Bio: Star Wars: Episod I – Det mörka hotet

 

Regi: George Lucas

Två jediriddare hamnar på ett äventyr i galaxen efter misslyckade diplomatiska förhandlingar med den korrupta handelsfederationen vars olagliga blockad över planeten Naboo är på väg att leda till intergalaktisk kris – allt går enligt planerna för en ond Sithlord, men ingen har räknat med att åttaåriga pojken Anakin av en ”slump” ska kastas in i bilden.

När jag var yngre var jag en Star Wars-missionär. Eller, jag var rättare sagt en prequel-missionär. Som jag minns det hade jag alltid ämnet i bakfickan, utifall att någon var där och hävde ur sig något (enligt mig) infantilt påstående om att Star Wars Episod I var den sämsta film som någonsin gjorts, att det var ett hån mot originalfilmerna och bla bla bla.

Det finns inte en chans att jag idag skulle ge mig in i en sådan debatt. Jag tycker fortfarande att dom tre nya Star Wars-filmerna, kanske Episod I i synnerhet, är otroligt bra och enormt mycket bättre än de flesta förstår. Men om inget annat finns det ju, som det brukar heta, viktigare saker här i livet än att debattera om ett gäng filmer är bra eller inte. (Tro det eller ej!).

Alla dessa år som gått sedan 1999, 2002 och 2005 har dock inte varit förgäves. Om inte annat kan jag säga att jag förmodligen är en av dom kunnigaste Star Wars-forskarna (en av få?) i vårt avlånga land. Kritiken mot den här filmen är oändlig, och har aldrig varit sammanhängande, men man kan konstatera två saker som står bortom tvivel.

1. Det finns idag en doxa som anger att Episod I utan vidare ”är” dålig. Ordet doxa betyder ”åsikt, förmodande, förväntning, tro” och syftar till en generellt accepterad föreställning. Back in the days konstaterade Platon att en doxa var det man förhöll sig till om man inte ville ha en egen åsikt. Om man inte vill ha en egen åsikt kan man alltid påstå att Episod I är dålig och komma undan utan att känna sig dum (såvida man inte säger det till mig förstås). Detta betyder att det är ganska komplicerat att försöka se filmen i något slags klart ljus – doxan är ofta alltför distraherande. Man måste verkligen se filmen själv, ignorera allting man hört eller blivit intalad, och verkligen känna efter hur bilderna talar till en, vad man upplever, tänker och känner när man ser filmen. Man måste, så att säga, lita på sina instinkter. Use the force. Det kan vara svårare än det låter, när man arbetar med doxans tyngd över sig. Det kan rentav vara en naken känsla. Allt man har är sig själv och sina egna åsikter. Man gör sig indirekt redo för möjligheten att bli utskrattad.

2. Majoriteten av kritiken som riktats mot Episod I har inte att göra med påstådda brister eller misslyckanden, utan har att göra med vad filmen till att börja med är och har valt att vara.

Nu i efterhand tycker jag det är mer självklart att den här filmen kom att bli så hatad. Star Wars är en alldeles för stor kulturell symbol för alldeles för många människor, varav de flesta inte är intresserade av mytologi eller filmhistoria. Dessutom bygger Star Wars-fanskap på en slags glädje som inte är speciellt intellektuellt orienterad – de flesta har inte läst Joseph Cambells The Hero With a Thousand Faces, den mytologiska bibel som George Lucas följde för att lyckas skapa sitt universum. Inte heller har de flesta sett hans första film THX 1138, och om dom har det har dom inte bemödat sig med att koppla ihop Lucas intresse för att utveckla filmen både som konstform och industri. De flesta är inte ens intresserade av George Lucas, och därmed inte Star Wars heller. Dom är intresserade av sin egen känsla för Star Wars, och i den går mycket ut på att bli underhållen av konventioner. Konventioner som Lucas själv en gång i tiden, ironiskt nog, själv cementerade som standard.

Proffsnördar över hela världen känner till Youtube-användaren Red Letter Medias två miljoner år långa utläggning om varför Episod I är en dålig film. Det är en ambitiös, om än absurd och jobbigt kiss- och bajsnördig, pseudo-avhandling som blivit mycket populär (återigen av folk som inte vill ha en egen åsikt, men som gärna låter sig övertygas av någon som låter karismatisk). Kritiken som han (vem han nu är) presenterar är dock deprimerande för den som är kunnig och passionerad i filmmediet. Hans största brist är att han aldrig erkänner, eller verkar vara det minsta intresserad av, vad filmen till att börja med är och vill vara. Och det allra mest deprimerande är att han utgår ifrån konventioner – han radar till och med upp dom – och hänvisar till dessa som standard för kvalité.

