Regi: Ben Wheatley
Det här är en smått fantastisk brittisk skräckthriller som på låg budget lyckats fylla en intrig med stora känslor. När man vanligen säger ”stora känslor” menar man kanske tårdrypande romantik eller episk storslagenhet – I fallet Kill List rör det sig om känslor av klaustrufobi, kvävande obehag, krypande föraningar och torr, kall skräck.
Att filmen lyckas har att göra med att regissören och manusförfattaren Ben Wheatley förstår att om åskådaren först förstår och till någon mån känner sympati för karaktärerna så är det mycket lättare att 1. Försätta dom i fara och 2. Förvirra genom att låta dom göra saker vi känner att dom inte borde. Ännu värre blir det med föraningen – den känns från allra första början – att det finns någonting under ytan av allt som händer i filmen och ju längre fram i den vi kommer, desto närmare kommer vi en, det anar vi, nattsvart final.
Filmen börjar som ett stycke karaktärsdrama, men redan i början handlar den om våld; dock verbalt. Den till synes vanlige och snart medelålders Jay (Neil Maskell) bor med sin svensk-ukrainska fru Shel (MyAnna Buring) och deras nioåriga son. Den domestiska situationen är inte bra; Jay och Shel spenderar större delen av sina dagar med att skrika åt varandra och det hela är filmat på ett sådant Ken Loach-aktigt sätt att man riktigt ser hur deras energi rinner ut ur dom i dessa meningslösa verbala huggstrider.
Men allt är inte som det verkar. En kväll bjuder de in deras gamla kompis Sam (Harry Simpson) och hans nya (trettiofemte) tjej Fiona (Emma Fryer) på en fredagsmiddag. Det visar sig att Jay, Shel och Sam alla känner varandra från krigstjänstgöring – deras profession är krig och våld. Anledningen till att Jays fokus i livet sviktar har att göra med att ”något hände” i Kiev för åtta månader sedan och vi kan ana att det börjar gå Shel på nerverna; hon har för övrigt köpt en AK45:a i födelsedagspresent åt honom, så hon är inte den som är den.
Man kan poängtera att filmen bygger upp dom här förhållandena innan intrigen tar fart, och det är förmodligen väldigt viktigt. Även om Shel och Jay bråkar väldigt mycket så delar dom också ett hopp och en tilltro på deras äktenskap och familj. Inställningen de har känns verklig: Det är inte lätt. Men vafan. Liksom.
För att få upp Jay ur sin leda kommer Sam med ett nytt erbjudande; någon har en dödslista som dom kan få mycket pengar för. Tre namn. Enkla pengar. Jay behöver bara ett till bråk med the missus och en öl för att gå med på dealen.
Men det visar sig förstås ha sina inneboende svårigheter. Jay är inte minst, visar det sig, svårare att lita på än vi först tror. Inledningsvis är det Sam, den småsluskige ungkarlen, som vi tror ska vara hetlevrad men han visar sig vara relativt professionell och rimlig; Jay däremot blir mer och mer av ett nervvrak. Det börjar redan när dom checkar in på ett hotell och hans kreditkort inte fungerar. Vid ett senare tillfälle tappar han fattningen vid ett av de tilltänkta offren – som visar sig vara en barnporrfilmare – och slår ihjäl honom på samma sätt som man slår ihjäl en Piñata.
Men det är inte det enda obehaget som finns. Vi anar redan från början att något inte står rätt till – Jag ska inte avslöja för mycket, men varför verkar offren inte vara mer rädda för sina bödlar? Flera av dom säger till och med ”thank you” och verkar nästan ha väntat på denna domens dag. Och vem är det som lämnar döda harar utanför familjens villa?
Det smått briljanta med Kill List är att den faktiskt lyckas med att presentera karaktärer vi verkligen tror finns – även om jag aldrig träffat gamla legoknektar med maskingevär i källaren som nu tar hand om barn och försöker tjäna pengar till uppehållet, så går jag helt med på att det är sådana jag ser i den här filmen – och därefter placerar dom i en krypande intrig där spänningen hålls effektivt kontrollerad, våldet då och då utsprutandes på chockäckligt manér, och där man istället för att följa spår känner att flera olika saker verkar peka åt olika håll samtidigt. I nio av tio skräckfilmer där ”avslöjanden” är att vänta kan man gissa vad dom är från början. Här är det omöjligt att vara något annat än förvirrad och oroad. Något otrevligt ska hända i den här filmen.
Och mot sista tredjedelen har filmen verkligen nått en punkt då man inte ens ifrågasätter att allt kanske inte är hundra procent logiskt. Slutet kan man också säga är lite typiskt – jag ska återigen inte ens komma med ett jämförande exempel, för det skulle avslöja vad för typ av slut det är – men det spelar ingen roll eftersom den här filmen lyckas med vad sådana här filmer ofta glömmer, struntar i, eller misslyckas med att vara; ambitiöst metaforiska. Jag är övertygad om att Kill List är en film som handlar om våld som fenomen, och på någon nivå vill den nog vara en Irak-kommentar också. Den slutar på en punkt som är så skräckinjagande, vidrig och deprimerande att den inte riktigt går in. Liksom huvudpersonerna står vi chockade och avtrubbade mitt i en primitiv våldskultur.
9 svar på ”Kill List”