Regi: Sean Durkin
Om inte Elizabeth Olsen blir en av framtidens allra största amerikanska skådespelare så tänker jag äta upp min hatt. Den som läser något om Martha Marcy May Marlene, där hon från ingenstans dykt upp i en exceptionellt begåvad huvudroll, lär inte lyckas hitta en recension som inte nämner henne i samma andetag som varför filmen är bra. Jag tycker att det är lika bra att jag själv ansluter mig till kören och poängterar att ja, Elizabeth Olsen är osannolikt bra i den här filmen. Hon har en närvaro och en utstrålning som är kusligt påtaglig. Hon alstrar i sin blick känslan av att ha en miljon olika saker i huvudet men när hon talar och uttrycker sig är man på helspänn för hon framträder som en livs levande människa. Det är inte något fuskigt framträdande, byggt på excesser i stil med Heath Ledgers Joker i The Dark Knight (för att ta ett halvbra exempel). Det är ett porträtt av en livs levande individ och man får nog börja leta efter dom riktigt klassiska parallellerna – typ Robert De Niro i Taxi Driver – för att studera hennes framträdande i den här filmen. Jo, jag menar att hon är precis så bra.
Filmen i övrigt är långt ifrån lika idealisk. Jag borde kanske visa på lite good will och pusha upp den här filmen, och Olsen samtidigt, genom att ge den en sån där glad gubbe men det vore tyvärr enligt mina principer oetiskt. Det är inte något fuskigt framträdande, skrev jag nyss, men fuskig är vad jag kände att filmen i övrigt var. Det verkar som att kritiker i allmänhet varit så tagna av Olsen att man liksom automatiskt håvat in hela filmen och tagit den för hundra procentigt guld.
Och det finns mycket som är bra med den. Den handlar om Martha, alltså spelad av Olsen, som en morgon flyr från ett hus där hon bor. Hon bor i detta hus med en grupp andra kvinnor och två män. Bara genom några korta sekvenser i inledningen förstår vi att detta inte är någon konventionell domestisk inrättning och utan att veta något mer ingående har vi inga problem med att förstå att Martha är skräckslagen.
Hon tar sig till sin syster och hennes man som bor i en flashig villa några timmar därifrån. Det visar sig att det är hennes syster som egentligen är den som ska ta hand om henne, men hon har flytt därifrån för två år sedan. Nu har hon återvänt. I tillbakablickar får vi veta att platsen hon spenderat dessa två år är en hippie-aktig sekt vars funktion är att de två männen – spelade av John Hawkes och Brady Corbet – lurat in förvirradde unga tjejer i en falsk gemenskap för att utnyttja dom sexuellt och… mer än så vet jag inte vad sekten går ut på (och se det gärna som ett smakprov på min utläggning om filmens brister).
Filmen har ett genomtänkt, lite för fiffigt men ändå skickligt, berättarspråk där manusförfattaren och regissören Sean Durkin utan att ge förvarning klipper fram och tillbaka i historien. Ena stunden är vi med Martha hos hennes syster och andra är vi tillbaka i sekten, och historien om hur hon sögs in och gradvis blev tvungen att fly. Poängen är ganska intressant. Genom att inte göra någon skillnad på rytmen eller stämningen, och ibland göra åskådaren förvirrad över vart vi befinner oss, poängteras det att Martha inte har ett hem vare sig i sekten eller hos sin syster. Systern Lucy (Sarah Paulson) gör så gott hon kan, men hon kan inte visa tillräckligt med intresse för Martha eftersom hon helt enkelt är för upptagen med att bry sig om materiella ting – ännu värre är det med hennes narcissistiske make Max (Christopher Abbott) som mest bryr sig om sina affärer och båtar och tycker Martha är i vägen. Kruxet är att även om Marthas liv i sekten var moraliskt förkastligt, och gjorde intrång på alla hennes mänskliga rättigheter, var det fortfarande en plats som om än skenbart erbjöd illusionen om ett hem där hon kunde få vara ”älskad” för den hon var. Hon är förvirrad, ja, men detta är hennes känslor.
