Jokerns fel också.
Men jag kan inte prata om The Dark Knight utan att gå in i overdrive så jag kan hänvisa till den alltid lika rabiata Dan Schneider och hans ganska träffsäkra recension samt två citat från Jokern.
”I just do things”
”I came well prepared”
En film som både är sämre och bättre är Inception. Den handlar inte om någonting alls, och har inga som helst karaktärer att bry sig om, men formen är å andra sidan svår att inte fatta. En dröm i en dröm i en dröm i en dröm. Got that.
Och i The Dark Knight Rises har Nolan tyvärr kört ner sig själv i sitt eget dike en gång för alla och gjort en film som inte handlar om något alls, har alldeles för många karaktärer man inte bryr sig om, och som i slutändan är mycket svår att få ut någonting av överhuvudtaget.
Jag skrev ihop en första anteckning om vad jag tyckte om filmen, men jag ska försöka vara lite mer utförlig här. Kruxet är egentligen inte att Nolans Batman-filmer är röriga och inte kommer fram till något, kruxet är att de av någon anledning fått ett sådant högt anseende. I en tid då superhjältegenren blivit något slags heligt offerlamm av genrer ska dessa filmer vara de definitiva statementsen för att superhjältefilmer kan ha substans, och kan vara starka draman med meningsfulla budskap.
Okej, djupt andetag nu:
Dels finns motsättningar på en ren basal, tematisk nivå. Bane attackerar börsen, som en Occupy Wall Street-flört (idag 2012 känns det hyggligt jämförbart med att Jokern, 2008, omnämndes som ”terrorist”) men Bane är samtidigt filmens skurk. Gruppsolidaritet hyllas i bilder av marscherande polismän, och det finns till synes populistisk kritik mot high business och rikedom, ändå är hjälten förstås en ekonomiskt oberoende enstöring. Batman är en vigilant, samtidigt som lag och ordning är heliga symboler. Det antyds flera gånger att slutet i The Dark Knight var en moraliskt dålig handling, men slutet i Rises bygger på exakt samma koncept av att ljuga för folket. Bilderna i filmen skriker, men inte åt något enhetligt håll.
Allt som har med karaktärernas psykologi och känsloliv att göra antyds i dialoger men är inget man får se i själva filmen. Man ska förstå att Anne Hathaways Selina Kyle går från att vara attraherad av Banes kaosspridning till att joina Batman, eller Bruce Wayne, men hur det går till framgår inte. Hon beter sig på ett nytt sätt i varje scen hon är med i och är i slutändan inte med tillräckligt mycket för att karaktären ska nå fram. Redan i början av filmen ska vi förstå att Bruce Wayne blivit en enstöring – flertalet karaktärer säger det till varandra – men inte en enda bild föreslår att han är det; plötsligt dyker han upp med skägg och käpp – Om det är åtta år sedan sist, varför är han fortfarande skadad? Nästan på en gång väljer han (varför?) att bli Batman igen och sen (på något sätt) kan han gå igen. I början av filmen förklaras det att Jim Gordon (Gary Oldman) blivit dumpad av sin familj och är på väg att bli socialt utfryst av Gothams poliskår – denna tråd kommer ingenstans alls. Han blir kidnappad och hamnar hos Bane i ett underjordiskt gömställe men när han kommer upp tror inte den nya polisuppkomlingen Matthew Modine på hans historia – bokstavligt talat för att ”maskerade människor” låter långsökt (?!). Filmen har en twist i slutet där en karaktär – som vi vet mycket lite om – visar sig vara en annan karaktär – som vi vet ännu mindre om. Bane är en skurk som vi vet mycket lite om. Efter detta slut vet vi ingenting alls om honom. Joseph Gordon-Levitt spelar en karaktär som hela sitt liv vetat att Bruce Wayne är Batman. Varför? Han har bara vetat om det. Typ som en hunch. Det finns, till synes oändligt, mycket mer.
Det är bara en superhjältefilm, så dessa saker behöver inte vara avgörande brister. Men de blir det om filmen ska hyllas som något mer; Om det är ett drama, vad är intrigen? Om det är karaktärsdrivet, vilka är karaktärerna? Om det har ett, eller flera, budskap, vilka är dom? Vad handlar i så fall den här filmen om, annat än en snubbe utklädd till fladdermus?
Vilket tar oss tillbaka till ruta ett. The Artist och Hugo är filmer som hyllar sitt medium – men de tar det inte någonstans. The Dark Knight Rises är the pinnacle av den helga superhjältegenren, ett grandiost försök att greppa tag om så mycket substans och ambition som det bara är möjligt – och just därför lyckas den inte nå fram med någonting alls.
Kan det vara så att filmskapare idag famlar i ett kreativt mörker? Finns det överhuvudtaget något som någon vill förmedla med en film, alls, idag?
Jag väntar på Paul Thomas Andersons The Master och lovar att svara på den frågan när jag sett den.
Just say something that’s true, indeed!
*
Delar av min kritik mot Batman har jag lånat från ett roundtable-samtal på mubi.com.
oerhört välskrivet.