Regi: Steven Spielberg
Jag tyckte alltid att det här filmprojektet var lite skumt och jag vet att när jag såg Tintins äventyr på bio i vintras var jag på sätt och vis mer konfunderad. Tintin är inte någon berömd figur i USA, så det är intressant med detta hängivna engagemang från Steven Spielberg (och Peter Jackson, som producent). Man fick kanske en känsla av att deras kombinerade hjärnor skulle skapa något med en ”europeisk” feel, inte minst eftersom dom trots allt använde sig av den 3D-teknik dom själva jämt jiddrar så mycket om. Men, märkligt nog, är den här filmen märkligt omärklig. Vore jag ett större Herge-fan skulle jag säkert varit rätt upprörd. Den känns mer som Indiana Jones 5 än någonting annat. Och jag menar det inte som ett skämt, utan mest som en ungefärlig jämförelse. Det känns faktiskt som att filmen kommer ifrån ett sådant manus, typ en fortsättning på den fjäde filmen. Man har ersatt Indiana Jones med kapten Haddock och man har gjort om Shia LeBouf till Tintin och så har man bytt plats på lite karaktärer och opererat in saker från främst Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Det är dom Tintin-album man huvudsakligen använt sig av, och man har också kluddat ihop dom lite och bytt plats på några händelser för att få fram en tillfredsställande enfilmsunderhållning. (Även om det givetvis bjuds in till en uppföljare, för nuförtiden släpps ju inte en film utan en tanke på pengavänliga trilogier).
Det är alltså en inte särskilt subtil äventyrsfilm det rör sig om. Grejen är att jag inte alls har något emot det. Spielberg, denna i vissa läger så utskällde regissör, är mästerlig på att bygga upp stämningar och skjuta iväg fartfyllda kanonkulor till intriger. Vissa gånger – som i Hajen och Jurassic Park – sker det med en spännande inramning av något slag men andra gånger – som i Indiana Jones och de fördömdas tempel – kör han bara full rulle. Tintin närmar sig det sistnämnda.
Visst finns det en intrig. Det finns en intrig på samma sätt det fanns en intrig i Indiana Jones-filmerna. Någon upptäcker något, det kommer till Tintin/Indys kännedom och en hetsjakt på denna upptäckt dras igång; i ena änden Tintin/Indy och i andra änden någon elegant men sinnessjuk skurk; i det här fallet den moderna tjuven Sakarin, släkt med den gamle piraten Rackham den Röde från fornstora dar. Den här filmen har en intrig vars fond luktar av gamla historieböcker och romantiserad mytologi om skatter och pirater på samma sätt som Indiana Jones.
Mer praktiskt om intrigen: Tintin köper ett modellfartyg kallat Enhörningen på ett marknadsstånd. Flera människor visar sig vara märkligt intresserade av skeppet. Vissa är så angelägna om skeppet att dom inte har något emot att mörda, eller åtminstone kidnappa, Tintin. Det visar sig att det finns tre identiska modellenhörningar, och alla innehåller varsin bit pergament som förklarar vart den skatt finns gömd som en gång fanns på det ärbara fartyget Enhörningen, som gick under i en batalj mellan Enhörningens kapten Sir Francis Haddock (förfader till Haddock) och piraten Rackam den Röde (se ovan). Den som läst seriealbumen vet vad dom handlar om och den som inte läst det behöver egentligen inte veta. Det här är en film där sörplandet av läsk är centralt för åskådandet.
Vad gäller animationen är den också oväntat imponerande, även om jag aldrig kommer att förstå exakt vad herrar som Spielberg och James Cameron går på när dom pratar om storheten med 3D. Karaktärerna ser förvisso rätt skumma ut – det är sant att näsproportionerna är knepiga – men Spielberg har kul med perspektivet på sin kamera här; vi följer karaktärerna från märkliga avstånd och zoomar in, ut och snurrar runtomkring dom hej vilt och vid ett och annat tillfälle lyckas han faktiskt presentera ett och annat perspektiv som ingen filmåskådare någonsin haft äran att ha förut. Det rör sig till exempel om en biljakt där vi hela tiden följer hunden Milous perspektiv. Det betyder att vi kan hoppa ut genom fönster och hamna på biltaket och föras längsmed gatorna i Paris. Visst, actionhjältar har gjort samma manövrar i tusentals filmer. Men dom har behövt filmklippning och stuntmen till sin hjälp.
Som nästan alla Spielbergs filmer (för att inte tala om Peter Jacksons) är Tintins äventyr en för lång eskapad; men inte heller det är en fasansfull brist när man ser på vad man trots allt får tillbaka. Fimen når en punkt halvvägs då den slänger av sin intrig som ballast och kör helt på biljakter, kidnappningsförsök och dueller – allt som allt kulminerandes i en störtlöjlig batalj mellan två lyftkranar. Däremellan klämmer Spielberg in den kanske mest imponerande scenen där vi får se dramat som utspelar sig på Enhörningen. Ni kanske minns att kapten Haddock i seriealbumet drömde sig tillbaka till den kampen och viftade med sin värja i romdrucket tillstånd? Spielberg har inte varit sen att utnyttja det drömperspektivet filmiskt.
Den här recensionen bygger på upplevelserna som jag minns dom från när jag såg filmen på bio i vintras. Filmen fick försiktig men positiv kritik – vilket ofta händer när mycket hypade filmer kommer och inte riktigt lever upp till allas förväntningar. Jag tror den kritiken kommer bli mer fisljummen för att sedan surna ordentligt i Herge-lägret. Den verkar ha varit mer populär i USA än i Europa och det kan man väl förstå. Som vilken annan Spielberg-film som helst är det en trevlig upplevelse, inte en av hans bästa men knappast en av hans sämsta heller. Det är en sådan fartfylld matinéfilm som Spielberg kan göra i sömnen. Den kommer i framtiden att avfärdas av fans av Herge som en välgjord men ovidkommande skräpifiering av Tintin-albumen. Jag tänker inte hitta på ett anfäkta och anamma-skämt. Det är som det är. Filmen är inte ett mästerverk, men den är barnslig och underhållande.
3 svar på ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”