Nalle Puhs film – Nya äventyr i Sjumilaskogen

Regi: Stephen J. Anderson, Don Hall

Det är lite vemodigt att tänka på hur många som inte kommer se den här nya Nalle Puh-filmen eftersom de inte känner sig manade. Det är förstås, egentligen, inget konstigt med det. Det finns fortfarande dom som inte förstår att en animerad film per definition inte behöver vara en barnfilm – men Nalle Puhs film är en barnfilm. Den är gjord för att stimulera fantasin och kreativiteten hos femåringar. Men vem som helst som ser den känner sig nog tilltalad på ett eller annat sätt – den är som en mysig gammal varm filt, och det finns något enkelt och genialt över hur den är gjord och genomtänkt. Precis som de allra äldsta Disneyklassikerna har den ett stillsamt och eftertänksamt tempo, hederlig handgjord animation, en märklig intelligens under något som verkar mycket simpelt – och den är bara en timme lång, så den hinner runda av sig själv i perfektion innan den hinner pågå för länge.

Filmen har den missvisande svenska undertiteln ”Nya äventyr i Sjumilaskogen”. Det är inte specielt nya äventyr det rör sig om. Handlingen är riktigt dramatisk: Nalle Puh är hungrig och letar efter honung. I en ännu mer spektakulär sidointrig har Ior förlorat sin svans. Som om det inte vore nog har Christoffer Robin lämnat efter sig en lapp där han säger sig vara ”back soon” – och Uggla blir övertygad om att han kidnappats av ett monster vid namn Backson.

Det är nästan som att checka in på ett hälsocenter att se den här filmen utspela sig framför ens ögon. I en tid då Disney och Pixar sedan länge steroidpumpat animerade filmer med datoranimeringar, actionsekvenser, självironi och ibland alltför tröttsamma popkulturella referenser – för att inte tala om den publikfientliga 3D-tekniken – är det som att luta sig tillbaka i en gungstol och börja sticka ett par raggsockor att se den här filmen. Jag menar det som en komplimang. Den påminner ganska om Nalle Puhs äventyr från 1977, Disneys allra första Puh-film; den var förstås lite mer subtil och elegant (man gjorde bättre filmer då) men båda filmerna har samma trevliga söndagslunk och undviker det alltför sentimentala och kitschiga i dom senare Disney/Puh-produktionerna, inte minst TV-serien som gick på Disneydags. Den här filmen har även trevliga små minisånger med gammeldags 70-talsövertoner som Zooey Deschanel är med och framför.

Båda filmerna har även samma pedagogiska underton, och har därmed ständigt ett öga vänt åt knattarna. Det fiffiga undervisandet sker genom flera effektiva idéer i den här filmen – bland annat zoomar vi då och då ut för att se att vi fortfarande befinner oss i en bok av AA Milne; vid ett tillfälle råkar bokstäverna i bokens sida ramla ner och Puh kan använda dom för att komma upp till en honungsburk. Berättarrösten – vars trevliga stämma tillhör John Cleese – förklarar att han just byggt en ”letter ladder”. Jag vet inte hur dom löser det på svenska, men dom hittar säkert på något. Det gäller att vara finurlig när man leker med ord.

FREDRIK FYHR

Nalle Puhs film släpps på DVD 22/2