Som åskådare är man ofta automatiskt manipulerad i att bli engagerad i vad man ser. John Hawkes, alltid lika superb, gestaltar sektledaren som en psykopat, äckligt bra på att manipulera människor. Martha är, både i sekten och hos Lucy och Max, så pass emotionellt skärrad att vi inte alltid vet vad hon ska göra härnäst. Vi inser från början att livet i sekten kommer att trappas upp för att bli mardrömslikt. Allt det här är skickligt berättat och på en ren emotionell nivå fungerar det ofta – inte minst är Olsen så pass övertygande att man bryr sig om henne utan att ställa frågor.
Men om man gör det börjar det knaka i fogarna. Faktum är att ju mer man funderar på den här filmen, desto sämre blir den. Det är ett dåligt syndrom för en film som ska vara så pass allvarlig.
Och, det är det andra, om vad?
Följande frågor jag ställde mig under filmens gång. Vad är poängen med sekten? Hur fungerar den och hur har den kommit att bli? Den verkar inte ha någon religiös dogmatism, utan fungerar mest som en slags förvriden fritidsgård. Har polisen aldrig knackat på? Är det verkligen realistiskt att två män, oavsett hur socialt begåvade, kan få uppemot tio unga människor att stanna kvar på samma plats, oavsett vad? Hur resonerar Martha när hon stannar kvar? Vad har hon för problem i sin uppväxt som gör att hon vill stanna? Ska man förstå det som ett ”livsstilval” helt utan sociala omständigheter? Och när hon väl flyr, varför är inte beslutet starkt nog för att hon ska kunna berätta för omvärlden om den, och lämna den bakom sig en gång för alla? Hon är skärrad men fortfarande väldigt smart, och den där sekten är faktiskt sitting ducks för enklast tänkbara polisutredning. Hon säger till sin syster att hon aldrig behövt henne, men ändå är hon där. Martha är förvirrad, ja, men det hänger ändå inte ihop. Och varför insisterar inte hennes syster från början på att få veta vart hon varit? Varför märker dom inte på en gång att något är fel? Filmen når en punkt då bara en idiot inte skulle förstå att Martha blivit allvarligt skadad av något, men vid det laget anser Lucy att hon är ”trött” på Martha. En annan sak, märkligt bortglömd: Vad försöker den här filmen säga?
Sanningen är att Martha Marcy May Marlene är en ”shocker”, en slags explotationfilm förklädd till ett drama. Om Durkin gått in på dessa frågor jag nämnt, hade han haft i uppdrag att göra en mycket bättre film. Eller ett regelrätt drama till att börja med. Som det är nu finns det ingen problematik i karaktärerna – dom uppvisar bara symtom. Detta blir praktiskt, för då kan dom också göra vad manuset än vill. Vi behöver inte veta hur John Hawkes karaktär tänker – han är bara ett psycho. Vi behöver inte veta hur Martha tänker heller – hon är bara ”skadad”. Filmen undviker alla komplicerade frågor för att göra en film som främst fungerar via sina effekter. Sekten används som en slags McGuffin, som shock value; den är varken realistisk eller specificerad. Filmens omständigheter saknar helt dimensioner. Istället pumpas åskådaren på instinktiva, emotionella trick – bland annat genom att använda sig av regelrätt skräckfilmsmusik mot sista tredjedelen – och det som bevisar tesen är det felkalkylerade slutet; en cliffhanger (!) som bidrar till känslan av att Martha bara har huvudrollen i en till billig torture porn-film, om än mentalt orienterad tortyr.
Men sa jag att Elizabeth Olsen är otroligt bra? Om inte filmen är alldeles sevärd så är hon garanterat det.
3 svar på ”Martha Marcy May Marlene”