Play

Regi: Ruben Östlund

Det verkar som att jag har samma problem med Play som jag hade med De ofrivilliga, Ruben Östlunds omhuldade sociologiska studie i medelsvenskens sociala beteende. Det är inte en obegåvad film men den är självgod och gimmickartad. Den vill visa verkligheten men den använder sig av en sådan billig retorik att den inte klingar rätt ändå. Den verkar ha hyllats av en märkligt okritisk publik och kritikerkår. Som debatt-maskin fyller den sin funktion, men som film, och som konst, är den helt enkelt inte speciellt bra.

Precis som i De ofrivilliga är det en film som går ut på sig själv. Poängen är att ett gäng kids rånar andra kids, främst på deras mobiltelefoner, genom att manipulera dom psykologiskt och först påstå att någons brorsa fått en likadan mobil stulen; därmed kan ägandet ifrågasättas och dom rädda kidsen kan helt enkelt lämna ifrån sig sina mobiltelefoner. Förstnämnda grupp kids är mörkhyade, deras offer är vit medelklass. Ya get it? Det är dags att ifrågasätta sina fördomar everybody, och Östlund lämnar – precis som i De ofrivilliga – över till åskådaren.

Jag har en känsla av att jag egentligen inte kan säga sådär jättemycket om  Play som kommer vara till intresse för människor som sett den eller inte sett den för jag antar att poängen med filmen är de diskussioner som kan uppstå efter att man sett igenom de ganska enkla uppställningar och operationer som Östlund formaterat ihop framför kameran. Man kan säga att det egentligen inte är en film, utan mest en slags sociologisk UR-video.

Konstnärligt är det en fattig film. Precis som i De ofrivilliga används ett kallt registrerande kameraöga, stillastående tagningar med enstaka panoreringar och regin verkar bestå av mycket spartanska hänvisningar (”Gå fram, säg repliken, gå tillbaka, gör inget mer”). Filmen blir därmed ett slags visuellt formulär – varje scen innebär en Vad-tycker-du-frågeställning, Vilken åskådare tar parti med de vita medelklassungarna, och varför? Vad för förklaringar vill man hitta till vissa beteenden? Vad har man att säga om dom vuxna i filmen? Varför får vi då och då se ett X2000-tåg mellan Halmstad och Göteborg där SJ-värden annonserar att någon glömt en vagga som stör vagnutrymmet, och att någon borde göra något åt den? Vad ser vi egentligen? Hur ska vi tolka det vi ser, och vad säger det om oss själva? Utifall att man missat det är en av dom sista scenerna bokstavligt talat en debatt mellan två personer där filmens två huvudsakliga perspektiv förklaras med hundra procent saklighet – bara så att alla verkligen är med i debatten.

Det är inte svårt att göra en sån här film. Allt man behöver är själva idén, och ett öga för det visuella. Det som jag hade problem med i filmen var inte frågeställningarna jag nämnt ovan – eftersom filmen utgick ifrån att jag som åskådare skulle ställa mig dom, märkte jag att jag omedelbart vägrade – utan mer basala saker. Skådespelarna är inte speciellt bra, deras dialoger är fyrkantiga, karaktärerna är osannolika, vissa inslag känns helt enkelt orealistiska och om inte orealistiska så långsökta eller uppenbara – jag har till exempel aldrig sett Den Kalla Svensken sitta helt oberörd inför en misshandel – och filmen har inte mycket till handling.

Inget av det här behöver nödvändigtvis vara problem, framför allt inte i filmer som ligger på en viss ambitionsnivå, men Play känns, än mer än De ofrivilliga, som en slö film med en tydlig tematik men ingen drivande poäng och inga hållbara idéer. Det som gör att filmens svaghet känns helt definitiv är att den bygger på en verklig händelse i Göteborg, vars rättegångshandlingar Östlund tydligen studerat. Jag kan via Play föreställa mig hur denna verkliga händelse kan ha gått till. Men det finns inte en sekund i hela filmen då jag faktiskt tror att jag ser på verkligheten. Filmen är kontinuerligt styltig, alla repliker är mer eller mindre retoriska och med undantag för en och annan till synes improviserad tagning finns ingen autentisk känsla, inget riktigt liv, i bilderna.

Jag kom att tänka på Spike Lees Do The Right Thing när jag såg den här filmen. Det är en film som handlar om precis samma sak som Play. Men mamma oh mamma, vilken FILM det är. Den pulserar av sin egen angelägenhet och den vill undvika precis vad Östlund excellerar i – stereotypa situationer; det är en film som föreslår att verkligheten pågår i gråzoner, inte i uppenbara scenarion. Dessutom ser inte Spike Lee meningen i att hålla tillbaka sina egna ståndpunkter – till skillnad från Östlund, som faktiskt snarare framstår som någon som utnyttjar samhällets diskurser till sin egen fördel, utan att själv riskera något. Do The Right Thing har ett kontroversiellt slut där Lee förklarar vad han anser behöver göras med sociala etnicitets- och klasskonventioner. Han förklarar vad han anser ”do the right thing” för att vara. Inget talar för att Östlund har planer på att göra en så pass djärv film; De ofrivilliga hade precis samma skrytsamma yta och samma tomma kärna som Play. Det är filmer som säger ”Titta här, så här är det allt”. Och alla håller med och säger att ”ja, sådär är det nog”. Mer än så blir det inte.

Jag kan dock inte säga att filmen är dålig. Jag tycker inte att den är speciellt bra, men den tjänar sitt syfte. Det är bara det att syftet inte är att vara en bra film. Play är en film man ska prata om. Det är en film som folk pratar om. Jag antar att den därmed är lyckad.