30 Minutes or Less

Regi: Ruben Fleischer

Det här är en exceptionellt dum film, men den håller sig på en så primitiv nivå att den precis passerar gränsen för – något slags – underhållningsvärde. Den går ut på att två småskurkar, som är lika dumma som självupptagna, bestämmer sig för att råna en bank. Men eftersom dom inte vågar göra det själva kidnappar dom ett pizzabud (Jesse Eisenberg), iklär honom ett bombbälte och tvingar honom att råna banken istället.

Några invändningar? Det är en fördel att inte ha det. Givetvis händer ingenting som skulle fungera i verkligheten – pizzakillen släpar förstås med sig sin bästa kompis (Aziz Ansari) och tillsammans iscensätter dom vad som förmodligen är en av filmhistoriens mest tafatta bankrån. Deras planering av rånet, och jakten som följer det, är enbart nonsens. Men det är inte lönt att ifrågasätta rimligheten; om man redan från början måste acceptera att två dumskallar, vars främsta intresse är porr, har förmågan att bygga högteknologiska bomber (komplett med timer och detonator) och att dom överlåter ett bankrån till någon random pizzakille i tron att allt kommer lösa sig… ja, det är inte lönt att ifrågasätta, helt enkelt.

Nick, pizzakillen, är alltså spelad av Jesse Eisenberg. Det betyder att du vet ungefär vad det här är för typ av film. Den är regisserad av Ruben Fleischer, och det är hans andra film efter Zombieland. Den filmen hade sina ljusglimtar men överlag tyckte jag att den var otroligt tråkig, just för att den apade efter gamla zombiefilmer utan att göra någonting roligare än att utnyttja Bill Murrays självaste närvaro för att förgylla en och annan scen. 30 Minutes or Less är egentligen ännu sämre, men eftersom den har färre ambitioner blir den på något sätt roligare att se på. Den här filmen har också sina ljusglimtar men den apar inte efter någonting. Den är inte ute efter någonting och man kan inte säga att den handlar om någonting särskilt heller. Den är gjord med glatt humör, och den pågår tills den tar slut.

Vissa saker i filmen är lite bättre än andra. Aziz Ansari, som spelar den olyckligt lottade vännen till Nick, är rolig utan att nödvändigtvis bli Hollywood-indiern. Hans karaktär har en syster – Nicks kärleksobjekt; hon är, återigen, bara en thankless female vars uppgift är att vara söt, ödmjuk och temporärt kidnappad. Intrigen är ganska standard-artad och karaktärerna likaså: Den ena skurken spelas av Danny McBride; han är klent begåvad och besatt av oralsex. Hans kompis spelas av Nick Swardson; han är en känsligare själ, och homosexualitet antyds (för det är ju så roligt). Den ena har en rik farsa som är major, spelad av tidlösa stålkäken Fred Ward. Han är kul för att han är macho. Så finns en lättstött latino-lönnmördare också (Michael Peña) som förstås har en lap dance-flickvän (Biancha Kajich). Dessa karaktärer har exakt dom roller i dramat du kan föreställa dig att dom har.

Det är en film som är för dålig för att vara bra, men inte tillräckligt ambitiös för att vara riktigt dålig. Man kan inte ens säga att den är ett ordentligt slöseri på tid eftersom den tar slut på 83 ringa minuter. Man kan säga att den är ungefär som Pineapple Express fast hälften så bra – och det är förmodligen ingen dålig fingervisning eftersom det är en film man oftast gillar eller hatar.

Personligen kan jag mest konstatera att den här Fleishcher-snubben inte är en speciellt visionär regissör. Jag nämnde scenerna med Bill Murray i Zombieland, och hur dom var bra bara för att Bill Murray var med i bild. Det var lite samma sak med biljakten i mitten av den här filmen. Det är förmodligen filmens bästa scen, men mest för att den pågår till tonerna av Glenn Freys The Heat is On. Det är en låt som är minst tre gånger bättre än hela den här filmen, men catchy lik förbannat.

FREDRIK FYHR

30 Minutes or Less släpps på DVD 29/2.