Regi: Reinhard Klooss, Holger Tappe
Det gör mig ganska upprörd att tänka att människor kommer att hyra eller i värsta fall spontanköpa den här filmen om dom ser den i förbifarten på en hylla någonstans. Omslaget föreslår en rolig animerad film som både barn och föräldrar kan tycka om – och även glada vuxna som fattar det här med animerad humor – eftersom dom flesta animerade filmer med djur brukar vara helt okej. Det görs inte tillräckligt många animerade familjefilmer för att man ska föreställa sig att det finns genuint dåliga. Men Savannens hjältar är, som produkt betraktad, en fälla. Människor som letar efter en rolig film kommer att känna sig grundlurade och jag kan inte ens föreställa mig att barn skulle se den här filmen utan somna, eller åtminstone utropa ”Hallå det där har dom ju tagit från Lejonkungen!”
För det första är det inte en Disneyfilm, inte heller en Pixarfilm och inte heller en DreamWorks-film. Det är tvärtom en tysk produktion. Man skulle vilja säga att det är ett lovande alternativ men tyvärr innebär det – som i de flesta andra europeiska animerade filmer – att det inte funnits tillräckligt med budget för att göra en snygg animation. Det blir istället en film som ser ful ut. Karaktärerna flyter fram som tagna ur en filmsekvens till något PC-spel och objekten i bild är separerade från varandra så att man nästan kan se programmeringen som föregått bilderna.
Det här kanske låter bekant för dom som minns att dom för några år sedan såg någon slags animerad film om en ren i Nordpolen som ville bli en av tomtens renar. Det var Niko, det skandinaviska försöket att göra en animerad långfilm. Den var minst lika knapert animerad som den här filmen men den hade en någorlunda originell story och en och annan rolig karaktär. Savannens hjältar är bedövande i sin tråkighet.
Storyn är – enbart – en kombination av olika stereotypa konventioner. Huvudpersonerna är ett par djur på ”savannen”; det rör sig bland annat om ett lejon vid namn Sokrates (läs Simba), en lattjo surikat (läs Timon), en känguru som dricker läsk (…?) och en sån där tasmansk djävul ála Taz (som pruttar en massa!). Problem uppstår för dom eftersom Dom Onda Människorna har byggt en damm vilket gör att dom inte längre får något vatten. Några av dom – bland annat en fransktalande tupp, en deprimerad isbjörn och ett sjuhundra år gammalt sköldpaddspar – har hamnat på savannen av en slump. Eller rättare sagt för att dom lämnade sitt hem när deras havsutsikt blev ett oljebad (förstås) och, av anledningar som aldrig blir särskilt klara, hamnar dom med dom andra djuren ute på savannen. Det finns ett gäng noshöringar som slåss mot ett rivaliserande gäng bufflar också. Varför inte.
Dom flesta kan nog konstatera att det här inte är en särskilt dålig idé för en sån här film. Men den är bara så otroligt fantasilös och dåligt gjord, i alla avseenden. I filmens första scener ska man förstå hur dessa djur – i olika delar av landet – påverkas av en och samma miljöförstöring men det finns ingenting som kopplar ihop dom här scenerna och det bidrar bara till en inledning som gör filmen förvirrande redan från början. I slutet har filmen förått sin egen logik så många gånger – bara genom att följa klyschor som om dom fanns i en regelbok – att man inte längre förstår varför djuren bor på savannen till att börja med.
Alla karaktärer är trötta och uppenbara. Det finns ingen finess i några röster, dialekter, karaktärsdrag eller några av deras ”vitsar”. Det är en film som är så generell, och precist medelmåttig, att man ibland glömmer att man ens tittar på en film medan den pågår. Varenda intrigvändning är självklar – här finns rådmöten, skurkarnas lakejer som smälter för hjältarna, någon blir kidnappad och måste räddas, jakter sker med skrik och skrän och ”dråpliga” utrop. Till och med temat om miljöförstöring används automatiskt – sentimental musik spelas över något tal om förstörda vatten utan att det känns som att någon inblandad i den här filmen egentligen bryr sig. Dessutom är människorna i filmen så skandalöst fula att man borde övervägt att bara ha dom med i bild från midjan och neråt. Men det skulle kanske innebära någon slags kreativ tankeverksamhet, vilket den här filmen inte verkar innehålla.
Många kända röster finns i den engelska dubben. Jim Broadbent, Vanessa Redgrave, Andy Serkis, Michael Glover, Billie Piper, James Corden, Dawn French, Stephen Fry. Det är ett talande tecken hur dålig en film är när sådana talanger inte kan bidra med någonting alls. Savannens hjältar är en död film som flyter fram, trögt och oengagerat, som om den inte bryr sig om barnen somnat eller inte.
FREDRIK FYHR
Savannens hjältar släpps på DVD 22/2
3 svar på ”Savannens hjältar”