Konventionerna lyder bland annat att en film ”måste” ha en ordentlig intrig som följer den klassiska, Aristoteleanska narrativen; att huvudpersonen ”måste” vara en variant av åskådaren och att filmen ”måste” gå ut på en specifik konflikt som utvecklas och avhandlas under filmens gång. Märkligt nog har det blivit någon slags föreställning att George Lucas – som är en av de största mästarna på just denna standard – inte skulle känna till detta; han var själv en av dom som gjorde att det kom att bli Hollywood-standard. Och idag har vi tyvärr många filmintresserade människor som inte är intresserade av att ifrågasätta grunden eftersom förutsägbarhet blivit detsamma som ”underhållning”.

Jag har alltid varit fascinerad av Episod I just på grund av att Lucas här går vidare ifrån det traditionella berättandet och expanderar det. Man får komma ihåg att han faktiskt mer än någon annan gigant, till och med Spielberg, har möjlighet att göra exakt vilken film han vill. Så varför skulle han göra något vanligt, när han själv var den som gjorde det vanliga vanligt? (De tre första Star Wars-filmerna är textbook-exempel på standard-berättande och det mesta inom amerikansk mainstream har sedan dess haft dom filmerna, och några till, som ideal; inte konstigt, egentligen, att publiken blivit hjärntvättad).

Lucas oberoende har gjort att prequel-filmerna blivit helt unika. De går inte att jämföra med nästan några andra filmer, eftersom de flesta filmer är resultat av komplikationer (Vi måste ha en stjärna i huvudrollen, vi måste ha en twist i slutet, vi måste förklara för publiken exakt vad vi vill att dom ska känna, etc). Dessa tre filmer är helt eklektiska och är, om man är kulturellt intresserad, en guldgruva av influenser och paralleller till hela filmhistorien, alla större världsreligioner, de senaste två hundra årens kulturella utveckling, och så vidare i all oändlighet. Det är synd, tycker jag, att fler seriösa kritiker och filmskribenter av olika slag inte gett sig på att studera dom närmare, för dom är bland dom mest originella amerikanska filmer som producerats under de senaste tio-femton åren.

Episod I är en märklig film. Som alla fantasy-filmer är den förstås bättre ju mer insatt man är i universumet. När Darth Maul morrar att han äntligen ska avslöja sig själv för jediriddarna och få sin hämnd, säger han det inte bara för att det är coolt utan för att sitherna gömt sig i ett millennium för att tålmodigt vänta på rätt tillfälle att ta över världen, medan den civiliserade galaxen blir alltmer slö och disträ och dessutom tror sitherna vara utdöda. Det är som rymdens al-Qaida och Opus Dei i ett och samma paket. Men det är ju inte en diskussion för alla rum.

Samtidigt är Episod I, bortsett från sin interna nivå, en lika eklektisk film som Episod II och III. Den påminner om många saker. Bland annat känns den som ett historiskt drama snarare än en äventyrsfilm; diverse karaktärer befinner sig i ett turbulent landskap, en air av något episkt finns i luften som om detta bara är början på någonting väldigt mycket större och ännu avlägset; stora politiska omständigheter tvingar dom till att göra olika beslut som kommer att segla deras öde. I det sammanhanget är den mer besläktad med filmer som Doktor Zjivago och Ben-Hur än något annat.

En annan finurlig sak – kanske det jag alltid tyckt om bäst med filmen – är det riktigt våghalsiga greppet att låta allt centralt i filmen hända utanför bild. En vanlig kritik är att filmen inte har någon konflikt eller intrig. Det är bara sant om man jämför den med vilken annan film som helst. Filmens konflikt är den politiska oron, en republik i obalans, en känsla av att allt kommer gå åt helvete. Intrigen är den kärlek och det hopp som människorna kan utstråla trots dessa omständigheter.

Betänk titeln: Det mörka hotet. Vad är det? Är det senator Palpatine – som i hemlighet plottar som den onde lord Sidious och som, vet den beläste, redan börjat sin färd mot ett diktatoriskt världsherravälde. Kanske. I Episod I sker hans första väg mot makten, han blir vald som ny kansler (”A surprise, to be sure” ljuger han psykopatiskt). Men han är samtidigt nästan inte med alls i filmen. Det mörka hotet, anser jag, är själva känslan av paranoja som ligger över hela universumet i den här tiden av Star Wars-sagan. Att bara se ”det mörka hotet” som Palpatine är alltför analytiskt, och går inte ihop med Lucas kännetecken – att göra emotionella och visuella filmer. Han talar ofta om att Star Wars-filmerna egentligen är stumfilmer, att dialogerna är ovidkommande och att musiken berättar vad som egentligen, på en emotionell nivå, händer i filmen. Trots detta har man varit snabb att anklaga framför allt Episod I för att ha dåliga dialoger och dåligt skådespeleri – helt utan att se att det så uppenbart är ett stilmässigt val att låta alla karaktärer vara stoiska, rädda och allvarliga, delar av en kultur de tar på allvar. Det är därför Jar Jar Binks – mer om honom en annan gång – är så överdrivet infantil. Därför att de andra karaktärerna är överdrivet allvarliga. Det är inte en brist, det är ett stilistiskt mönster. Jar Jar Binks blev anklagad för att vara otroligt jobbig, men han ska vara jobbig (på samma sätt som allt annat i filmen är helt och hållet avsiktligt menat). Notera att ingen karaktär i filmen gillar honom. Han anses vara en produkt enbart placerad för att tilltala barn, men ungen i filmen tycker inte ens om honom.

