Regi: Brett Ratner
Det här är en sån film man vill tycka om mer än den förtjänar, framför allt om man verkligen är ett gammalt fan av Eddie Murphy och tycker om 80-talskomedier med dumma koncept-intriger typ tre män tar hand om en baby, ett gäng idioter försöker bli poliskadetter, en hamnarbetare blir kär i en sjöjungfru eller – som i den här filmen – en småtjuv och några lyxbetjänter försöker råna Trump Tower. Man vill verkligen tycka om den av så många olika anledningar. Inte minst för att den bygger upp åtminstone sina första 45 minuter av ganska mysig, gammeldags småputtrande humor. Därtill kan man säga att dom sista fem, tio minuterna också är tillfredsställande. Men den centrala mittendelen av filmen – där själva stöten går till – verkar vara ihoptänkt av en apa. Tyvärr. Det är bara så.
Rätt ska vara rätt. Skyskrapan i filmen kallas bara för ”The Tower” (det är alltså inte the Trump Tower utan bara the Tower; en ganska klen förklädnad om ni frågar mig) och det är inte Donald Trump som äger det utan den minst lika obehaglige Arthur Shaw (Alan Alda). Huvudpersonen är Josh (Ben Stiller) som är huvudansvarig för tornets säkerhet. Han och hans team är tydligen lika stora experter på att förhindra att tornet rånas som de är experter på att rasta de rika tanternas hundar och beställa rätt ost till rätt vinkex.
Intrigen drar igång när Shaw hamnar i husarrest av FBI eftersom det visar sig att han svindlat hur mycket pengar som helst; exakt hur han svindlat bort pengar framgår inte men eftersom han är rik och självgod måste han vara ond och sniken. Det visar sig också att bland alla pengar han svindlat bort finns även pensionerna hos var och en av arbetarna i tornet, eftersom de överlåtit sina pengar till honom och hans förmåga till investering. Saker hettar till och snart är Josh och hans kollegor – spelade av Casey Affleck, Michael Peña och Gabourey Sidibe från Precious – avskedade.
Eftersom det här inte är en seriös film så kommer dom på den ultimata planen: Dom rånar tornet! Eftersom dom inte har någon koll på kriminalitet får dom hjälp av Slide (Eddie Murphy), som Josh råkar ha som granne. Slide är en småtjuv som snackar fort och högljutt och verkar improvisera fram den ena kvicka förolämpningen efter den andra. Det är inte bara Eddie Murphys första roll sedan 2009 – det känns som hans första roll sedan 1997.
Låt oss stanna här för att prata lite om Eddie Murphy. Det är inte alla som vet hur gigantisk han var på 80-talet och hur rättmätig hans status var. Sedan dess har han med storhetsvansinne och makabert dåliga val visat hur man bäst tar död på en karriär – det tragiska med Murphys fall from grace är att det inte går att skylla på någon annan än han själv. Dom senaste åren har han mest dubbat Shrek och gjort hisnande dåliga familjefilmer som The Haunted Mansion eller Dagispapporna.
En av de finaste sakerna med Tower Heist är att det är en film med Eddie Murphy. Alltså, en riktig. Jag blev nästan tårögd i hans första scener. En mindre elegant latinokvinna stormar ut ur hans lägenhet; han försöker säga att det inte är som hon tror. Någon betalar hans borgen. Han kommer ut och börjar nervöst se sig omkring när han ser att det bara är någon honkie i kostym (Stiller) som tilltalar honom med hans riktiga namn, Darnell. När dom sedan sätter sig i bilen, förmodligen filmens bästa scen, tror Stiller att han vet vem han är eftersom dom är grannar och gamla dagisvänner. Murphys karaktär har dock inte den blekaste aning, och är klockrent defensiv; Murphy får tillfälle att häva ur sig repliker som ”If you call me Darnell one more time I will beat you to death”.
Överhuvudtaget är första halvan av Tower Heist väldigt trevlig. Filmen bygger upp Stillers karaktär så att vi förstår hur mycket hans jobb på tornet betyder, och även hur han måste inse att hans naiva tro på relationen mellan honom och hans chef är en lögn och att hans chef i själva verket är ett as. Tea Leoni spelar en av dom mest avslappnade och jordnära FBI-agenter jag någonsin sett. ”You were his smallest account” säger hon till Stiller innan dom bestämmer sig för att supa till och bli fulla tillsammans. Jag har svårt att tänka mig att sådana FBI-agenter finns, men det är charmen med såna här filmer. Dom kräver att man lägger rimligheten åt sidan på ungefär samma sätt som man gjorde med Murphy-klassiker som Ombytta roller (1983) eller En prins i New York (1988).
Men allt har sin gräns. Allt i filmen leder fram till stöten mot byggnaden, som i slutändan visar sig cirkulera kring en Chevreolet gjord av guld som 1. Inte kan färdas i en hiss, 2. Inte kan hissas upp ovanför en hiss 3. Kan dingla i en lyftkran utanför byggnadens fönster och 4. Hamnar på tornets penthouse-övervåning i alla fall.
Det är bara en detalj. Enklast kan man säga att stöten som dessa karaktärer genomför bygger på att man noga går igenom listan över filmklyschornas alla konventioner. Bland annat bygger det på sannolikheten att om man bakar en tårta och börjar sjunga åt en asiat, som försöker förklara att han inte alls fyller år, så kommer en hel lobby bli förvirrad. Knockar man en säkerhetsvakt kommer han givetvis somna i lämpligt antal timmar. Och, givetvis, om säkerhetsvakten på tornet – som i övrigt har toppbevakning – har en fransk Playboy-tidning kommer han självfallet inte titta på sina skärmar en enda gång på flera timmar. Under dom premisserna kan man lyckas med vilket rån som helst.
Det som tyvärr händer under mittendelen av filmen är att man istället för att försöka lägga sin hjärna åt sidan – igen och igen och igen och igen – börjar man istället tänka på hur svag filmen är i övrigt. Eddie Murphy och Ben Stiller är roliga att lyssna på, men dom har inte mycket till karaktärer att jobba med. Vi får inte veta mycket mer om Murphy än att han är en ”tjuv” och att Stiller kan spela schack. Man kommer att tänka på Matthew Broderick också, som har en biroll. Efter alla dessa år är han fortfarande en lika dålig skådespelare som han alltid varit. Måste vara tufft.
Man får nästan känslan av att filmen känner till sina egna brister, för under dom sista tio minuterna eller så slätar dom över alla logikluckor och frågetecken med så mycket good will och emotionellt patos (det är ett riktigt ”Ooh de lally, hoppsan vilken dag”-slut) att man liksom bara lägger upp sina händer och säger okej, okej, visst. Den hade sina stunder. Men jag varnar er – se den inte om du inte gillar vare sig Eddie Murphy eller Ben Stiller. Då är det en riktigt dålig film. Utan dom, å andra sidan, så hade det inte varit någon film alls.
Ett svar på ”Tower Heist”