Regi: Hong-Jin Na
Förra veckan konstaterade jag att Sydkorea var ett filmland präglat av originellt filmskapande – och även om The Yellow Sea inte fungerar så kan man fortfarande känna prägeln av en särskild filmkultur (till den mån man kan dra alla ett lands filmer över en kam). Det finns något oreglerat över den här filmen. Den börjar som något slags drama, med någon slags underdriven halvkonstnärlig socialrealism, fortsätter som en thriller, blir en jaktfilm, sedan gangsterdrama, sedan hämndfilm, och till slut mest våldsporr. Ja, just det, en olycklig kärlekshistoria finns där också. Vissa av dom här olika delarna fungerar rätt exemplariskt, andra gör det inte, andra gör det inte alls. Dessutom svävar dom liksom omkring var för sig och rör sig inte mot någon kärna. Att filmen är två timmar och tjugo minuter lång blir liksom symptomatiskt. Visst är det bra att vara ambitiös men när bara halva filmen är bra, och den är dubbelt så lång som den borde vara, så borde ekvationen vara enkel. Det är en film som borde huggits ner och stympats om, diverse scener borde ha lemlästats och det som är bra skulle kunnat dunkats igenom ännu hårdare. Mina ordval här är förresten ingen slump.
För att få lite ordning och reda kan man konstatera att filmen börjar bra och att första halvan, ganska precist, håller måttet. I början befinner vi oss i Yanji, en stad i den kinesiska regionen mellan Nordkorea och Ryssland. För att fatta sig kort kan man säga att detta område är precis så exotiskt som det låter. Huvudpersonen är Gu-Nam, en taxichaufför vars liv är på rejäl nedgång. Han har inte hört någonting från sin fru sedan hon stack för att jobba i Seoul ett halvår tidigare och han är övertygad om att hon träffat en annan. Dessutom har han fått ihop en ordentlig skuld på grund av sitt lönlösa mahjong-spelande. En lokal gangster han råkar känna – eller, han tror åtminstone att han känner honom – erbjuder honom en stor summa pengar för att åka till Seoul för att mörda en man. Vem som helst förstår att det här inte är någon pålitlig deal, men Gu-Nam har ju inget vidare omdöme till att börja med så han tackar ja. Förhoppningen är att han samtidigt ska ta reda på sin försvunna fru. Därefter går allting förstås fel.
Mycket i första halvan är alltså riktigt bra. Det är andra filmen av regissören Hong-jin Na efter The Chaser, som jag inte sett men som vunnit en del anseende bland sydkoreanska cineaster. Och det är i alla tekniska avseenden en skickligt berättad film, inledningsvis. I maklig takt möter vi en karaktär och lär känna honom utifrån vad vi kan se – Gu-Nam spelas av Jung-woo Ha, som också hade en av huvudrollerna i The Chaser, och han lyckas verkligen gestalta en figur som egentligen är smart men som ständigt sinkas av sin egen naivitet och godtrogenhet. Framförallt under hela filmens upptakt är man med honom med hjälplöst engagemang; han smugglas in till Sydkorea med andra illegala resenärer i en container på ett fraktfartyg, i ett spännande upphackat montage av små scener och han planerar det tilltänkta mordet – och försöker utföra det – på sätt som skulle göra Hitchcock stolt.
Halvvägs in i filmen vänder Hong-jin Na upp och ner på allting och gör om allt till en jaktfilm. Gu-Nam är fortfarande en exemplarisk hjälte för ju illare det är ställt för honom, desto mer sympatisk ter han sig. Tyvärr börjar filmen också handla om alla runtomkring honom – utom den frånvarande frun, som kanske skulle erbjuda en alltför mänsklig och jordnära berättelse. Det rör sig om två gangsterledare – en mesig och en bufflig – och hela det intrikata nät av vem-sa-si-vem-gjorde-så som har att göra med personen som beställde mordet till att börja med. Alla letar fortfarande efter Gu-Nam också – givetvis även polisen, så det är bäddat för en hel del spring. Det finns två specifika jaktscener i filmen som är så pass bra att man faktiskt blir övertygad om att dom skulle kunna ske i verkligheten. Det är inte ofta.
Men The Yellow Sea förvandlas snart till en monoton och allt mer långtråkig uppvisning i knivhugg, knivdunk, rinnande blod och blåmärken. Ingen av karaktärerna är ens i närheten av intressanta, eller speciellt karismatiska, och det är svårt att föreställa sig att någon bryr sig om informationen dom är ute efter – dom själva är inte ens så jätteintresserade. Det är istället ett slags rituellt våld som utspelar sig; vilket förklarar att dessa män icke använder pistoler utan ständigt och enbart stora köksknivar (som måste vara omständliga att gå omkring och bära på, men nevermind). Det är våld för våldets skull, och det saknar egentligen såväl stil som mening. Så fort Gu-Nam är med i bild skiner man upp för man möter en karaktär som man har anledning att faktiskt titta på. Man försöker komma ihåg att filmen här har ett samhällelig dimension – att Gu-Nam är trots allt josenojok, en korean i Kina utan samma kulturella rättigheter som andra kineser. Men det känns onekligen inte som att det är en film som bränner allt krut på intellektet.
Och även Gu-Nam blir förstås en kallblodig hämnare till slut, och sista halvtimmen av filmen är så automatisk att man glömt bort varför man tyckte om berättelsen till att börja med. Vad annars kan man göra när filmen själv gjort det. Det är en film som liksom börjar gurgla sitt eget blod efter tag, berättelsen kvävs och dör.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”The Yellow Sea”