Det där med att Star Wars bara skulle vara en kommersiell produkt gjord för att tilltala barn och sälja TV-spel är en av mina favoritpåståenden. Allt jag har att säga till det är: Well, no shit. Det behöver dock inte betyda att George Lucas saknar själ. Tvärtom. Jag rekommenderar alla att snöa in sig lite på intervjuer han gett – bland annat den riktigt inspirerande intervjun med Bill Moyers i samband med att Episod I kom. Jag ser inte någon Bert Karlsson-figur i den. Jag ser en ärlig, ganska snäll farbror som en gång i tiden var en ljusskygg nörd men som nu är absurt framgångsrik – och jag ser även en intellektuell människa. Definitivt en businessman, men inte ohederlig.

Jag vill förstås inte framstå som naiv. Är man så pass entusiastisk över den här mytologin som jag är blir det nästan som att man betalar någon slags Lucas-skatt varje år, för varje år mjölkas konceptet på ett eller ett annat sätt (nu senast var det den nya bluray-boxen som jag var på vippen att inhandla fastän jag inte ens har någon bluray-spelare). Nu är det Episod I i en extremt dålig 3D-konvertering.

Men det är förstås ändå en fröjd för en filmälskare att få se en av sina, relativt få, personliga klassiker på bio. Jag kunde i lugn och ro, tillbakalutat låta mig fängslas åyno av en intelligent och verkligt originell äventyrsfilm. Är man kreativt lagd borde man ha förståelse för Lucas ständiga pillrande med sina filmer. Episod I har, förutom att förvandlats till en mycket knackig 3D-upplevelse, också blivit digitaliserad med samma teknik som Episod II och III spelades in på (Episod I var, när det begav sig, faktiskt analog). I samma veva har den otroligt fula Yoda-dockan ersatts med en felfritt animerad Yoda som verkligen samspelar med sin omgivning. Den ökade kvalitén har också lett till andra roligheter man mest märker om man sett filmen många gånger – till exempel att Naboo-skeppets hyperdriftsgenerator egentligen bara ser ut som en grå plastkartong med lite blinkande julgranslampor.

En annan sak jag lade märke till med större relevans än förut är filmens tematiska besatthet av dualism och symbios. ”Always two there are” säger Yoda om sitherna. Men också Naboos folk står i kontrast till gunganerna, Darth Maul står i kontrast till Obi-Wan Kenobi som lärling, Palpatine har dubbla roller på båda sidor av ljuset och mörkret, Amidala har två roller som offentlig och privat person, Anakin har sin hemkärlek och sitt öde, Tatooine har sina två solar, Darth Maul har en tveeggad ljussabel och går för den delen ett tveeggat öde till mötes.

Men nu börjar vi närma oss en punkt då jag känner att det är dåligt för min hälsa att fortsätta. Episod I är en mycket bra och originell film. Den är gjord för att bli betraktad flera gånger och den är gjord för att begrundas. Konst är, som bekant, idémässiga studier i mänskliga erfarenheter och Star Wars handlar om oss, vår värld, hur våra värden ser ut, vad vi strävar efter, hur krig uppstår, demokratier och diktaturer, värdet av tro, hopp och kärlek. Det är en märklig symbios av uråldriga filosofiska idéer och melodramatiskt kitsch. Jag brukar ofta säga att allt man kan lära sig om livet går att hitta i Star Wars. Jag menar det alltid bokstavligt talat, men folk verkar ta det som ett skämt. Oh well. En vacker dag ska jag – oddsen föreslår det – skriva den ultimata filosofiska och idémässiga redogörelsen för dom här filmerna. Men det kommer gå många år innan jag samlat nog med ork eller kraft. Tills dess får den här texten stå som programförklaring.

FREDRIK FYHR

*

Läs också

Why I Love the Phantom Menace. En utmärkt och roligt skriven essä av en proffsnörd vid namn Donald Trull som effektivt förklarar filmens många kvalitéer, och belyser de missförstånd som kritikernas argument ofta bygger på.

The Legacy of Star Wars. Dokumentär om de historiska, kulturella och mytologiska källorna till Star Wars. Förklarar perspektiven enkelt och effektivt för den som inte tänkt på dom förut.